Som skjutsar runt på mig när jag behöver inta mina läkarbesök, som låter mig bo hemma fast jag är vuxen. Som hämtade min den där natten i juni när inte orkade med mig själv. När min egen trygghet till mig själv försvunnit i takt med utbrändheten är jag oerhört tacksam för att de finns vid min sida.
Jag hoppas att ni alla har någon i er närhet som ställer upp och finns för er och att ni har modet att be om hjälp. För när man är van att ta hand om allt själv är det inte lätt att ringa det där samtalet och be om hjälp även om det är till den man står närmast.
Jag har en vän som finns där i bakgrunden av mitt liv.
En dag för ett par år sedan ringde det i mobilen, numret kändes bekant men jag var inte säkert på vem det var. När jag svarade var det tyst i andra änden, men tillslut kom det fram ett ljud från en person som grät. Vid det här tillfället hade vi inte umgåtts på ca 6-7 år, vi hade träffats och sagt hej osv men inget mer direkt. Men nu var det kris igen då denna person brottas med depression periodvis och jag redan under tidigare år stöttat och funnits till hands. Nu valde personen att ringa till mig igen efter alla dessa år.
Det måste jag säga är oerhört starkt gjort, det krävs framför allt mod att våga ta det steget.
Det beundrar jag denna person starkt för. I den här vänskapsrelationen har jag ställt upp och skjutsat, bokat läkartider. lyssnat och bara funnits till hands genom att vara hemma hos personen. För att ensamheten kan vara värst.
Jag hoppas att du som vän och anhörig finns där för den som mår dåligt, som kan lita på din trygghet. Det kan vara tack vare dig vi kommer vidare även om det tar tid!
För tyvärr är det ju så att vi alla har många att skratta med men oerhört få att gråta med, det tycker jag vi måste ändra på.
Jag har en vän som finns där i bakgrunden av mitt liv.
En dag för ett par år sedan ringde det i mobilen, numret kändes bekant men jag var inte säkert på vem det var. När jag svarade var det tyst i andra änden, men tillslut kom det fram ett ljud från en person som grät. Vid det här tillfället hade vi inte umgåtts på ca 6-7 år, vi hade träffats och sagt hej osv men inget mer direkt. Men nu var det kris igen då denna person brottas med depression periodvis och jag redan under tidigare år stöttat och funnits till hands. Nu valde personen att ringa till mig igen efter alla dessa år.
Det måste jag säga är oerhört starkt gjort, det krävs framför allt mod att våga ta det steget.
Det beundrar jag denna person starkt för. I den här vänskapsrelationen har jag ställt upp och skjutsat, bokat läkartider. lyssnat och bara funnits till hands genom att vara hemma hos personen. För att ensamheten kan vara värst.
Jag hoppas att du som vän och anhörig finns där för den som mår dåligt, som kan lita på din trygghet. Det kan vara tack vare dig vi kommer vidare även om det tar tid!
För tyvärr är det ju så att vi alla har många att skratta med men oerhört få att gråta med, det tycker jag vi måste ändra på.
(bild lånad)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar