Det har nu gått 1 år och jag som bara skulle vila lite och vara tillbaka som vanligt efter någon månad eller två...
Jag kunde aldrig föreställa mig att kroppen skulle kunna strejka som den har gjort under de här månaderna. Du som inte varit med om det kan inte föreställa dig hur det är. Knappt jag själv kan det efter dessa månader. Jag har fått flytta hem till föräldrarna provisoriskt då kroppen inte orkar utföra allt man i vanliga fall tar för givet. Jag har inte kört bil sen maj då det tröttar ut mig med allt jag måste fokusera på.
Det är först nu jag har energi att ta en rask promenad runt kvarteret, förut kom jag knappt upp i snigelfart.
Hur mycket jag än vill rycka upp mig som borde vara väldigt enkelt, men plötsligt är det inte så. Kroppen strejkar direkt när det blir för mycket och går jag emot signalerna så blir det inte bra för det har jag ändå lärt mig.
Men jag är ändå tacksam för den här lärdomen och hoppas det kommer ut något bra av det tillslut. Om inte annat hoppas jag att du tänker dig för och uppmärksammar i tid när du börjar prioritera bort sådant som gör dig glad och ger dig återhämtning. Jag kan lova att du inte vill möta utmattnings väggen!
Ta hand om dig!
