Mitt "lilla" ras som jag kallade det då blev ett större ras som gjorde att jag backade ett år i återhämtning.
Min kropp fastnade i flykt läge som lättast kan förklaras om man utsatt sig för ett rejält träningspass där musklerna darrar av ansträngning. Men vid återhämtning känner ni att darrningarna lättar och kroppen vilar. I mitt fall fastnar min kropp i ansträngningen och kan vara där i veckor eller längre...
Det här raset gjorde att jag tappade bort mig igen. Jag var helt enkelt inte beredd att det skulle kunna hända igen. Utan jag trodde att jag hade kontroll och kunde bromsa mig innan, att fallet inte skulle bli så stort som det blev.
Mycket vändes upp och ner vid den här tidpunkten. Ny handläggare samt läkare. Nya grannar och hyresvärd. Förändringar på arbetsplatsen, vilket resulterade i att jag valde att lämna. Samtidigt i all denna röra försöktes en relation byggas upp som kantades av rädslor för vad utmattningen gör med mig.
Där och då levde jag i förnekelse och intalade mig att jag snart skulle vara på banan igen. Att jag bara behöver vila någon månad och sen skulle allt vara som innan igen. Jag försökte en massa men blev oerhört besviken när jag inte klarade av de små sakerna som tidigare fungerat.
Jag tappade helt enkelt bort acceptansen till här och nu.
Det har tagit tid att komma ur detta ras men året som gått sedan det hände har byggt upp mig igen. Jag har lyssnat inåt, sagt nej, utmanat mig, satt upp olika mål för mig själv. Men det är oerhört svårt med balansen när viljan till att leva som vanligt drar i mig. Men jag gör så gott jag kan och håller fast i känslan att jag ska ta mig ur det här ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar