Stressens början

Källa

Jag ligger i fosterställning i sängen och min blick är tom. Utanför fönstret är himlen blå och fåglarna kvittrar men inom mig är allt svart och tomt. Min energi är slut och allt känns bara tungt och förvirrande för jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Tankarna är överallt och ingenstans och jag vet varken ut eller in hur jag ska gå vidare. 

 Ute i soffan sitter sambon och flyr in i tevens värld för att på sitt sätt fly ifrån allt som är jobbigt och obekvämt, medans jag ligger instängd i sovrummet med tårarna rinnandes ner från min kind. Inom mig krigar tankarna med förnuftet om jag ska stanna eller gå. 

 Ljuset och glittret i mina ögon har slocknat, leendet är på klistrat, skrattet är borta sedan länge. Det som varit jag har försvunnit bit för bit under vår relation. Små oskyldiga hintar, kommentarer har fått mig att tappa bort den jag är. Nu ser jag mig bara som Linda med de tre barnen. Barnen som är hans men som jag har lagt ner min själ i. 

 Sovrumsdörren öppnas på glänt och in kommer minstingen som inte ens är 3 år fyllda. Hon smyger fram till sängen samtidigt som jag försöker skärpa till mig, för jag vill inte att hon ska se. Se det jag själv blundar för. 

Även hon är så pass liten förstår hon att något är fel, för under den senaste tiden har jag varit allt mer ledsen, tillbakadragen och tyst. Jag har lämnat rummet så fort tillfälle har getts för jag orkar inte hålla ihop mig längre. 

Rösten inom mig signalerar precis som från den allra första början han och jag träffades. Att det är dags att lämna, att det inte blir bättre än så här. Det är dags att gå vidare för min egen skull. För stannar jag kvar i den här situationen kommer jag gå under ännu mer. Men där och då orkar jag inte ta ta tag i det. Utan intalar mig att det är en tillfällig fas som kommer gå över bara jag.....

* blir gladare

* ger mer av mig själv...

* slutar skolan och börjar jobba för att få lön

Då blir allt bra.....

Det är där i 20 års åldern som min resa börjar med stress symptom, som under kommande år utvecklar sig till en utbrändhet för att sedan slå undan fötterna på mig med utmattning. 

Jag anser att vägen till utmattning innehåller 3 faser. 

Fas 1: Stress

Fas 2: Utbrändhet

Fas 2: Utmattning

Tar man inte tag i problemet så tidigt som möjligt och gör förändringarna som behövs utan kämpar vidare med tron att allt blir bättre där borta i horisonten. Så kommer man ha en låååång resa att ta sig tillbaka efter en utmattning. 

Dagboksinlägg från 2016

2016-08-15 Idag är jag trött och inte alls på hugget. Tung både i huvudet och i kroppen. Sitter ute och bara är för en stund, lyssnar till trädens sus och samlar energi. På onsdag är det dags för läkarbesök, igen. Inför varje besök kommer oron och den krypande stressen. Tillsammans med ångesten av ovisshet som sitter i flera dagar innan själva besöket. Jag vet vad jag behöver och det är mer tid. Tid för att läka, hitta min balans, samla energi, våga utmana mina förmågor. Få bakslag och i det hitta vägen framåt. Jag vill få lugn och ro och bara vara för att komma tillbaka till livet
 

Min kollaps

 

Källa: Pixabay.com

Det är tisdag morgon och väckarklockan ringer och jag vill bara ge upp. Orkar verkligen inte med en arbetsdag till. Helst av allt vill jag bara dra täcket över huvudet och skita i allt och bara ligga kvar och sova. Men som alltid vinner pliktkänslan och det dåliga samvetet att jag kliver upp och tar mig iväg om än någon sent. 

Jag intar mitt skrivbord som står vid ett fönster i kontorslandskapet och startar upp alla program som behövs för att komma igång. Hämtar kaffe och nytt vatten i vattenflaskan, hejar på kollegor innan jag tar tag i dagens arbetsuppgifter. I vanliga fall flyger mina fingrar över tangentbordet för att spara in hundradelar i hanteringstid, men inte idag. Mitt tempo är ovanligt segt vilket gör mig något frustrerad. Inte blir det bättre av att fingrarna plötsligt vägrar lyda mig. De blir stela, kalla och orörliga att jag behöver skaka loss dem ett par gånger. Men inte heller det hjälper. 

Plötsligt kommer svallvågen över mig som får min kropp att börja koka. Svettpärlorna tränger sig ur varenda por och jag blir alldeles svettig och fuktig, främst under armarna och om fötterna. Sakta rullar jag ut från skrivbordet för att få lite distans, i väntan på att anfallet ska gå över. För det här är inte någon engångsföreteelse, utan någon som sker med jämna mellanrum och som går över relativt snabbt. 

Men nu går det inte över. Istället känns min kropp allt tyngre som om jag inte kan resa på mig, samtidigt som synfältet omkring mig minskas och illamåendet sköljer över mig. Allt inom mig känns så konstigt att jag inte vågar sitta kvar på kontorsstolen. Med försiktighet reser jag mig upp och går sakta iväg mot toaletterna som ligger i korridoren utanför kontorslandskapet. Tankarna far runt i skallen på mig utan att kunna få grepp om vad det är som händer med mig. Att ringa vårdcentralen på nytt med en ny åkomma känns helt meningslöst när de ändå inte hittar något fel på mig. 

Efter en stund går det värsta obehaget över att jag vågar gå tillbaka till mitt skrivbord. Men innan jag kommer fram sveper illamåendet över mig på nytt och det känns verkligen som jag kommer kräkas. Snabbt vänder jag tillbaka till toaletten där jag låser in mig, men inget händer. Förvirringen är total när jag synar min egen spegelbild. Jag är kallsvettig, illamående och mår allt annat än bra. Men ändå sitter det så långt inne att ta beslutet att kapitulera och åka hem. Istället ber jag min spegelbild om vägledning om vad jag ska göra härnäst. För signalerna hittills är inte tillräckligt tydliga för att jag ska förstå, att jag står på ruinens kant till en total kollaps.

Jag släpper blicken från min spegelbild till mina händer som sakta börjar darra lite lätt. Små skakningar som vibrerar från fingrarna ut i armarna. Det är då jag inser att det här går inte, jag måste hem helt enkelt, tänker att lite extra sömn borde göra susen. 

På ostadiga ben lämnar jag toaletten och går mot driftledaren för att sjukanmäla mig, därefter går jag vidare mot skrivbordet för att stänga ner datorn och för att hämta väskan. I vanliga fall går jag i rask takt mot mitt mål, men nu är det som hela mitt väsen saktar in. Mina steg blir mindre och balansen allt mer svajig att jag behöver ta stöd av föremålen som finns på min väg till skrivbordet. Väl på plats lutar jag mig mot en förhöjd stol av rädsla för att inte komma upp om jag sätter mig på den låga kontorsstolen. Jag sträcker mig mot telefonen för att logga ur närvaro programmet när min blick fastnar på mina händer som börjar skaka helt okontrollerat. I samma sekund försvinner känseln i mina ben och förmågan att hålla mig upprätt vilket gör att jag sakta glider av stolen. 

Allt omkring mig försvinner tillsammans med min uppfattningsförmåga som förändras till slowmotion. Det som sker på bara några sekunder upplevs som en evighet innan jag slår i golvet. Min hörsel är grumlig som om det är lock för öronen men ändå hör jag ett panikartat skrik långt bortifrån. Men kopplar inte förrän långt senare att det är jag själv som skriker ut över hela kontorslandskapet. 

Ett nytt år och ett tomt blad

 

Det är några minuter kvar av året som kan beskrivas som intensivt med mycket aktiviteter, fester och husliga projekt. Ett år som fått mig att vilja göra massor som jag dessutom har gjort, men som även fått mina varningssignaler att blinka rött. Aktiviteter som jag vill göra och lägga tid på, har samtidigt fått mig utmattad, irriterad och fasligt trött. Något som jag måste ta med mig in i det nya året för att hitta en fungerande balans. Att kunna prioritera min tid, energi och mående på bästa sätt utan att köra slut på mig själv, för det är det jag gör när viljan hejar på men allt jag vill göra. 

Så här med blicken i backspegeln hade det kunnat blivit ett år, i bakslagets tecken men på något konstigt sätt klarade jag ändå av att hålla balansen. Men inför det nya året måste jag skala av och framför allt bromsa och ge mig mer återhämtnings tid. 

Men året 2023 måste ändå ses som ett av mina bästa år på ett personligt plan, för jag har växt som person och blivit mig själv allt mer. Rädslorna som kom med utmattningen tog bort allt som var jag, har succesivt suddats ut och får mig starkare och tryggare det måste jag bygga vidare på inför det nya året. 

I takt med att det nya året skålas in och firas med raketer infinner sig en tomhet inom mig. En tomhet av vilsenhet om vad ska jag göra nu, framtidens blad är tomma och jag vet inte hur dessa ska fyllas. Under tidigare år, framför allt under min utmattning fick jag inre vägledning och hade en rad utstakade mål framför mig. Men nu är det plötsligt tomt, inga inre bilder eller tydliga budskap visas för mig. Känslan finns bara att jag ska vidare mot något nytt men vet inte mot vad. 

Jag famlar i mörkret och hamrar mig fast i halmstrån som inte känns helt hundra men som jag intalar mig är rätt. Ett steg som kan stärka min tro på mig själv och ge mig klarhet inför framtiden. Men behöver nog bara ge mig tid och inte stressa fram något, vilket är lättare sagt än gjort. 

Livet fladdrar förbi

foretagsuniversitetet.se

När man är tillbaka till livet och allt som hör till är det svårt att bromsa in och återgå till det man vet är rätt för att inte gå in i väggen igen. Att bromsa upp när livet snurrar med arbete, vardagssysslor och allt annat som påkallar ens uppmärksamhet. 

Under de senaste åren har jag gjort stora framsteg i mitt tillfrisknande att man idag inte kan se eller ens förstå att jag varit riktigt sjuk i utmattning. Knappt jag själv förstår det ibland. Men från då till nu kan jag vara i sociala sammanhang, utsätta mig för ljud, musik, evenemang, fysisk. Det bästa av allt är att en av mina rädslor försvann under semestern. För utmattningen gjorde mig rädd för sådant som inte bekommit mig tidigare framför allt när jag tappade tilltron till mig själv. Men den här sommaren kunde jag njuta av att ta mig ur min komfort zon och njuta av semestern på bortaplan. Jag har fått landat i det nya som händer omkring mig och det är så skönt att jag är på väg till mitt nya jag.

matsjonssonfoto.se

Men mitt i allt det här är det lätt att virra bort sig och köra på fortare än vad själen hinner med, så idag valde jag att ta en paus från allt. Jag valde att sova vidare utan att väckarklockan ringde och första gången på flera månader kunde jag sova ut. Sen har resten av dagen fortskridit i lugnt tempo. Ett par timmar i soffan tillsammans med en Netflix serie, läst några sidor i en bok, uppdaterat drivrutiner till skrivaren som varit ett göromål sen jag köpte ny dator för ca 1 år sedan. Jag har släppt allt för min kropp, sinne, själen har varit urlakad på energi för det har varit mycket med allt under den senaste tiden. Jag har inte haft ro eller direkt möjlighet att ta en paus för det känns som alla pockar på min uppmärksamhet. Att jag känner mig jagad när jag inte orkar hälsa på familjen eller vara trevlig, glad, aktiv. Det är ett tydligt tecken att det är dags att bromsa in. 

Så även här har jag gjort framsteg även om jag kan bli mycket bättre på att lyssna på mitt inre. Men det tar ju tid att lära sig har jag märkt. Men sakta men säkert går det framåt. 

Pauser

Det här med pauser och att dra i handbromsen är svårt, oerhört svårt framför allt för mig som tar in det dåliga samvetet i processen. När det självklara är att jag måste på grund av sjukdom så tar det emot och jag får ångest av att sjukanmäla mig. Något som alltid har funnits inom mig sen barnsben. 

Under den senaste veckan har det varit så, halsont, snorig och inte känt mig iform helt enkelt. Dessutom är jag så trött. Tror inte jag sovit så mycket som jag gjorde under den senaste veckan eller under veckorna innan. Är totalt däckad när jag vaknar till lite väl sent på morgonen. Känslan är att jag kan sova minst i ett par timmar till utan problem. 

Fast det är så självklart att jag är sjuk, malar det inom mig att jag borde kunna jobba, att jag inte är sjuk, att omgivningen tror att jag skolkar. Hela tiden känslor från vad jag tror omgivningen tänker. Högkänsligheten spökar och får mig velandes istället för att känna mig säker i mitt beslut om vad som är rätt och fel. Det här tar kol på mig även om jag har blivit bättre på att stänga av rösterna utifrån. 

Idag skulle jag arbeta, allt var förberett men så igår kväll kom övertrötthets syndromet som jag inte kan förklara på något annat sätt än att hela kroppen späns upp, darrar och fryser. När jag la mig ner på kudden och blundade skjuter tusentals blixtrar fram för mitt inre. Intryck som exploderar innanför mina ögonlock.

Jag bytte ställning flera gånger, la mig på spikmattan, tog på hörselkåpor, gick på toa, tog på mig mer kläder, tog av mig kläder. Hela mitt inre var i uppror och jag kunde inte somna alls. Tiden närmade sig 2, 3, 4, 5 då hade jag fortfarande inte somnat och stressen intog mig allt mer. När väckarklockan väl ringde kändes det omöjligt att kliva upp ur sängen. Förkylningen hängde kvar, lika så darrningarna i kroppen. Att då ta beslut om att vara hemma en dag till kändes oerhört svårt. Men nu sitter jag här, hemma i vardagsrummet med dåligt samvete att jag inte masade mig iväg. 

Hela tiden dåligt samvete för någon annan, än att njuta av att jag inte tvingade med mig när kroppen inte orkade. 

Förändringens tid

Det gamla året har precis klingat ut och ett nytt har tagit sin början. Ett nytt år som inte kommer vara det andra likt. Ett år med nya möjligheter och utmaningar, men samtidigt en tid för förändring. 

För inom mig lockas något nytt, att jag är redo för nästa steg. Att jag är redo att gå vidare mot något jag ännu inte vet svaret på. Jag strävar efter mer utmaning, mer tankeverksamhet och sociala sammankomster. Något som väcker min energi ytterligare och bara det signalerar friskhetstecken. 

Källa

Under året som gått har jag blivit allt starkare både fysiskt och mentalt tack vare att jag kan förlita mig på min kropp och dess förmågor allt mer. Rädslorna som kom med utmattningen börjar sakta minska, i det börjar jag våga utmana mig allt mer. 

En styrka som blev markant när kärleksrelationen hamnade i gungning var att jag stod upp för det jag trodde på. Även om de flesta omkring mig tyckte det motsatta så vek jag inte för att "behaga" omgivningen. Jag körde inte över mig själv den här gången, utan jag höll fast i min tro och släppte inte taget om den. Det är något jag är stolt över. 

En annan styrka är att min fysiska förmåga har åter intagit min kropp till min stora glädje. Från att knappt klarat av att sätta den ena foten framför den andra och sen ta mig ut på promenad till att nu gå närmare 20 000 steg om dagen. Det om något är stort. 

Jag har gjort oerhörda framsteg under året och åren som gått, framsteg som jag inte trodde var möjliga men som nu är det fast jag knappt förstår det själv. Framför allt har jag lärt känna mig själv under den här tiden. Hur jag är som person, vad jag behöver och inte behöver, i det har jag accepterat mig själv på ett nytt sätt. Bara det är stärkande. 

Nu är det alltså dags att välkomna det nya året med önskningar och förhoppningar. Mitt mål för det här året är att stärka mitt inre ytterligare, att våga ta mig ut på okänd mark, öka min kreativitet, pausa oftare, njuta av tillvaron och börja skriva på boken som inte gör annat än att pocka på min uppmärksamhet. 

Vilka förväntningar och önskningar har du för det nya året?

Bilder från Google.

Positiva förändringar

När livet är som tuffast behöver vi stärka varandra och ge varandra hopp om att det blir bättre.

Under min sjukdomstid kände jag mig oerhört ensam i det jag gick igenom. Information om utmattning fick jag inte serverat, utan det var något jag fick jaga rätt på själv när mina förmågor försvann en efter en.

Men i allt detta hade jag en stark känsla av att det skulle bli bättre och att jag behövde ha den här tiden som sjuk för att kunna börja om, konstigt nog.

Fascinerande nog har det blivit bättre och allt i mitt liv har förändradats rejält. Jag lever nu i en relation, bor i ett hus där jag kan fixa och greja i trädgården, har ett arbete och fungerar mycket bättre än tidigare. Händelser som jag drömt och manifesterat om och som har slagit in under dessa 7 år.

Jag är oerhört tacksam för allt och jag önskar innerligt att du har fått varit med om positiva förändringar.

Dela gärna med dig av dina förändringar i livet 🌷

*Bild från Google

Ett år

Herregud, det har redan gått ett år sen jag på skakiga ben och inre tog klivet in på min nya arbetsplats som trädgårdsskötare. En säsongsanställning som helt utan förvarning förlängdes under vintern och nu har jag varit anställd i ett helt år. 

Ett år som har gått upp och ner på det mentala planet men känner nu att jag har landat i min yrkesroll allt mer. Jag känner större gemenskap i arbetet samt att jag nu för min egen del har bättre förutsättningar än förra året när allt var nytt. Att jag nu vet vad jag klarar av och kan förhoppningsvis sätta egna gränser och inte jaga osynlig tid som inte finns. Stress, prestation och viljan att vara till lags fick mig att falla ihop efter en månad när det blev för mycket. Men efter en lite längre helg än planerad var jag åter på arbetet och sedan dess har det flutit på utan bakslag. Bara det är ju något att fira även om jag inte vågat göra det ännu. Men känner allt mer att det är dags.

Framför allt borde jag fira att jag tagit mig så här långt sen den där dagen när utmattningen var mer än ett faktum. Då när jag saknade energi för att hålla mig upprätt, borsta tänder, föra maten till munnen, vara social. lyssna, prata ja allt som jag tog för givet som jag då inte mäktade med. Till skillnad mot nu när jag klarar av att arbeta, vara social, fixa och greja hemma och allt som hör livet till även om jag behöver egen tid, återhämtningstid, aktiv och passiv vila. Men även hjärnvila, för även om hjärntröttheten är mycket mycket bättre så finns den kvar, vilket märks i slutet på arbetsdagen när den inte riktigt kopplar eller minns vad jag nyss gjorde. 

Det fascinerande i det hela är att jag redan under 2018 sa på den kurs jag gick på gällande framtida yrke att jag skulle ha ett praktiskt arbete. Mina två främsta förslag var just fastighetsskötare och trädgårdsskötare och så blev det. När jag tänker tillbaka har mycket av det jag manifesterat, skrivit ner, ritat ner i en speciell skrivbok slagit in. Så nu är det bara att fortsätta manifestera, drömma och leva livet. 

Så fira med mig och våga drömma om nästa steg på din framtida resa. 💗

Dela gärna med dig hur det går för dig.

Har du bytt yrke? 

Trivs du?

Eller har du vågat ta steget ut i det okända?

Stärk oss med din historia!

*Bilder från Google

Hur har det gått?

Du kanske minns mitt inlägg från i våras när A-kassan beslutade att jag inte hade rätt till ersättning i och med att jag varit sjuk för länge. Så här gick det.... 

När beskedet kom om utebliven ersättning kom stressen över mig direkt med tårar och uppgivenhet. Förtvivlan av att bli utkastad till ingenting utan något skyddsnät eller vidare information om vad som nu skulle hända eller vad jag hade rätt till. Bara besked om att jag behövde arbeta för att komma in i systemet igen.

Källa

Känslan av maktlöshet gjorde inte saken bättre tillsammans med sambons ord om att något borde göras, att jag borde överklaga beslutet för så här får det inte gå till. Ord tillsammans med tron av att alla som bor i Sverige har ett skyddsnät, att vi kan få socialhjälp, ersättning vid sjukdom mm. Självklarheter som vi alla tror vi har, tills vi inser att så inte är fallet. 

För det är en sak att be nära och kära att betala något litet, men att plötsligt behöva hjälp för att kunna betala räkningar, mat m.m är inte en självklarhet. Även sambon ifrågasatte samhällets tanke om det nu låg på honom att behöva försörja mig. 

Men i mitt fall löste det sig relativt snabbt ändå, för jag fick anställning vilket räddade mig från att gå under av stress och press utifrån. Men det tog några veckor innan allt var klart och då gjorde jag ett val för att släppa oron för det ekonomiska genom att ta ut det sista jag hade kvar på sparkontot, för att klara mig fram till min första lön. 

När första lönen väl kom så kom även friheten tillbaka och känslan av att inte behöva vända varenda krona som tidigare. Men ändå har jag inte kunnat glädjas åt arbetet på rätt sätt även om jag är oerhört tacksam för att jag fick jobbet. För på något sätt har jag känt mig inträngd i ett hörn, att jag inte haft valmöjligheten till vad jag vill göra pga situationen. Samtidigt har oron funnits att säsongsanställningen inte skulle täcka tiden jag behövde för att komma in i systemet igen. Det har gjort att glädjen inte riktigt infunnit sig. 

Källa

Efter några veckors arbetande blev det för mycket att benen vek sig, armarna skakade och tårarna rann. Men inte heller den här gången blev jag rädd, utan förstod att det var mitt undermedvetna som behövde komma ifatt allt som hänt. Jag hade pressat mig lite för hårt, i tron att jag var friskare, ville vara anpassningsbar, själv gående, driftig, arbetsvillig. Men det gick inte. Jag insåg att vissa bitar behövde förändras framför allt hos mig själv men även för arbetsgivaren för att det här skulle fungera. Så på skakade ben, med ett klart medvetande åkte jag hem för att ladda om, genom att ta en lite längre helg.

 Känslan som infanns sig dessa lediga dagar var att själen behövde komma ifatt allt som hänt under de senaste månaderna med oro och prestation påslag. 

Sen dess har allt har bara flutit på och i takt med det har jag fått en klarare bild om framtiden. 

I dagarna blev det klart att anställningen förlängdes vilket innebär att oron som malt inom mig under dessa månader var helt i onödan. Jag behöver inte kriga med A-kassan än utan kan samla på mig fler dagar för att komma in i systemet, mitt cv fylls på med en anställning, jag har tid att öva på att söka andra arbeten, skriva personliga brev och komma underfund med vad jag vill bli när jag blir stor. 

Källa

Osäkerhet

Jag går igenom annonserna på platsbanken med jämna mellanrum och söker det som fångar mitt intresse. Framför allt blir det heltidstjänster och det jag arbetat med tidigare. Lite dumt då jag egentligen söker tjänster på 75%,  i ärlighetens namn kanske jag inte ska ha ett arbete med fulltid vid en dator även om det är det jag alltid har gillat. 

Men samtidigt är det, det jag lockas till men ändå kommer osäkerheten om jag skulle klara av ett sådant jobb igen. För hur ska jag kunna sälja in mig till en ny arbetsgivare när jag inte är säker på mina egna förmågor?

Hur ärlig ska man vara om sin utmattning i sökandet på nytt arbete? 

För den är ju ändå en del av en själv vid det här laget, framför allt för mig. 

Hur har dina tankar gått när det kommer till arbetssökandet? 

Dela gärna med dig! 

Bild från: https://da.se/2020/11/sa-far-du-hjalp-till-nytt-jobb/

A-kassan - rätten till ersättning

I början av april blev jag friskförklarad till 75% efter att ha varit sjukskriven på 100% sedan 2015 när min utmattning blev ett faktum. Under den här tiden har jag fått möjlighet att arbetsträna upp min arbetsförmåga från 2h/2 dagar i veckan till att nu under det senaste halvåret klara 75% på den arbetsplats jag varit på.

Känslan har varit enorm av att jag fått tillbaka mina förmågor och känner själv att förbättringar sker hela tiden och det märks allt mer. Jag börjar komma tillbaka till livet och energin finns med mig på ett helt annat sätt än tidigare.

Hjärntröttheten finns fortfarande kvar men inte alls som tidigare utan den är hanterbar så länge jag tänker mig för.

Men innan dagen för utförsäkringen kom var oron och rädslan enorm på vad som skulle hända nu. Vilket arbete kan jag söka, vem vill anställa mig. Allt snurrade tillsammans med osäkerheten på vad som händer nu. Men oron lugnade ner sig och om allt går vägen så är ett arbete på gång. Men tilldess behövde jag anmäla mig som arbetssökande för att få ersättning via A-kassan. Som nu är min räddning för att klara ekonomin.

Men i dagarna kom avslaget som lamslog mig totalt. Jag är inte berättigad ersättning, vilket innebär att jag inte får någon ersättningsperiod förrän jag arbetat i minst 6 månader. Jag har helt enkelt varit sjuk för länge (mer än 5 år) och det gör att jag tappar rätten till ersättning. Fast att jag har följt handlingsplanen som arbetsförmedlingen och försäkringskassan satt upp för mig. Men det hjälps inte.

Den här informationen har ingen meddelat eller förvarnat mig om. Jag har inte kollat upp detta med A-kassan heller för det har inte existerat att avslag kan ske för att jag varit sjuk för länge.

Så med det här vill jag förvarna dig.

Kontrollera vilka regler som gäller för din A-kassa.

Se över din ekonomi, avsluta onödiga kostnader, spara så mycket du kan. Se till att ha en buffert. Sök ekonomisk hjälp via stiftelser och fonder.

Våga tro på att allt löser sig

 

År 2021

                           

I samma sekund som nyårsklockorna ringde in det nya året kändes det väldigt markant att det mörka som varit, släppte taget om mig och säkert många fler och ljuset intog framför allt mitt inre. 

Vet inte hur jag ska förklara det hela men det känns som något har hänt och den tunga sinnesstämningen jag hade vid den här tiden förra året existerar inte alls nu. Kanske beror det på ett flertal faktorer men samtidigt känns det som en stor förändring skett som jag inte kan förklara. 

Jag känner en stor tillfredskänsla som inte går att beskriva och jag njuter av mina framsteg. Bara under det senaste halvåret har mycket hänt inom mig. Glädjen och spralligheten börjar komma tillbaka och jag skrattar mycket mer än tidigare. Vilket kan bero på min kära sambo som får mig att skratta flera gånger om dagen. Men det känns verkligen som att jag har närmare till skratt än tidigare och bara det ger glädje. 

En annan stor förändring är att jag känner mig väldigt tillfreds med tillvaron och stressen/oron är inte lika markant som innan bortsett från vissa undantag. Men jag hoppas innerligt att de orosmoln håller sig borta och att allt ordnar sig enligt mina önskningar och förhoppningar. Jag har en önskan/mål om hur jag vill ha det och jag håller tummar och tår för att det blir så. Det skulle få en tung börda att släppa.

Igår när jag gick igenom en skrivbok som jag har haft som terapibok under mina sjukdoms år där jag skrivit ner övningar, tankar, önskningar m.m insåg jag plötsligt att mycket har slagit in. 

Framför allt så insåg jag att allt har ordnat upp sig till det bättre. Att jag faktiskt gjort oerhörda framsteg sen den dagen utmattningen var ett faktum. 

Jag har tagit mig tillbaka på ett sätt jag inte trodde var möjligt när allt kändes tungt och mörkt. Men jag har fått tillbaka mina förmågor, självständighet och personlighet som försvann i takt med att utmattningen tog över mitt inre. 

Min fysiska del är med mig och bara det är en stor lycka,  framför allt kan jag förlita mig på min kropp på nytt som tidigare inte klarade av något än mindre att gå. Bara idag uppfylldes ett mål jag haft i 6 år. Det var att ta på mig längdskidorna som införskaffades innan jag blev sjuk och ta mig en åktur. Redan igår skedde premiären med ett mindre lyckat resultat. Då turen började i en uppförsbacke och kraften tog slut direkt. Men idag gjordes ett nytt försök och jag kom runt banan på 5 km och jag storknade inte. 

Bara det är en seger ska ni veta. 

Med allt som varit har jag bestämt mig att detta ska bli mitt år. 

Att det är nu allt vänder till det bättre och att resterande önskningar jag haft genom åren nu ska slå in. 

Att tiden är här nu för det som komma skall. 

Mitt år!

Frågestund

Nu har du chans att ställa frågor till mig, 

antingen direkt via kommentarsfältet eller på mail till 

utmattningscoachen@gmail.com

Skriv din fråga eller fundering så svarar jag så gott jag bara kan. 

Källa
Bild 1

Bild 2

Ett känslomässigt minne

Från ingenstans börjar mina tårar rinna och ett minne dyker upp i mina tankar. Ett minne som jag skrivit om ett flertal gånger i mitt försök att skriva en bok. Men nu kommer det över mig på ett nytt sätt.

Minnet återgår till hur jag står på balkongen i min lägenhet och tittar ut mot området där mina föräldrar bor och hela mitt väsen skriker att det är för långt att ta mig dit. Min kropp orkar inte samtidigt som hela mitt inre inte förstår hur det kan ta emot så mycket att ta mig dit. Jag som tidigare kunnat slänga mig på cykeln och varit där på bara några minuter. Eller tagit bilen eller framför allt tagit en promenad. Men nu fungerar inget även om jag nu försökte under 3 dagar att ta mig just dit. Efter varje misslyckande rasar mitt inre ytterligare och jag är förtvivlad över vad sjukdomen gör med mig.

Jag som tidigare känt mig fri av att kunna ta mig vart jag vill är nu fast i min egen kropp. Min kropp som tidigare kunnat tagit mig vart jag vill. Att cykla eller gå för att ta mig dit jag vill är inte ens att tänka på längre. Jag är helt enkelt fast både i min kropp och i min lägenhet.

Ett av mina försök som sker just den veckan är att sätta mig i bilen men jag kommer inte ens ut från parkeringen för min körförmåga fungerar inte. Armarna har inte kraften att hålla i ratten och min hjärna kan inte hantera de få intrycken som finns omkring mig i kvarteret än mindre ute på vägarna. Så jag rullar tillbaka in på parkeringsfickan och stänger av motorn och tar mig tillbaka in till lägenheten och balkongen.

Nästa försök sker dagen efter när jag på nytt gör allt för att ta mig hemifrån en stund. På skakiga ben tar jag min väska och låser ytterdörren för att ta mig ner till förrådet där min cykel står. Jag tar stöd av väggarna och trappräcket när jag går ner för trapporna för att inte ramla.  När jag kommit ner i förrådet bryter jag ihop i tårar av ansträngning och då har jag inte ens nått cykeln som står en bit bort. Jag inser att det är kört. Det finns ingen sportslig chans för mig att ens ta ut cykeln från förrådet för kraften finns inte. Än mindre cykla iväg den korta biten för att mig dit jag vill. Jag gråter för att jag är trött, för min kraftlöshet, för förtvivlan och förvirringen. Samtidigt samlar jag kraft för att kunna ta mig ut från förrådet för inte heller det är en självklarhet.

Efter en bra stund går jag ut på gården och sätter mig vid uteplatsen och försöker ta itu med alla tankar samtidigt som jag är livrädd att någon annan hyresgäst ska komma och prata med mig. För jag orkar inte småprata. Till slut går jag in i lägenheten igen...

Dagen efter gör jag ett nytt försök genom skicka ett sms till en vän som bor i närheten som jag inte haft kontakt med på länge om han kan skjutsa mig den korta biten. Men avbokar hjälpen kort efter för jag har inte kraft att ta mig ur lägenheten. Samtidigt inser jag att han kommer få en chock av att se vilket skick jag är i, just för att han är van att se mitt "vanliga" jag. Han som jag känner in hur vi mår och jag vill inte dra ner hans energi med mitt. Så jag blir instängd i lägenheten en dag till.

Fjärde försöket ber jag min bror hämta mig och han kommer. Även om jag borde stanna hemma skriker hela mitt väsen att jag vill bort från mina fyra väggar. Så till slut kommer jag ut på gästparkeringen där han väntar och han ser på mig att det inte är bra. Bilresan sker under tystnad, musiken är avstängd lika så fläkten. Mina händer ligger i knät och jag försöker överleva bilresan som ändå är kort men som påverkar mig negativt. Väl hos föräldrarna tittar mamma på mig när jag kliver ur bilen och även hon ser att det är allt annat än bra.
Jag orkar inte prata utan nickar eller skakar bara på huvudet när jag vill förmedla det jag vill.

När jag sitter efter husväggen med kaffekoppen i handen och tittar ut på gräsmattan och hör hur dagbarnen leker känner jag lättnad över att jag äntligen tagit mig ut från min lägenhet som mer och mer känns som ett fängelse.

När blir man frisk?

Jag kommer nog aldrig bli helt frisk igen utan kommer alltid ha en känslighet av något slag. Att jag hela tiden måste lyssna inåt och känna av när jag kan ”gasa” och inte. Hela tiden ligga steget före just för att underlätta för mig själv. Planera och se till att det finns mat färdigt och klart efter en aktivitet som kan vara påfrestande. Boka in ensamhet och tystnad för att ladda upp. Inte slarva med sömnen och framför allt inte falla tillbaka i gamla spår där jag glömmer bort att säga nej. Det kommer alltid vara en balansgång men jag gör framsteg hela tiden. Även om jag inte ser sjuk ut längre har jag fortfarande symptom som antingen pyr eller slår till när jag minst anar det. Men det är inte det inte många som ser.

Däremot känner jag mig friskare än vad jag någonsin har gjort. Mitt inre mår mycket bättre än tiden innan utmattningen slog till. Jag är tillfreds med livet på ett nytt sätt och accepterar och ser mig själv med nya ögon. Det om något är väl ett friskhetstecken 💗

Läs Karins blogginlägg om när man blir frisk: https://karin.mabra.com/nar-ar-man-egentligen-frisk/

❤️

Acceptans och att börja om från noll

I början av min utmattning förväntade jag mig att min fysiska förmåga skulle vara precis som vanligt. Att jag skulle kunna ta den korta promenaden till mina föräldrar som vanligt, fast att i ett lugnare tempo. Alternativt cykeln när promenaden kändes för övermäktig.

Minns så väl när jag stod på min balkong och såg mot föräldrarnas kvarter som jag inte orkade ta mig till. Efter ett par dagars mentala övertalningsförsök som inte ens fått mig utanför ytterdörren tvingade jag mig till slut ut. Men proceduren som i vanliga livet inte bekommer en tog musten ur mig.

Att klä på mig, ta på skor, jacka, låsa dörren, ta mig ner 2 trappor, gå till förrådet och till cykeln och där inse att energin var slut. Det fanns ingen sportslig chans att orka dra ut cykel, eller för den delen cykla. Å, där bröt jag ihop i tårar och av uppgivenhet. 

Jag lämnade förrådet och gick ut på gården för jag var inte redo att gå in i lägenheten igen som nu började kännas mer och mer som ett fängelse. Jag kände mig inlåst när jag inte orkade vara ute på balkongen pga värmen och alla ljud. Inte heller inne där ångesten började riva i mig mer och mer, just för att mina förmågor att hålla mig sysselsatt och aktiv inte fungerade längre. Att vila till ett TV-program försämrade mig bara, att jag mer och mer bara låg i soffan eller i sängen och stirrade ut i intet. Samtidigt som tankarna malde på och satte fyr på ångesten som ökade i styrka i takt med att mina förmågor försvann en efter en. Försökte hantera situationen som jag inte alls förstod mig på eller fick någon vägledning i. 

Ute på gården rann tårarna och uppgivenheten var total, men jag försökte övertala både mig själv och mina instagramföljare att jag tog det lugnt och var "nöjd" med tillvaron. Att jag vilade och återhämtade mig i det fina vädret. Men att jag grät och hela mitt liv började rasa det skrev jag inget om alls. 

Hela mitt jag rasade samman i utmattningen och bara någon dag efter ovan händelse fick jag flytta hem till mina föräldrar och även om jag inte hade det i åtanken blev jag kvar där i 14 månader. Just för att jag var så sjuk. 

Men under min sjukdomstid har jag sakta insett att jag måste börja om i allt. Bygga upp mig själv igen i takt med att mina förmågor kommer tillbaka. Att inte se tillbaka på hur det var innan utan ta allt för hur det är, här och nu i stunden.

Även om det tagit tid har jag nu fått tillbaka energin och kraften till att ta den där cykelturen och den längre promenaden framför allt har lusten kommit tillbaka. Vilket lyckorus det blev när den första långa cykelturen kunde göras utan att det gav ett bakslag efteråt. Gissa om jag längtat efter det ❤️

Läs Karins inlägg här om att börja om från noll gällande fysiskt aktivitet: https://karin.mabra.com/traning-efter-utmattning-steg

Återfall

Plötsligt lyser jag igen, energin flödar och allt känns stabilt. Arbetsträningen går bra och jag går från försiktighet till att våga ta för mig mer. Allt känns bra och framför allt är det kul. Jag hittar glädjen och inspirationen, känner vad som passar mig och inte.
Privat har jag gått från singelliv till samboliv och har äntligen fått ”min” efterlängtade trädgård där jag vill göra massor.

Men någonstans på vägen börjar kroppen signalera att jag går för fort fram. Att jag brinner och vill för mycket igen. Men jag hör inte signalerna utan tror att det är lugnt. Tills nu när min hjärna väljer att bromsa mig ordentligt så jag inte kan annat än att stanna upp.

Skörheten är tillbaka och jag gråter igen, orkar inte vara social utan vill vara helt själv. Kroppen är stel och darrar lätt. Minsta lilla gör mig utmattad och energilös. Tröttheten hänger över mig.

Dessa bakslag kommer alltid tillsammans med rädslan av att inte bli frisk. Att det inte blir bättre än så här fast jag vet att det är fel. Fram tills idag har jag gjort oändligt många framsteg och jag vet att det går framåt men ändå gnager rädslan inom mig.

Så nu försöker jag bromsa igen och skala av för att hitta balansen igen. Låta kroppen och sinnet vila. Meditera för att släppa blockeringar tillsammans med healing som är min hjälp i detta.

Jag hoppas innerligt att detta är ett mini bakslag att jag snart är i balans igen. ❤️

Va rädda om er 💚

(Bild fr Google)

Mitt "lilla" ras

Då: https://narkroppenkraschar.blogspot.com/2017/10/hoppas-jag-skramde-dig.html

Mitt "lilla" ras som jag kallade det då blev ett större ras som gjorde att jag backade ett år i återhämtning.

Min kropp fastnade i flykt läge som lättast kan förklaras om man utsatt sig för ett rejält träningspass där musklerna darrar av ansträngning. Men vid återhämtning känner ni att darrningarna lättar och kroppen vilar. I mitt fall fastnar min kropp i ansträngningen och kan vara där i veckor eller längre...

Det här raset gjorde att jag tappade bort mig igen. Jag var helt enkelt inte beredd att det skulle kunna hända igen. Utan jag trodde att jag hade kontroll och kunde bromsa mig innan, att fallet inte skulle bli så stort som det blev.

Mycket vändes upp och ner vid den här tidpunkten. Ny handläggare samt läkare. Nya grannar och hyresvärd. Förändringar på arbetsplatsen, vilket resulterade i att jag valde att lämna. Samtidigt i all denna röra försöktes en relation byggas upp som kantades av rädslor för vad utmattningen gör med mig.

Där och då levde jag i förnekelse och intalade mig att jag snart skulle vara på banan igen. Att jag bara behöver vila någon månad och sen skulle allt vara som innan igen. Jag försökte en massa men blev oerhört besviken när jag inte klarade av de små sakerna som tidigare fungerat.

Jag tappade helt enkelt bort acceptansen till här och nu.

Det har tagit tid att komma ur detta ras men året som gått sedan det hände har byggt upp mig igen. Jag har lyssnat inåt, sagt nej, utmanat mig, satt upp olika mål för mig själv. Men det är oerhört svårt med balansen när viljan till att leva som vanligt drar i mig. Men jag gör så gott jag kan och håller fast i känslan att jag ska ta mig ur det här ❤️

Ett litet ras

Idag bubblade det över igen och jag orkar inte hålla ihop mig. 
Tårarna rinner till och från och insidan kan inte slappna av. 
De lätta darrningarna i händerna är tillbaka och det finns ingen sportslig chans att rycka upp mig för att vara med på kvällens middagsbjudning. 
Så nu ligger jag under en filt i soffan och andas 💚 

Det är lätt att glömma bort sig när måendet är på bättringsvägen samt att omgivningen har svårare att se att jag fortfarande är sjuk. ❤️