Det här med pauser och att dra i handbromsen är svårt, oerhört svårt framför allt för mig som tar in det dåliga samvetet i processen. När det självklara är att jag måste på grund av sjukdom så tar det emot och jag får ångest av att sjukanmäla mig. Något som alltid har funnits inom mig sen barnsben.
Under den senaste veckan har det varit så, halsont, snorig och inte känt mig iform helt enkelt. Dessutom är jag så trött. Tror inte jag sovit så mycket som jag gjorde under den senaste veckan eller under veckorna innan. Är totalt däckad när jag vaknar till lite väl sent på morgonen. Känslan är att jag kan sova minst i ett par timmar till utan problem.
Fast det är så självklart att jag är sjuk, malar det inom mig att jag borde kunna jobba, att jag inte är sjuk, att omgivningen tror att jag skolkar. Hela tiden känslor från vad jag tror omgivningen tänker. Högkänsligheten spökar och får mig velandes istället för att känna mig säker i mitt beslut om vad som är rätt och fel. Det här tar kol på mig även om jag har blivit bättre på att stänga av rösterna utifrån.
Idag skulle jag arbeta, allt var förberett men så igår kväll kom övertrötthets syndromet som jag inte kan förklara på något annat sätt än att hela kroppen späns upp, darrar och fryser. När jag la mig ner på kudden och blundade skjuter tusentals blixtrar fram för mitt inre. Intryck som exploderar innanför mina ögonlock.
Jag bytte ställning flera gånger, la mig på spikmattan, tog på hörselkåpor, gick på toa, tog på mig mer kläder, tog av mig kläder. Hela mitt inre var i uppror och jag kunde inte somna alls. Tiden närmade sig 2, 3, 4, 5 då hade jag fortfarande inte somnat och stressen intog mig allt mer. När väckarklockan väl ringde kändes det omöjligt att kliva upp ur sängen. Förkylningen hängde kvar, lika så darrningarna i kroppen. Att då ta beslut om att vara hemma en dag till kändes oerhört svårt. Men nu sitter jag här, hemma i vardagsrummet med dåligt samvete att jag inte masade mig iväg.
Hela tiden dåligt samvete för någon annan, än att njuta av att jag inte tvingade med mig när kroppen inte orkade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar