Jag är en av många som kraschat in i utbrändhet och utmattningsväggen som många känner till men inte riktigt förstår innebörden av. Min tanke är att dela med mig av det jag hittar i min resa tillbaka.
"Du behöver inte vara bättre än andra, bara bättre än er själva. Jag kan inte styra er. Ni måste styra er själva. Att börja är enkelt. Att sluta är svårt. Man kan börja, men ett misstag i slutet och så är allt man ansträngt sig för borta. Klandra er inte själva. Ni har inte tid att blicka bakåt. Ni hinner bara tänka på hur ni ska bli bättre. Mer behöver ni inte tänka"
"Vana gör en stark. Ett bra liv, bra vanor. Om ni har barn, ge era barn bra vanor. Säg inte åt dem att träna. Träna med dem. Föräldrar ska föregå med gott exempel"
Jag har precis börjat tittat på Shaolin Heroes som går på SVT. En reality serie där sju kända, framgångsrika män med stora egon lämnar vardagen bakom sig för att leva som Shaolin-lärljugnar i tolv dagar på det uråldriga Yongmunsa-templet i Sydkorea. Under ledning av två legendariska Shaolin-mästare kastas de in i en värd av disciplin, tystnad och kompromisslös träning för att nå själslig utveckling.
Redan efter första avsnittet känner jag en längtan att få vara där. I tystnaden, i det enkla, med fokus på inre frid. Att bara följa processens gång utan störande moment och måsten som samhället ser ut idag.
Den inre resan som deltagarna får möjlighet att göra har även jag gjort fast under min sjukdomstid. Så här i efterhand är jag oerhört tacksam för den, även om det var oerhört jobbigt när jag var mitt i allt. För det var verkligen så att allt som var jag innan utmattningen försvann och kvar var ett nervös skal som inte orkade något alls. Min personliga styrka, energi, vilja, självständighet, personlighet allt skalades av bit för bit. Kvar var rädslan för vad som skulle hända nu, skulle jag bli mig själv igen? Bli frisk?
Allt vävdes ner och analyserades på ett själsligt plan och jag fick bit för bit bygga upp mig igen. Jag såg mig utifrån i olika situationer vilket inte alltid var upplyftande. Men i det påbörjades en förändring om hur jag ville vara framöver och utstråla. Med tiden byggdes jag upp igen, hittade glädjen i de små sakerna, värderingarna stärktes och en inre trygghet tog plats. Jag slutade älta och grubbla över sådant som jag inte kan påverka, släppte taget om energitjuvar och hittade nya saker att värdesätta.
Det känns som jag har kommit ut på andra sidan och jag känner mig oerhört lugn i det. Men det svåra är att få omgivningen som inte varit med om detta att förstå.
