Framsteg och bakslag

Ibland är det svårt att se att man faktiskt gör framsteg även om de är små och troligtvis inte alls i den takt man skulle önskat sig.

När jag tänker tillbaka på mitt år som sjukskriven för utmattningssyndrom hade jag rätt stora krav och förhoppningar att jag skulle vara frisk och som vanligt igen inom någon månad eller två. Även om jag accepterade situationen fortsatte jag att försöka alldeles för mycket vilket gjorde att jag blev sämre.

Jag tackade ja till inbjudningar med vänner, sa ja till att följa med på Diggiloo konsert fast jag inte fungerade alls på kvällarna eller dagarna för den delen. Klarade inte av folkmassor, ljud eller ljus. Men jag hade en inre övertalning med mig själv och pressande peppsamtal i tankarna att om 4 veckor då är jag allt frisk. Bara jag lägger mig i tid veckan innan, sover och vilar mycket så är det ju klart att det går. Jag kan ju alltid lägga mig ner i solstolen med solglasögonen på och blunda med öronproppar i, det borde ju fungera. I värsta fall kan jag ju lägga mig i bilen... Klart jag ska klara av att gå på Diggiloo konsert!

Innerst inne visste jag att det inte skulle fungera men jag försökte övertala mig och listade ut strategier för att inte behöva säga nej jag orkar inte. Oavsett vad jag sagt ja till gjorde jag allt för att inte behöva ställa in för det är något jag inte gör. När lördagen kom och det var dags för konserten kunde jag fortfarande inte säga nej jag orkar inte fast jag visste att det inte skulle gå. Tillslut frågade mamma "Klarar du verkligen av att åka iväg?" Inte ens då kunde jag säga NEJ rent ut, istället blev det jag vet inte. För samtidigt kändes det som ett nederlag för mig själv att jag fortfarande inte var frisk efter 5 månader. Så mamma tog beslutet åt mig, får hon såg det jag inte ville se.

Kort därefter började vändningen komma, genom att jag blev själv i föräldrarnas sommarstuga samt att jag fick gå på en stresshanteringskurs.
När jag blev själv i stugan försvann alla krav och det kändes som tiden försvann. Det jag uppskattade mest var tystnaden, min överkokta hjärna fick det tyst omkring sig. Jag tog mig ingenstans fast jag hade bilen där som trygghet. Jag började följa kroppens rytm när jag skulle sova, äta, vila, utan att klockan styrde mig. Jag började sakta men säkert komma ner i varv, kroppens skakningar började sina ut och ett lugn började infinna sig.

Min uppladdning av energi

Nu när det gått ytterligare ett par månader har mina skakningar i stort sett slutat och jag är inte lika spänd längre. Mina hasande snigelsteg har sakta men säkert ökat och nu kan jag i stort sett gå i min vanliga takt. Från att knappt ta mig till brevlådan orkar jag nu med kortare promenader.
Min överkokta hjärna som varit proppfylld har också tömts under den här tiden, den börjar lätta och även ett lugn har intagit sig där. Jag har även börjat säga nej och även ställt in umgänge och aktiviteter in i det sista utan att jag fått dåligt samvete. Jag har börjat så smått sätta mig själv och mitt mående i första rum. Mina krav på mig själv har suddats ut och jag har ändrat inställning och ser till det jag klarar idag och inte till det jag klarade igår eller för ett år sedan.

Men självklart har jag också bakslag och allt rasar.
När tröttheten blir så pass att jag utan anledning gråter av utmattning bara av att försöka äta eller prata. När jag knappt orkar stå upprätt för det tar för mycket energi att jag blir yr och illamående. Så har min senaste vecka sett ut och det är först idag som jag klarar av att sitta upprätt utan att bli helt uttömd på energi.

Det är när bakslagen kommer som jag måste försöka komma ihåg att jag faktiskt gjort framsteg. Framför allt försöker jag inte köra över signalerna som tidigare utan nu när det blir ett bakslag försöker jag acceptera det och vilar. Framför allt tvingar jag mig inte iväg någonstans utan har till och med avbokat yoga pass vilket jag inte skulle ha gjort för ett år sedan. Jag intalar mig att bakslaget går över om ett par dagar och att jag efter varje bakslag förhoppningsvis lärt mig något nytt om mig själv.

Men självklart är det inte lätt alla gånger när man väl ligger i sängen utslagen och knappt orkar tugga maten. Men jag försöker hålla hoppet uppe och att det går framåt även om det går sakta i mina ögon.