Psykologrummet

Psykologrummet: Hej, hej! Nu är det mycket nytt och kul på gång. Då är det lätt att gallopera iväg. Så nu gäller det att sätta klackarna i backen och tygla sig själv, så att det inte drar åt fanders igen. Hälsningar @stressrehab

Källa: https://www.instagram.com/psykologrummet

Ni blir inte av med mig!

Vi är många därute som kämpar, men det finns också de som aldrig kommer förstå, de som aldrig kommer vilja förstå. De här personerna har helt enkelt inte någon förståelse för psykiska diagnoser, de tror att vi går hemma för att det är kul, för att kanske "lura systemet" lite, men vet ni?

Ni kan få byta med mig. Ni kan få byta och se hur det känns när jag varit social i någon timme, hur kroppen värken och hur jag översköljs av mörka tankar för att jag känner mig så VÄRDELÖS som inte klarar av en sån banal grej. Ni kan få känna hur det känns att inte kunna somna på grund av alla tankar och hur det känns att vakna upp, mitt i natten, med ångest för att ni inte orkar med, hur ni måste ta massa mediciner för att ens komma till ro. 

Ni kan få känna hur det känns att vilja, men att inte orka, hur det känns att gråta av utmattning, känna hur det känns när benen viker sig under en när man råkat boka in två saker under en och samma dag. De där två sakerna kan vara att man åker och handlar OCH dammsuger på samma dag. Ni kan få känna hur det känns att tappa lusten och motivationen för saker ni i vanliga fall älskar, hur hela kroppen skriker nej fast man så gärna vill, hur livslusten försvinner mer och mer, hur rädslan över att aldrig någonsin bli bra igen hela tiden finns där. Ni kan få känna hur det känns att få panik när en vän hör av sig och vill ses, hur du funderar på hur du ska "ta dig ur" situationen för att det gör så fysiskt-, och psykiskt ont att ens orka göra ett försök till att vara social. Ni kan få känna hur det känns att pusta ut för att ni äntligen fått det där umgänget gjort och nu "kommer undan" ett tag.

Jag tror ingen någonsin kommer förstå om man inte själv varit där, tyvärr.

 Vissa försöker förstå, andra...inte alls.

Jag tänker inte låta den här personen vinna. Jag har kommit långt även om jag fortfarande mår väldigt dåligt. 

Det ingår i min rehab-plan att jag ska ta mig ut, göra saker och så vidare. Jag gör inga fel, men det är fruktansvärt obehagligt att 

någon granskar-, och bedömer mig via min blogg. Jag kräver inte att någon ska tycka synd om mig, men jag har haft ett helvete.

Inte nog med utmattningen, depression, anorexin, bulimin och ångesten så lyckades jag även dra på mig njursvikt som gjorde 

att jag var på gränsen att stryka med. Hur kan man ens tro att jag fejkar och framför allt, VARFÖR skulle jag fejka? 

Det är inte roligt att gå hemma, jag vill bli frisk, jag vill ha ett liv och det är det jag hela tiden kämpar för, men jag kan 

inte knäppa med fingrarna hur mycket jag än vill det och tydligen retar det någon.

Jag vet inte hur personlig jag kommer vara hädanefter, men antagligen blir det som vanligt. 

Det kliar i fingrarna när jag inte får skriva, det är en del av min terapi och jag älskar att sätta mig framför datorn och låta

fingrarna styra. Ni blir inte av med mig <3

Källa: https://nouw.com/naatly/tack-3-33715993

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst

Källa

"jag trodde inte att jag kunde slå av på takten ... alla runtomkring mig gjorde samma sak som jag, och det verkade gå bra."


"jag har varit borta i sex eller åtta månader och ändå blir jag stressad direkt ...  jag gillar fortfarande inte det här."


Dessa citat kunde jag hämtat från min egen dagbok, men det är Aviciis ord. (Ur Avicii: True stories) Att se dokumentären som gjordes om honom har varit så sorgligt. Det är så hemskt när han sitter och säger att han inte vill mer, att han tror att han kommer dö om han fortsätter och alla runtomkring bara fortsätter prata på om pengar.

Varje människa som mår dåligt är en för mycket. Psykiska sjukdomar är livshotande om de inte tas på allvar och behandlas.

Jag har sagt det förut och kommer antagligen att säga det igen. Det går inte att rycka upp sig från en psykisk sjukdom. Man kan inte skärpa till sig. Om man hade kunnat, så hade man gjort det för länge sedan.

Alla som kämpar, fortsätt kämpa, tag hjälp, för det finns hjälp att få. Du förtjänar att må bra.

Artikel och bild från: http://tankaromutmattning.blogspot.se/2018/04/psykisk-ohalsa

Psykisk ohälsa dödar - Kan jag bli tydligare?

När jag hörde om det tragiska dödsfallet så var det första jag gjorde, som så många andra, att söka fram dokumentären om Avicii som finns bland annat på SVT play. Den var rentav en aning obehagligt att se på så nära inpå hans död, för man kunde lätt ana åt vilket håll det barkade. Det jag inte kan förstå är hur ingen vän eller någon i familjen inte anade hur illa det var, när jag efter 10 minuter av dokumentären kunde konstatera att det inte skulle sluta bra? Det sjuka är ju att han faktiskt framhåller hur dåligt han mår, och kroppen säger ifrån gång efter gång men ändå känner han sig tvingad att fortsätta. Med facit på hand så känns det nästan som att dom som gjorde dokumentären hade en aning om vad som skulle hända.

Pengar har blivit mycket viktigare än en människas hälsa, tyvärr så är det den bistra sanningen. Om man är en högpresterande person med miljontals fans, så finns det varken tid eller acceptans för att vara utmattad och må dåligt. Det är inte bara fans runtom i världen som pockar på din uppmärksamhet. Det värsta sker nog under radarn. Managern som håller i allt som har med bokade spelningar till sålda plattor etc. är nog den som sätter högst press på sin adept. Som sagt, när stora pengar står på spel så tycks alla medel att tjäna mera på vara godkända. När en stjärna börjat svalna så hittar man en ny som man kan mjölka pengar ur ett tag. I detta fall slocknade stjärnan på en natt, men jag undrar hur ledsna dom som höll i pengarna egentligen är. Effekten av att en stor musikstjärna dör blir oftast att försäljningen och intäkterna ökar, sorgligt nog.

För att komma till någon poäng med detta inlägg så undrar jag hur vi ska uppfostra våra barn om all den stress och press som dom kommer tvingas hantera när dom blir unga vuxna? Jag tror att vi måste lära våra ungdomar att lyssna på sina kroppar och våga säga nej när man inte orkar. Det finns inget vackert i att kämpa för någon annan än dig själv, bara för att göra den lycklig. Det viktigaste är din egen hälsa, och det finns ingen annan än du som kan bedöma hur den är. När den vanliga vardagsstressen övergår till en sjuklig stress så riskerar man att sjunka ner i en psykisk ohälsa som är svår att ta sig upp ifrån. Det finns ingen som kommer tacka dig efteråt när du ligger ner och inte kan ta dig upp. Det är inte värt att plåga sig själv, och slita sönder sitt psyke för att någon annan ska bli nöjd.

Om det finns någon där ute som läser det här och känner igen sig så vill jag bara vädja till dig att våga säga stopp. Det finns ingen som helst skam i att medge att din kropp och din mentala hälsa inte orkar mera. Det är modigt och starkt att våga stå för att du mår dåligt. Ta tag i din situation före den hinner gå alldeles för långt. Att prestera och ligga på topp är underbart så länge som din kropp och själ hinner med. Men ta dig tiden att flera gånger om dagen ta små pauser och bara andas lugnt och varva ner. Din karriär rasar inte ihop bara för att du pausar, men du rasar garanterat om du inte pausar.

Jag vill inte läsa fler nyheter om unga fina människor som dör för tidigt på grund av sin psykiska ohälsa och på grund av samhället. Det är samhällets fel att fler och fler unga känner dessa känslor. Jag har tidigare bloggat om att jag tycker kraven på ungdomarna i skolan blir för höga alldeles för snabbt. Då syftar jag främst på studentskrivningar med mera. Det kan tyckas helt naturligt med studentskrivningar, men det är redan där som stressen och kraven börjar byggas upp. Det är liksom inkörsporten till vårt sjukt prestationsdrivna samhälle vi lever i idag. Man ska inte behöva sätta sitt eget liv och sitt eget mående åt sidan bara för att man råkar vara framgångsrik och ha mycket fans. Jag blir så oerhört ledsen när jag tänker på hur Aviciis karriär nu tog ett alldeles för abrupt slut. Jag blir så förbannad på alla runtom honom, som vägrade lyssna på vad han sade. Dollarsigns är det viktigaste i musikbranschen, om en och annan artist råkar dö på kuppen så finns det alltid en ny på ingång. Fyfan!

Nu måste alla sluta blunda för psykisk ohälsa. NU.

Artikel och bild från: https://sevendays.vasabladet.fi/bloggar/lite-speciell/psykisk-ohalsa-dodar

Stress och Utbrändhet

När jag körde mig själv in i väggen så var min första känsla: ”Kampen är över”, och det var den, på sätt och vis. Istället började en annan spännande resa, att hitta tillbaks till mig själv.

Efter några läkarbesök, och hot om minst 5-6 års sjukskrivning och evig stressallergi, så insåg jag att det inte fanns någon som kunde svara på varför jag var sjuk. Enkla svar som ”du har jobbat för mycket” eller ”du har gjort mer än du klarat av” gav inga svar på vad som händer när allt rasar från ena dagen till den andra.

Varför mådde jag som jag mådde?

Vad var det som hände i min kropp? Varför försvann grundläggande funktioner som syn, tidskänsla, minne, läskunskaper, lokalsinne eller bara att kunna lyfta en arm eller ta sig uppför en trappa? Varför all denna smärta?

Om jag bara fattade varför så skulle jag kanske kunna göra något åt det. Så jag började söka svar.

Jag kom ganska snart i kontakt med yoga och eftersom jag i det läget kunde käkat fyra kilo rå daggmask om det skulle hjälpt mig att må bättre, så var ett yogapass 30 minuter, två gånger om dagen, en enkel utmaning.

Efter första yogapasset kunde jag läsa! Vilken lycka.  (Tidigare glömde jag varje tidigare mening när jag läste nästa vilket gjorde det omöjligt att läsa texter längre än ett par ord…)

Jag lånade tonvis med böcker om utbrändhet, hjärnstress, utmattningsdepression, serotonin, kroppens anatomi, andning, yoga, självhjälp, nervsystemet, själavård, stresshantering etc.

Jag gjorde mina två yogapass och förundrades över blandningen av utrensningar och tillfrisknanden.

18 månader efter att ha fått diagnosen ”gravt utbränd”, startade jag eget företag.

Idag lever jag ett liv som jag inte trodde var möjligt. Att ha tillgång till min kreativa kraft som är outtömlig så länge jag fyller på i andra änden, vilket jag gör, varje morgon. Tacksamheten finns hos mig varje dag, för min familj och alla som jag möter i min roll som yogalärare.

Mina egna erfarenheter och kunskaper om utbrändhet har jag velat sammanställa för att på ett lättbegripligt sätt kunna förklara vad utbrändhet är – egentligen. Vi vill som vuxna förstå varför för att kunna förstå därför.

Och kanske framför allt, vad vi kan göra för att komma tillbaks till kraft och glädje.

Artikel och bild från: http://elisabethengqvist.se/mot-utbrandhet/ för att komma åt nedan information klicka på länken.

Därför finns kursen: Stress & Utbrändhet. 

En kurs som gång på gång visat vägen för människor som tappat bort sig själva och med det sin kraft.

Den kraft som har drivit dig till utmattning, den kraft som har gjort så att när du var som tröttast ändå fortsatte, den kraften har du fortfarande. Den kraften kommer att stötta dig i ditt tillfrisknande. Tidigare har kraften styrt dig, du föll på eget grepp.

Skaffa en ratt, lär dig styra den och kraften kommer alltid att vara med dig.
Andas och njut!

Nyfiken på kursen ”Stress och utbrändhet”?
Kolla in min yogakalender till höger och se var och när jag håller nästa helgkurs…..

Det dåliga samvetet, barnens behov och mitt utmattningssyndrom

Det känns som en omöjlig ekvation. Barnens behov kontra mina egna. Hur gör man egentligen när man har barn som är i behov av mycket omvårdnad och uppmärksamhet i den egna vågskålen samtidigt som man själv är jättesjuk och har sitt eget tillfrisknande i den andra vågskålen?

Jag har inga svar. Kan bara berätta hur jag har gjort.

Sanera och prioritera sömnen
Och med det menar jag. Om du inte kan sova för att du har små barnfötter som sparkar dig i revbenen på nätterna, så gör något åt detta. Barnen kanske behöver närheten, men du behöver sömnen. Kan du köpa en bra säng åt barnen så du kan sova där på nätterna? Sova i gästrummet, källaren etc? Kan syskon dela säng och på så sätt skapa trygghet åt varandra?

För. Om man sover så blir man en bättre förälder. Punkt.

Detta innefattar även den klassiska regeln,  SOV när barnet sover. Inte städa eller några andra "ska bara". Lär barnen att det är viktigt med återhämtning

Samvetet. Det dåliga. Det som hänger över en för att man inte orkar göra saker. För att man inte orkar vara den förälder man vill vara. Hur gör man? Det finns inget bra svar på denna fråga. Men tips är att vila så att man orkar göra en avgränsad aktivitet som barnen vill. Ju yngre barn, desto lättare. Faktiskt...  Fast man inte alls tror det när man står där med nedkräkt blus och kokar nappar.

Planera in vila före och efter och var nöjd med det ni kunde göra tillsammans. Inte älta allt det du inte orkade med.

Annars finns det mängder med andra vuxna som vill umgås med ditt fantastiska barn! Det finns vänner, släktingar, mostrar och kusiner, mormor eller farfar eller en bonusvuxen från något helt annat sammanhang. Har du ingen självklar, så fundera lite. Barnen kan hänga med sina kompisar och deras föräldrar till badhuset eller till en lekplats. Då får barnen göra det som de vill och du får vila. Win win. Bara våga be om hjälp.

Det är en positiv bieffekt av alla sjukdagar. Att mina barn har fått fin kontakt med många andra vuxna i sin närhet. Det ser jag bara som positivt.

Rutiner.

Barn är i behov av rutiner. Likaså är man i behov av rutiner när man är sjukskriven. För att inte vända på dygnet och låta alla timmar bestå av pyjamashäng i sängen har man med barn en unik möjlighet att komma upp och ut varje dag.

När man är hemma med barnen själv, så har det underlättat för mig att låta dem hänga i soffan eller sängen tillsammans med mig. Som ett pyjamasparty. Ladda upp med fika, böcker, filmer eller annat. Barnen leker runt dig och du kan slumra till emellanåt. Inte optimalt, men genomförbart.

Principen "Jag ska aldrig använda tv som barnvakt" har jag skrotat för längesedan. Sätt igång en film eller ge barnen en iPad och låt dem sysselsätta sig själva medan du sover.

Rent generellt har jag försökt vara med och delta i olika stora saker i barnens liv, milstolpar liksom. (Förutom att jag har haft huvudansvaret för hämta och lämna på förskola/skola.) Skolavslutning, barnkalas, tävlingar, uppvisningar osv. Men då har jag fått göra det på mitt sätt. Komma sent, gå tidigt, öronproppar in och ångestdämpande medicin i kroppen. Andas in och ut och undvika att rasa ihop. Men jag har varit där, jag har delat ögonblicket och sedan åkt hem och vilat igen. (För att inte tala om alla de saker som jag fått avstå pga att ovanstående kompromisser inte varit tillräckliga.)

Att hjälpa till med läxläsning har varit svårt emellanåt. För att jag inte orkar koncentrera mig. Det sänder dåliga vibbar till barnet. Mamma orkar inte. Tolkas som mamma vill inte. Mamma bryr sig inte. Samvetet igen. Det är lättare att bita ihop och krascha efteråt, än att låta barnet ta på sig det som om det vore deras fel.

Men samvetet då? Jag måste återkomma till samvetet. För det är det som skaver mest av allt för mig.

Jag har dåligt samvete för saker som rör mina barn ungefär en gång i kvarten. Okej, liten överdrift, men det dåliga samvetet finns där, ofta.

Att barnen vill att jag ska vara med och så orkar jag inte det. Eller så vill jag vara med, men så orkar jag inte det. Det händer hela tiden. Och så har det varit hela tiden sen jag blev sjuk. Barnen avskyr orden vila och sova. De ser det som skällsord. 

Det är den största uppoffringen som vår familj fått göra på grund av utmattningssyndromet, att ständigt förhålla sig till tröttheten. Är du trött idag? Måste du vila? Måste du hem och sova nu? Orkar du det? När barnen oroar sig för sin mamma. Jag avskyr det. 

Jag önskar att det sett ut på något annat sätt, men det är vår verklighet. 

Artikel från: http://tankaromutmattning.blogspot.se/2017/08

Varför envisas man med att ignorera varningssignaler?

Kanske för att alla rutiner är satta ur spel i semestertider? Kanske för att det är svårt att vara sjuk när andra är lediga och vill umgås och göra härliga grejer?

Min kropp sänder ut varningssignaler för att få mig att lyssna. Jag lyssnar ibland, ignorerar ibland. 

Tråkig lista för mitt eget minnes skull: 

Sömnig utav bara tusan. 

Yr i huvudet

Ont i magen varje gång jag äter

Illamående när jag inte äter

Vaknar och kan inte somna om 

Har svårt att komma ner i varv på kvällen

Och så de mer subtila signalerna

Ledvärken

Mitt tålamod som är så nära bristningsgränsen

Det halsonda

Sen kommer huvudvärken. Som inte går att ignorera. Men ändå försöker jag. Två alvedon och lite till bara. (Ursäkta mig, men varför gör jag såhär??) Det känns som knivar i tinningen och en hammare som bankar mig i pannan. 

Tills de klubbar mig. 

Brain zapsen. (Vet att man inte kan skriva så. Hej svengelska. Men gör det ändå!) När hjärnan får elektriskt spänningsfall och kopplar från i nån sekund. Det känns som jag faller. Från hög höjd. 

Då. Då lyssnar jag på kroppen. 

Då. När det har gått flera veckor av långsam upptrappning. Av sjukdomselände. När jag inbillat mig att jag är frisk. För helt ärligt, så har jag mått bra. Eller bra vet jag inte. För det var så länge sen jag mådde bra så jag har glömt hur man gör då. 

Men jag mår väldigt mycket bättre. 

Tills utmattningen tycker att jag misskött mina dagliga återhämtningsplikter för mycket. Och för länge. Och protesterar. Å det bestämdaste. 

Nu. Ligger. Du. Still. 

Sluta tänka. 

Sluta vara. 

Bara ligg här. 

Gör du inte som jag säger skickar jag ångesten efter dig. Kolla här. Kolla, här har jag den, ångesten. Benen och armarna blir spända och skakiga. Som för att visa att det är allvar. Du bestämmer...

Så jag försöker lyssna. Stänger in mig i sovrummet. Och sluter ögonen. 

Artikel och bild från: http://tankaromutmattning.blogspot.se/2017/07/

Från utbrändhet till livslust

Att läka en stressad kropp och själ

Efter att ha haft gäster i en vecka och diverse aktiviteter både privat och på jobbet pustar jag ut i min fåtölj. Den här helgen är vigd åt reflektion, träning och framförallt återhämtning. Att ha massor av aktiviteter och stress är i sig inte skadligt - det farliga är avsaknaden av återhämtning...tillräcklig återhämtning. Men vad innebär egentligen tillräcklig återhämtning? 

Läs hela inlägget här: http://komtillbaka.blogspot.se/2009/09/att-laka-en-stressad-kropp-och-sjal.html

Läka kropp och själ efter stress

Det är nu många år sedan jag började jobba efter min utbrändhet. Även om jag vet att jag klarar av hektiska perioder så innebär det inte att jag inte kan trilla dit igen. Hur läker man en stressad kropp och själ? Vad ska man tänka på när man stressat för mycket? När blir stress farligt?

Tyvärr är det ju ofta så att man inser att man pushat sig själv för mycket först när man kommit i obalans. Ofta rejäl obalans. Med symptom som oro, krypande känsla i kroppen, depression, ångest, sömnsvårigheter, irritation, pendlande humör, frustration, trötthet, hudproblem (acne, utslag), magproblem etc. Listan kan göras hur lång som helst. Ibland hinner det gå så långt att vi upplever inte bara ett av dessa symptom, utan hela listan - eller ännu värre utbrändhet.


Lär dig vad stress innebär kroppsligt
Det går inte att förklara återhämtning och läkning från stress utan att först förklara dess egenskaper. Stress är både kroppslig och själslig. Fysiskt fungerar stress som en kemisk reaktion, ett påslag av stresshormonerna adrenalin och kortisol. Som du kanske vet påverkar stresshormoner oss på ett primitivt plan. Blodtrycket går upp, hjärtat slår snabbare, andningen blir ytligare, blodet går ut i musklerna, matsmältningsystemet påverkas, vi blir vakna och alerta. Varningslamporna är på. Långvarig stress innebär långvarigt påslag av stresshormoner - vilket i sin tur innebär påfrestning på kroppen och alla organ. Tänk dig att du kör omkring i din bil med riktigt höga motorvarv. Varvar du aldrig ner blir motorn överhettad. Det spelar ingen roll om du ignorerar alla varningslampor, förr eller senare kommer motorn att ge upp. 

Varför kan jag inte slappna av i kroppen? - Jag ligger ner och vilar och är ändå stressad!?
Motsatsen till stress är avslappning. Det låter nästan barnsligt enkelt. Ja, det är det också men det kanske inte alltid är riktigt så lätt. Anledningen till att det är svårt att komma ner i varv kroppsligt är att det finns en psykisk sida av stress.
I vår vetenskapliga värld pratar vi sällan om vår ande/själ/psyke. Men faktum är att det är viktigt att lära sig förstå att de tankar, känslor och upplevelser jag har påverkar min kropp fysiskt. Det spelar ingen roll att jag ligger ner på sängen och "slappnar av" medan mina känslor och tankar löper amok. Jag utsätter min redan stressade kropp och själ för ännu mer stress. Jag måste först bli medveten om hur mina tankar och känslor ser ut för att kunna lugna den eventuella storm som pågår inom mig.

Den som aldrig har lyssnat inåt behöver ibland hjälp att sortera ut alla känslor och tankar. Det finns många sätt att lära sig lyssna till sitt inre och tillika bearbeta de känslor och tankar som kommer. För många funkar terapisessioner bra medan andra väljer att kanalisera sitt inre på andra sätt.

Aktiv vila och återhämtning läker stress
Vad är "aktiv vila"? Antingen vilar man väl eller så är man aktiv? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Tänk efter, hur ofta sätter du av tid för att aktivt som att träna eller träffa vänner? Sällan lägger vi aktivt ner tid på att verkligen vila. Vila blir liksom den tid som "blir över". Likväl som vi aktivt väljer aktiviteter behöver vi också välja att gå ner i varv ordentligt. Stress i sig är inte farligt, det är avsaknaden av återhämtning som är farlig!

Oxytocin - vägen mot läkning och förebyggande av långvarig stress!
Efter långvarig stress måste kroppen få utrymme för återhämtning. När stresshormonerna pumpar i kroppen kan det vara klokt att börja med att fokusera på att få kroppen att producera motsatsen till hormonerna adrenalin och kortisol. Det låter som en klyscha, men nu måste jag komma dragandes med det där varma badet. Oxytocin är stresshormonernas motsats och utsöndras när vi tar hand om oss. Varma bad, massage (självmassage går även bra), lugna promenader, beröring, meditation, djupandning, mindfulness, qi gong, aromaterapi, bastu etc. är aktiviteter som neutraliserar en stressad kropp. 

Artikel och bild från: http://komtillbaka.blogspot.se/2011/04

Vad är en hjärna värd?

Det här borde väl få någon att bromsa och prioritera om sin vardag, just för att priset kan stå en dyrt i slutändan...

Så mitt råd är att lyssna på oss som gjorde misstaget, för jag kan lova att du vill ha kvar din hjärnkapacitet.

Läs blogginlägget "Vad är en hjärna värd" 

Överkänslighet vid ME och sjukvården

Jag har valt att dela just det här inlägget för hur det kan vara att leva med en svår hjärntrötthet som inte respekteras av sjukvården. När sjukvården ser sin sanning på symptomerna och inte lyssnar på patienten utan faktiskt förvärrar hela sjukdomsförloppet med sina metoder som de anser är rätt i det här fallet.

Som ni förstår delar jag just detta för att förståelsen och kunskapen ska bli bättre. Att patienter ska bli behandlade med respekt oavsett om symptomer är i en fysisk eller psykisk form.

Läs inlägget här: http://ankiskampmotsjukdomen.blogg.se/2017/april/

Varför en blogg om stressrehabilitering?

"Du kommer aldrig fram till målet, eftersom det hela tiden förflyttar sig framåt. Du hinner aldrig vara nöjd tillräckligt länge, innan det är dags för att ställa siktet på nästa punkt. Livet rusar förbi och du fattar inte att du kan stiga av det där evigt snurrande hjulet, utan följer med av bara farten. Visst, det är rätt kul, det måste erkännas! Men har du otur så går det till slut så fort att du far av okontrollerat. Har du då ”tur i oturen” så får du bara några blåmärken, repar dig snabbt och kan hoppa på det snabbt snurrande livshjulet igen. Men har du mer otur än tur så kommer du få mycket svårt att ta dig upp i hjulet igen… Om du ens vill det, med lite perspektiv på tillvaron?"

Länk: http://www.stressrehab.se/

Oro och prestationskrav

Låt mig va som jag är tills jag blir som jag ska. Visst är det bra?! Det är ju just det som är problemet när man är sjuk.

• Att man inte tillåter sig själv att vara som man är utan hela tiden strävar framåt.
• Eller att andra inte låter en vara som man är.
• Eller kanske det som är mest sant för såna som mig, att jag tror att andra inte låter mig va som jag är tills jag blir som jag ska. Att jag tror att andra ställer krav på mig att göra, delta, socialisera, arbeta etc trots att de inte gör det.

Läs hela blogginlägget här: http://frkenduktig.blogg.se/2015/december/oro-och-prestationskrav.html

Utmaningen; en film om den sjuka jobbstressen

"Nu satsar SVT på att lyfta fram sjukdomen utmattningssyndrom hos unga kvinnor.

Personerna bakom filmen Utmaningen, producerar nu ett webbprogram för SVT om utmattning bland kvinnor i ålder 18-60 år.

Med en bakgrund inom TV, erfarenhet av att själv varit sjuk i utmattning o idag diplomerad stresscoach så är jag inblandad i detta projekt med kunskap om just sjukdomen. Vi söker nu kvinnor mellan 18-60 år som känner att stressen börjar ta för stor plats, är sjukskrivna för utma...ttning eller är precis påväg tillbaka. Även du som känner att du vill vara anonym kan medverka. Detta är en dokumentär serie som ska hålla fokus på hur denna sjukdom påverkar men framförallt ge inblick, kunskap och förståelse. Jag hade behövt se en sån här dokumentär innan jag kraschade och det är många med mig som lever på gränsen och behöver någon/något som öppnar ögonen innan det leder till sjukdom. Och till alla de kvinnor som är drabbade - detta behöver uppmärksammas!"

Citat från Instagramkontot: calmandeasylife

Blogg: Food Pharmacy

Det här är en blogg om tarmfloror, snälla bakterier, forskning och antiinflammatorisk mat. Ordineras till alla som vill äta sig till ett friskare liv. Går inte att överdosera.

Länk: http://foodpharmacy.se/

Hur bär man sig åt när man står bredvid?

De flesta som läser och kommenterar här är personer som själva är eller har varit sjuka i någon form av stressjukdom eller annan psykisk ohälsa. Men det finns en annan liten grupp som jag känner starkt för och det är de som står runtomkring. De anhöriga och närstående.

Vad sjutton gör man när ens barn/förälder/partner/vän blir sjuk? När man vill hjälpa till men inte har en aning om vad man ska göra. Hur bär man sig åt?

Min egen resa genom det här har varit att jag avskärmade mig från alla. Precis alla. Jag ville inte svara i telefon, minsta sms stressade ihjäl mig. Besök hemma ska vi bara inte tala om. Vidrigt.

Jag gick så långt att jag sa upp umgänget med mina föräldrar, syskon och övrig släkt. Jag flyttade ifrån min make en period. Jag kunde inte umgås med mina gamla vänner. Men efter en tid hade jag fått det utrymme jag behövde. Då kunde jag börja uppskatta människor igen.

Det som jag uppskattade mest var enkla saker som var helt kravfria för mig. Ett vykort i brevlådan. Räckte att det stod kram på det. Inget mer behövdes. En blomma på trappan. En påse bullar som någon hade bakat till mig.

Det fanns inget som någon kunde säga till tröst, för jag kunde inte bli tröstad. Det enda jag ville var att det fanns någon, när jag behövde det. Allting var på mina villkor.

Inte alls enkelt att vara närstående då.

Jag brydde mig fortfarande om andra, men jag orkade liksom inte kommunicera. Ibland var jag rasande för att ingen hörde av sig. Ibland blev jag tokig för att någon hörde av sig. Som anhörig är det ju omöjligt att veta hur man ska förhålla sig till det.

Som sjuk är det inte ovanligt att man får bära närståendes sorg och ilska över det som drabbat en. Jag är också ledsen och förbannad för att jag är sjuk, men det hjälper inte till, att behöva trösta de som är runtomkring.

Hur ska man då agera? Det enkla svaret är att det finns inget enkelt svar. Alla är olika. Alla behöver olika saker. Vid olika tidpunkter.

Har du en person som står dig nära som du vill hjälpa så försök luska ut vad den behöver. Ge förutsättningslöst. Fråga hundra gånger, även om du får nej varenda gång. Någon gång blir det ett ja. Du behöver utrusta dig med en stor portion tålamod, för det kommer att ta tid.

Vad har du för råd att ge? Hur vill du bli bemött av dina nära?

Bild och citat från: http://tankaromutmattning.blogspot.se

Några tips för att sluta stressa

Bild från nedan länk

Under flera år har jag kämpat med något slags utbrändhet eller utmattningssyndrom eller stress eller vad man nu vill kalla det – själv lutar jag mer och mer mot att bara vilja kalla det trötthet. Det är liksom det som blir resultatet av att man gör för mycket – man blir trött, ibland ända därhän att man blir ”ett murket redskap”, som Simone Weil kallade sig själv.

Jag tror att jag redan när jag var 22 fattade att jag jobbade osunt mycket, men jag visste inte hur jag skulle sluta. Problemet var liksom att jag bara gjorde saker som jag själv tyckte var roliga och meningsfulla. En lång tid drevs jag också av rädslan av att inte kunna försörja mig, som fick mig att känna att jag måste lyckas på flera plan samtidigt för att alltid kunna ha något att falla tillbaka på när det skönlitterära skrivandet inte gav några pengar. Så parallellt med att skriva böcker drev jag tidskrifter, försökte starta ett fackförbund, engagerade mig politiskt, ledde skrivarkurser, studerade heltid, sålde te, skrev litteraturkritik och tog hand om vänner och partners som verkligen inte mådde bra. Till sist urholkas allting när man gör för mycket samtidigt. Man själv urholkas och börjar bli mindre närvarande, göra misstag, inte kunna tycka att något känns lika mycket som förut längre och motgångar som man tidigare hade kunnat ta lättare på får en att bryta ihop fullständigt.

Jag vill inte skriva den här texten för att berätta om hur jag har haft det – alldeles för många behöver ingen sådan skildring för att veta hur det är – utan för att det äntligen har blivit bättre. För att jag har lyckats skapa en fungerande, om än fortfarande inte självklar, livsrytm där jag inte längre pendlar mellan att vara helt kraschad och halvt vila upp mig och sedan gradvis ta på mig alldeles för mycket igen. Därför vill jag dela med mig av några tips som jag önskar att jag själv hade fått när jag insåg att jag var sönderstressad men inte visste hur jag skulle ta mig ur det.


Läs hela inlägget här: https://utrymme.wordpress.com/2017/01/16/

Tvivel

"Det här är ett ämne som legat och spökat i bakhuvudet ett bra tag. Återkommande dyker tvivel upp. Kommer jag bli frisk? Tillräckligt återställd för att kunna arbeta som läkare igen? Dagar, veckor och månader går. Framtiden känns osäker och rädsla kan smyga sig på. Vad ska det bli av mig? Många frågor väcks. Frågor utan svar. Det är kanske det som blir problemet för mig. Under hela mitt vuxna liv har jag haft en bild av vart jag är på väg. En plan. Färdiga svar."

Läs hela blogginlägget på Niklas blogg: http://niklasnygren.se/utmattningssyndrom/tvivel/

Citat och bilder är därifrån.

Adrenalinpåslag hos ME-patienter och hur du kan hjälpa

Citat

Äntligen har jag fått en bra förklaring på varför jag fungerar som jag gör. Varför jag pushar mig att göra saker jag egentligen inte orkar. Alla ni som känner eller lever ihop med någon som har ME, läs gärna denna texten för då tror jag att ni förstår oss mycket bättre.

Adrenalinpåslag hos ME-patienter och hur du kan hjälpa
Texten är fritt översatt av Elenor Bengtsson. Originaltexten finns här:
http://www.hfme.org/adrenalinesurgetips.htm


Läs översättningen här:

http://mittlivmedme.blogg.se/2013/december/adrenalinpaslag-hos-me-patienter-och-hur-du-kan-hjalpa.html

Anti-stress kalender 2016

Var med i årets anti-stress kalender som lagts upp av Maria Helander. 

Nedan är ett citat från hennes sida. 

"Varmt välkommen till första luckan på vår Anti-stresskalender! Du har 24 lärorika, mindfula och sköna luckor framför dig. Under dessa dagar kommer du att få andningsövningar, stresshanteringstips och kunskap om vad som händer när man har stressat lite för mycket under för lång tid. 

Självklart kommer du även få nya mindfulnessövningar."

Lucka 1 - fem råd inför stressmånad.
Läs texten här: http://www.mariahelander.se/?p=9174

Lucka 2 - Vad är stress?
Läs texten här: http://www.mariahelander.se/?p=9176