Hoppas jag skrämde dig!

Jag hoppas jag skrämde slag på dig tidigare i veckan när jag på nytt rasade ihop i en förlamande hög på golvet i kontorslandskapet. Något som inte hänt sedan den där dagen för snart 3 år sedan. Men nu tyckte tydligen min hjärna att det var dags att sätta stopp för mig igen, genom att stänga av min fysiska kroppsfunktion. Min hjärna valde att stänga av min förmåga att hålla mig upprätt. Känseln till mina ben och armar försvann samtidigt som en förlamande, stickande och bortdomnande känsla intog mina händer som låg i mitt knä. Helst av allt ville jag bara lägga mig ner på golvet tills det gick över men jag satt på knä och grät okontrollerat samtidigt som jag försökte andas och svara på kollegors frågor om vad de skulle göra. Det här raset skedde utan förvarning från en sekund till en annan och efterdyningarna sitter kvar än fast det nu gått ett par dagar och lär ta minst ett par dagar till om jag har tur. Har jag otur kommer det ta längre tid än så.

Med det här vill jag försöka påvisa allvaret om vad som kan hända pga långvarig stress. Att det är ingen lätt match att ta sig ur om man väl kraschat ordentligt, utan det är ett rent helvete på många plan. Framför allt personligt när ens hjärna och kropp plötsligt slutar fungera som man är van vid.
När viljan och tron till att man ska klara allt precis som vanligt och plötsligt gör den inte det.

Så lyssna på dina signaler, bromsa dig själv, gör förändringarna du behöver göra. Framför allt gör inte samma misstag som mig!