Från bloggen Tankar om utmattning tar skribenten upp det här med familjerådgivning som jag tycker är ett bra råd. Därför vill jag dela med mig av inlägget som kommer här:
Vill slå ett slag för familjerådgivningen. När den ena parten är långvarigt sjuk förändras relationen.
Min och makens relation krisade som mest när jag, från att ha varit jättesjuk blev aningens piggare. Han hade nära nog blivit som min vårdare under den tiden jag låg och mådde dåligt. Han tog hand om allt som jag inte klarade. När jag sedan blev lite piggare blev jag galen på att han skulle göra allt åt mig!
Han fattade ingenting. Han gjorde ju bara precis som han gjort förut. Tog hand om mig.
Och jag ville vara självständig igen... Så jag förändrades i takt med mitt tillfrisknande. Det gjorde honom förvirrad. Jag var inte alls samma person som jag varit förut.
Sen kom det en period då han började avsky utmattningen. Verkligen hatade allt som utmattningssyndrom hade orsakat honom i hans liv. Han var inte ens sjuk, men ändå drabbades han så hårt.
Vi kunde inte prata med varandra alls. Varje gång vi försökte blev vi osams om något.
Familjerådgivningen var inte rolig. Det ska sägas direkt. Mycket ångest förknippat med de besöken. Vi gav upp, båda två. Fast inte samtidigt. Som tur var.
Och vi hittade tillbaka till varandra.
Utan familjerådgivningen hade det troligen inte blivit så.
Min och makens relation krisade som mest när jag, från att ha varit jättesjuk blev aningens piggare. Han hade nära nog blivit som min vårdare under den tiden jag låg och mådde dåligt. Han tog hand om allt som jag inte klarade. När jag sedan blev lite piggare blev jag galen på att han skulle göra allt åt mig!
Han fattade ingenting. Han gjorde ju bara precis som han gjort förut. Tog hand om mig.
Och jag ville vara självständig igen... Så jag förändrades i takt med mitt tillfrisknande. Det gjorde honom förvirrad. Jag var inte alls samma person som jag varit förut.
Sen kom det en period då han började avsky utmattningen. Verkligen hatade allt som utmattningssyndrom hade orsakat honom i hans liv. Han var inte ens sjuk, men ändå drabbades han så hårt.
Vi kunde inte prata med varandra alls. Varje gång vi försökte blev vi osams om något.
Familjerådgivningen var inte rolig. Det ska sägas direkt. Mycket ångest förknippat med de besöken. Vi gav upp, båda två. Fast inte samtidigt. Som tur var.
Och vi hittade tillbaka till varandra.
Utan familjerådgivningen hade det troligen inte blivit så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar