Jag blev utmattad av stress - nu hjälper jag andra

Källa: Tidningen MåBra nr 7 2017

 

Att dela tankar med andra ger mig kraft!

Källa: Tidningen Må bra nr 9 2017

Vi hittade egna vägar ur stressen

Källa: Tidningen Må bra nr 9 2017

Kvinnor kniiiip

I november kommer den stora tröttheten

Yogan läkte mig och gav mig mitt drömliv

Jag sörjer att jag inte få vara den mor och partner jag vill

Jag trodde jag skulle dö

Träning efter utmattning steg 1

Tricket är att börja från noll oavsett var du var innan. Att omdefiniera vad träning är. Och att vara ditt absolut snällaste  -mot dig själv! Det här är mina bästa tips.

Ok du vill börja röra på dig efter utmattningen. Kanske för att det börjar kännas i kroppen att det är dags. Men troligast för att din läkare (och väldigt många i din omgivning) gång på gång påpekat hur avgörande det är för att du ska bli frisk.

Men kanske funderar du på hur det ska gå till eftersom du knappt tar dig ut sängen. Eller blir så trött av att handla och hämta barn att du måste sova efteråt. Träna? Ni måste skämta?

Tricket är att börja från noll oavsett var du var innan. Att omdefiniera vad träning är. Och att vara ditt absolut snällaste  -mot dig själv! Det här är mina bästa tips. (OBS jag är ingen PT utan detta är metoden som jag och Michael Angress utarbetat men som hjälpt många fler än mig)

---

1. Börja där du är just nu
Det betyder att du inte kan jämföra dig med någon annan och absolut inte med hur du var innan. Du måste börja om från början igen och lära dig hur du och din kropp fungerar. Försök att göra det med snälla kärleksfulla ögon på dig själv -du är inte ensam om att börja från noll. Men alla kan börja röra sig igen, på sitt sätt, i sin takt.

2. Ministeg
För vissa betyder det små övningar i sängen eller en mjuk dans på vardagsrumsgolvet. För andra att gå runt huset eller en mindre promenad per dag. Vissa kanske till och med klarar av att jogga 10 minuter. Känn efter, vad känns bra? Kan du få lite puls och bli lite varm utan att det blir för ansträngande? Sikta på att göra lite ofta, istället för mycket ibland.

---

3. Utvärdera
Blir du trött dagen efter av att du rört dig (hjärntrött eller influensatung i kroppen) då har du pushat kroppen för mycket. Blir du pigg dagen efter? Då har du gjort rätt. För dagbok om du har svårt med minnet.

4. Sänk ribban. Skit i målen
Målet är INTE att snabbt kunna börja träna som förr. Målet är att känna sig pigg. Sänk hela tiden ribban istället för att höja den. Känns det motigt att gå en promenad på 30 minuter. Gå 20. När du känner att något funkar. Gör samma sak minst en vecka till. Kanske två eller fler. Om du förbjuder dig att öka aktiviteten så fort det funkar börja kroppen till sist längta efter att få röra sig. Då kommer det bli lättare att röra sig varje dag.

---

5. Allt räknas, allt är träning
Din hjärna känner inte om du har på dig tights och går en hurtig promenad eller om du sprattlar runt i sängen. Allt som får pulsen att höjas är bra. Om jag inte kommer ut på en promenad dansar jag. Går i trappor. Hoppar upp och ner eller lyfter mjölkartonger. Och jag kallar allt för träning. Det gör att jag känner mig stolt, glad och nöjd efteråt. Vem har bestämt att träning bara får vara sånt som är på gym eller i träningskläder? Reclaim the vardagsrörelsen säger jag!

2,5 år efter att jag gått in i väggen kunde jag börja jogga i enminutersintervaller (då hade jag promenerat i över ett år). Dvs jogg 1 minut och gå i 3 minuter. Upprepade sen detta 4 gånger. Och såhär körde jag i ca 10 veckor. Idag, 6 månader senare är jag uppe i 5 minuter. Det. Tar. Tid.

Artikel och bild från: https://karin.mabra.com/traning-efter-utmattning-steg

När är man egentligen frisk?

Jag får ofta frågan om jag är frisk nu. Det har ju gått tre år sen kraschen och jag är ju igång och jobbar.

Min första impuls är att säga att frisk blir jag aldrig. Jag blir fortfarande hjärntrött ibland, tål inte stress, måste planera in återhämtning ständigt och minnet är inte vad det ska vara än.

Men så tänker jag lite till. Egentligen är jag friskare än nånsin nu. Jag vilar mycket. Tar allt som det kommer. Bryr mig inte om att saker inte blir som det var tänkt. Undviker stressiga situationer. Planerar alltid in pauser och vila. Och roliga saker. Jag är snällare mot mig själv nu. Egentligen så otroligt friskt.

Om man jämför med förr. När jag stängde av kroppens signaler. Körde på fast jag inte orkade. Tvingade mig att fortsätta trots att det kändes som jag gick sönder inuti. Alla krav. Allt press. Kropp och knopp som inte orkade mer. Kanske en väldigt frisk reaktion på ett väldigt sjukt samhälle?

Vad säger ni som varit utmattade? Är ni friska eller vilket ord använder ni?

Artikel och bild från: https://karin.mabra.com/nar-ar-man-egentligen-frisk

Den bästa terapin

Det första jag gjorde när jag hamnade på psykakuten efter min kollaps var att kräva terapi. (Eller om jag ska vara helt ärlig, det första jag gjorde var att ligga där på britsen och gå in på Platsbanken och leta nya jobb för jag förstod att det skulle dröja innan jag kunde stå på scenen igen. Men alltså det vill jag knappt tänka på. Så galet hehe).

Men när jag insåg att jag var utmattad ville jag såklart fixa hjärnan med terapi och vara tillbaka på en gång. Helst inom en vecka. Läkaren bara skrattade och sa att det kan du glömma din hjärna måste vila.

Äsch de fattar ingenting tänkte jag och bokade därför in en av Sveriges främsta experter inom stressrelaterade sjukdomar privat istället. Det kostade som en mindre bostadsrätt och jag hann gå tre gånger innan även han protesterade.

Själv grät jag mig igenom sessionerna och hörde ingenting. Och jag minns inte ett ord. Försökte anteckna men när jag tittade efteråt är det bara kråkfötter. Jag kunde ju varken läsa eller skriva.

Vad jag försöker säga är att terapi är fantastiskt. Men inte för en trött hjärna. Då är det vila som gäller. Det svåraste av allt.

Det har jag nu lärt mig den hårda vägen. Att när jag blir trött är det tystnad, sömn, skogspromenader eller gos med partnern/barnen/djur/kudde eller stirra i taket som gäller. Den bästa terapin är dessutom helt gratis.

Artikel och bild från: https://karin.mabra.com/den-basta-terapin

Jag lever i nuet och njuter av livet

Jag målade mig frisk från oro och ångest

Källa: Hemmets Journal nr 13/14 2018

Min kropp gav upp

Agneta blev utbränd: Skämdes för att allt handlade om mig

En dag rasade hela Agnetas liv. Hon gick in i den berömda väggen och det small hårt. Skam och ilska, frustration och förtvivlan var delar i det trauma hon kämpade för att ta sig igenom.

Hon beskriver sig själv som levnadskonstnär, och numera fyller hon livet med glädje och kärlek. Ingen som möter Sundsvallstjejen Agneta Arnfridsson, anar hur nära det var att hon blev kvar nere under isen, i mörkret och bubblan av chock och förnekelse.

I tre år var hon helt sjukskriven, tre långa år då varje dag var en kamp för att försöka återfå livet.

Nu är det över fem år sedan den där dagen, då allt hon byggt upp omkullkastades. Från att ha varit heltidsarbetande mamma, där hon fixade allt som ingår i livet som småbarnsförälder, hamnade hon i ett läge då hon nätt och jämt klarade att hand om sig själv.

– Stundvis orkade jag inte ens med det. Jag gick verkligen in i väggen, hårt och brutalt, säger Agneta, och börjar med lugn och samlad röst berätta.

Fick diagnosen utmattning

Några veckor innan jul, vintern 2012, satt Agneta i fikarummet på förskolan där hon jobbade, med två av sina kollegor. Från ingenstans kom en stark känsla i kroppen som hon inte kunde ta på. Hon hör sig själv säga:

– Nu kommer det att gå åt helvete.

– Vad menar du? svarade kollegan.

– Jag bara vet att nu kommer det att gå dåligt för mig, det här kommer inte att sluta bra, svarade Agneta.

När hon kom hem bestämde hon sig för att ringa vårdcentralen dagen därpå, och boka tid.

– Jag minns att samtalet var förvirrat. Jag visste inte hur jag skulle förklara då jag inte förstod vad som var fel med mig.

Agneta fick vänta två veckor på en tid, och fortsatte arbeta och mata på som om inget hade hänt. När hon slutligen fick träffa läkaren brast allt – hon kunde inte sluta gråta. Läkaren ställde diagnosen utmattning, och sjukskrev henne en månad. Månaden blev med tiden tre års heltidssjukskrivning.

”Naturen har hjälpt mig enormt i min läkning, att sitta och lyssna på naturens ljud är lugnande.”

Agneta blev sängliggande, men hade svårt att acceptera att hon faktiskt var sjuk.

– Först nu förstår jag traumat jag hamnade i, där förnekelse och skam kom att ta upp en stor del av mina känslor.

Agnetas man, Emil, blev både mamma och pappa. Han tog hand om hemmet och barnen, som då var 2,5 år och 6 år gamla. De visste inget om Agnetas sjukdom, och just då visste inte någon annan heller något. Själv kände hon sig som en dålig mamma – hon klarade ju inte ens ta hand om sina barn, inte finnas där då de behövde henne som mest.

– Tänk själv, att inte orka vara i närheten av sina barn, dem som man älskar över allt annat. Att inte kunna sitta tillsammans i sängen med sitt barn och sjunga. Jag blev så ljudkänslig att då min dotter visslade höll ljudet på att knäcka mig – jag som i vanliga fall älskade detta.

– De första månaderna berättade jag inte för någon att jag var sjuk. Jag orkade inte med alla frågor om varför jag var hemma. När det inte går att åka till jobbet på morgonen, när man inte klarar att gå och handla mat, eller förbereda och packa skolväskan till sina barn… Den skamkänslan, den önskar jag ingen.

Agneta beskriver första året som chockfasen. Hon insåg inte att hon var sjuk, kunde inte förstå att hon inte orkade som alla andra gjorde.

Vilket också bidrog till att hon kände sig sämre som människa.

– Jag gick knappt ut ur huset, låg mest i sängen. Trötthet och yrsel höll mig tillbaka. De få gånger jag gick ut, var det för att ta en kort promenad eller åka till min kurator.

Behövde en nystart

Efter ett år kom insikten, långsamt: hon var sjuk, och att ta sig tillbaka till ett fungerande liv skulle komma att ta tid. Hon blev också medveten om att hon försakade sin familj, att deras intressen fick stå tillbaka.

– Barnen kunde inte ta hem kompisar. Vi hälsade inte på vänner, och deltog heller inte i aktiviteter som tidigare, säger Agneta. Hon blundar, ögonen fylls med tårar.

– Hela min familj fick lida för att jag var sjuk, allt kretsade runt mig. Jag skämdes över att det var så.

De tre första åren fokuserade Agneta på att orka med sig själv och att sakta återfå energin. Efter dessa tre år, då hon varit heltidssjukskriven, började hon arbetsträna några timmar per vecka och trappade långsamt upp. Hon försökte gå tillbaka till förskolejobbet, men det gick inte. Hon förknippade platsen för mycket med det som hänt. Skulle hon kunna bli återställd – vilket hon var fast besluten att bli – behövdes en nystart.

– Jag tänkte aldrig ”kommer jag någonsin att bli frisk?” Jag ville bara bli bra igen. Jag har jobbat hårt med mina egna känslor och tankar för att förstå varför jag blev sjuk?

Allt det hon hade älskat att göra fanns inte längre i hennes liv. Kreativiteten som hon tidigare gett utlopp för genom att måla, var borta.

– Jag hade en ateljé, när vi bodde inne i stan, men sedan vi flyttade ut till landet har jag inte målat, husbygget tog all tid.

En kväll satte hon sig ner med Emil. De pratade om att börja leva, i stället för att bara överleva. Agneta började fundera över vad som faktiskt gör henne lycklig, förutom att vara med familjen. Minnen kom över henne.

Inom sig kunde hon höra toner av folkmusik och komma ihåg doften av blöt lera. Minnena tog henne tillbaka till Offerdal, i Jämtland, där hon är uppväxt. Ofta var hon hos vännen Olle, som hade keramikverkstad.

– Jag längtade efter att få arbeta med leran, känna den i mina händer, och få vara kreativ igen.

Kanske skulle hon öppna egen verkstad? Fast, i så fall skulle hon nog först besöka Olle, och försöka få svar på frågor som nu väcktes. Men han skulle kunna hjälpa henne, det visste hon.

Då hon berättade om sina tankar för Emil, ville han börja snickra en keramikverkstad på gården åt henne.

Då hon väl bestämt sig för att kontakta Olle, möttes hon av ett besked som fick henne att återigen tappa tron på att hon någonsin skulle kunna ta sig tillbaka. Olle var död, han hade gått bort för några veckor sedan.

– Det var som en kalldusch! Min Olle, han som skulle kunna hjälpa mig och göra mig hel igen med sin kreativitet och godhet – han fanns inte mer.

Vad skulle jag nu göra?

”För mig har det varit avgörande att vara ensam ibland, då har jag kunnat lyssna inåt på hjärtats röst, vad vill jag skapa för förändring i mitt liv?”

Startade eget företag

Tårarna rann. Hon ville ge upp, men Emil stöttade. Han pushade henne att ta tag i drömmen.

Då tog hon mod till sig. Några månader senare ringde hon ett företag i Östersund som sålde keramikugnar och annat keramiker behöver.

Där och då fick hon veta: Alla Olles saker var till salu – hon kunde köpa alla inventarier som funnits i hans företag. Om hon ville? OM hon ville! Hon köpte allt, och grundade sitt företag: Själens verkstad.

– Jag visste att Olle skulle hjälpa mig. Han satt i himlen och styrde till allt, så att jag kunde bli hel igen, min fina vän, Olle. Jag har hängt upp en bild på honom i verkstan, för att jag känner att han är med mig hela tiden.

Det har gått sex år. Numera arbetar Agneta med trädgårdsskötsel ett par dagar i veckan vid sidan av sitt företag, och hon lyssnar noga på vad hennes kropp säger. Hon har blivit allt bättre på att säga ja till det som är viktigt, och nej till det hon inte vill ha in i sitt liv.

I dag är hon en mer kärleksfull och harmonisk mamma, med ork och lust för mycket kramar och kärlek. Hon känner sig inte längre frånvarande och skuldbelagd:

– Jag är en bättre, uppgraderad version av mig själv. Jag tappade några år med mina barn, men åren framåt kommer vi att vandra tillsammans från en djupare plats, en mer närvarande. Det är så fint att känna så.

Fortfarande finns begränsningar efter utmattningen, som att hon är stress- och ljudkänslig. Numera är det svårt att hålla många bollar i luften, men hon ser det som en hjälp att hitta balansen i livet igen – nu måste hon lyssna på kroppen då den signalerar att hon ska ta det lugnt och vila.

– Jag önskar att ingen som drabbas av utmattning ska behöva känna skam och skuld. Skulle vi våga prata öppet om de känslorna skulle vi lättare kunna gå vidare efter en utmattning. Det är inget fult, utan beror på att man under en längre tid har drivit på sig själv för hårt och velat göra för mycket. Jag har tagit mig igenom de tuffa åren och fått ett nytt, härligt liv med mycket kärlek och glädje. Jag känner mig kär i livet, nykär.

Agneta känner fortfarande av sin utmattning, men har lärt sig lyssna på sig kropp

Artikel och bild från: https://www.mabra.com/agneta-blev-utbrand

Alla ville ha mig tillbaka

Micke Gunnarsson - Publik sida

14 tim ·

Alla ville ha mig tillbaka. Läkare, Försäkringskassan, familjen, släkten, vänner, kollegor, terapeuter...alla ropade att jag snart skulle komma tillbaka.
Men det var först den dagen jag insåg att jag aldrig mer skulle komma tillbaka min inre och yttre hälsa började utvecklas på nytt. Att jag insåg att jag inte skulle komma tillbaka till det liv som hade försatt mig i min utmattning.

Det var först då jag hittade en hjälp som kunde stötta mig framåt som jag började få ny energi. Någon som hjälpte mig att våga och orka utforska det okända som snarare låg framåt än tillbaka.
Det var likt en förlossning på något sätt. Och precis innan man ska komma ut i världen är det som jobbigast. Det var liksom delar av en ny Micke som behövde få liv.

Det jag insåg efter ett tag var att min tro att det främst var yttre omständigheter som försatt mig i utmattning inte stämde, det var de inre omständigheter. Varför kunde jag inte säga nej? Varför fortsatte jag göra saker mot mig själv som inte var av godo? Varför jagade jag hela tiden? Varför var jag så rädd att inte räcka till? Varför dövade jag mina rädslor? Varför klagade jag på alla andra? Varför började jag bli trött på mig själv?

Det var dessa frågor som till slut blev de viktigaste. Det yttre kunde man säkert ordna till om det bara var det de handlade om. Gå ner lite i tid. Få nya arbetsuppgifter. Men snart var jag där igen. Så jag behövde snarare få hjälp med en toalettborste och köra den rätt igenom hela mig flera gånger. Det var först då saker började hända.

Idag vet jag att sjukskrivningen kanske var det värsta jag varit med om, men jag vet också att det var det viktigaste. Jag är evigt tacksam att den hjälpe mig att ”födas” på nytt. Och jag är så tacksam över att min älskade @jennygunnarsson och min familj fortsatte att vilja leva med den nya verionen😉 Jag är ganska så säker på att ni inte velat leva vidare med den tidigare.

Kram/Micke

 

Artikel och bild från: https://www.facebook.com/mickegunnarsson.page

Karin Adelsköld om utmattningen: "Kan inte fly från stress!

För exakt två år sedan drabbades komiken Karin Adelsköld av utmattning – någon hon aldrig helt kommer att återhämta sig från. Nu berättar hon öppet om återhämtningsresan, som kändes lång – men trots allt gått snabbt.

2016 var ett mörkt år för komikern Karin Adelsköld. I september det året drabbades hon av akut utmattningssyndrom – något hon varit mycket öppen med sedan dess.

– Jag blev ju så oerhört dålig, det är en hjärnskada. Hjärnan fungerar inte, man kan inte skriva, läsa och jag kunde inte hålla något i huvudet mer än tio minuter. Att klara av vardagen var jättestort och jag undrade vad det skulle bli av mig. Det var mycket frustration också. Jag hade dragit ner på tempot, så jag tyckte det var orättvist. Men jag tog inte min inre stress på allvar. Jag hade inte kul längre, jag drog ner på allt roligt för att bli frisk och det är inte lösningen, har hon tidigare berättat för MåBra.

Nu har det gått två år sedan kollapsen när hon blev inlagd på psykiatriska akuten, två år sedan både kropp och hjärna stängde av helt på grund av den akuta stressreaktionen. På tvåårsdagen i torsdags skrev hon en öppenhjärtigt inlägg på sin Instagramsida.

”Först vägrade jag tro att det var utmattning. Jag hade ju gjort ”allt rätt”: dragit ner på jobb, bytt miljö, börjat träna och yoga. Men jag hade en inre stress som jag hade ignorerat och som var enorm. Av att prestera. Leva upp till andras krav. Och inte minst mina egna”, skriver hon bland annat.

Idag när hon tittar på bilden från september 2016, från sjuksängen, känner hon att det har gått snabbt att bli frisk igen – det kändes som en evighet men har trots allt bara gått två år. Två år sedan hon inte kunde läsa, skriva eller ens komma ihåg sitt eget personnummer. Idag är hon tillräckligt friskt för att stå på scen och komma ihåg en timmes manus. Idag kan hon både läsa, skriva, jobba och sova. Ibland en hel natt.

”Helt frisk kommer jag nog aldrig bli. Jag är fortfarande ömtålig. Allergisk mot stress och press. Jag måste sova 9-10 timmar per natt […] och motionera varje dag. Annars stänger hjärnan av igen och jag kan inte göra nått utom att sitta i soffan och stirra”, skriver hon i inlägget.

Karin Adelsköld har tidigare berättat att ett viktigt verktyg för henne att ta sig ur stresscirkeln har varit humor:

– Den tar knäcken på otillräckligheten, det är det bästa vapnet mot det. Att skratta ihop med varandra om det otillräckliga, då blir det inte otillräcklig utan roligt. Jag la upp en bild om hur jag satt med min tvätt på sportlovet och då skrattar man, andra berättar hur illa dom har det och då är det inte längre så farligt, sa hon tidigare i år.

Hon avslutar sitt inlägg med en uppmaning till alla andra därute som sliter och stressar och tänker ”snart blir det bättre”:

”Var rädda om er. Märker ni av utmattningssyndrom dra i bromsen direkt. Det går inte att fly från stress. Bara agera på den. Och om du inte gör det nu, kommer det bli än värre sen.”

Artikel och bild från: https://www.mabra.com/karin-adelskold-om-utmattningen-kan-inte-fly-fran-stress/

Karin Adelsköld: Kan man bota utmattningsyndrom med gurkmeja?

I samband med kampanen #draibromsen har Camino bjudit in spännande krönikörer som bjuder på olika infallsvinklar på temat. Här reflekterar komikern, journalisten och samhällsdebattören Karin Adelsköld kring sin egen utmattning, gurkmeja, mindfulness och om svårigheten med att älska sig själv. 

KRÖNIKA ”Gurkmeja har jag hört ska vara bra”, säger en av kvinnorna i väntrummet på Östersunds psykiatriska avledning. Jag sitter där tillsammans med fyra andra kvinnor i min egen ålder som, precis som jag, har blivit sjukskrivna för utmattning och hjärnskadade av stress. ”Jag gör yoga vare morgon och äter magnesiumtillskott”, säger en annan kvinna som inte ser ut att ha tvättat håret sen i förra årtiondet. De andra nickar och håller med, yoga är verkligen bra. Själv har jag lärt mig att andas med hjälp av en andningsterapeut men jag orkar inte berätta det för dem just nu. Jag är så trött att jag nästan somnar där på stolen. Och på riktigt, jag är 43 år och går och lär mig att andas, borde jag inte lärt mig det tidigare? Vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag somnar istället. Utmattad efter att ha gått upp ur sängen och gått hela vägen till sjukhuset.

Jag gick tillsammans med över 30 000 svenskar in i väggen förra året. På grund av stress, jobb och, om jag ska vara ärlig, livet. Efter några dagar på psykakuten och ännu fler månader i stödsamtal inom psykiatrin får jag lära mig att jag hade behövt dra i bromsen tidigare. Jag hade behövt sätta gränser och säga nej. Nu gäller vila och mindfullness och att lära mig älska mig själv. Gärna motion och 10 timmars sömn. Och varför inte pröva gurkmeja? Jag tar trött och ledsen emot råden och tänker att jag måste skärpa mig men efter ett tag blir jag arg. Vadå dra i bromsen? Vems broms? På vad? Barnen måste ju ha mat. Tvätten ska tvättas. Jobbet ska göras. Och jag måste ta hand om bilen och ringa mamma i alla fall en gång i månaden. Ringa mamma alltså.

Hur ska man själv kunna sänka kraven när det egentligen inte alls är våra egna krav utan samhällets? 

De allra flesta av oss har redan skalat bort så mycket som går och gör bara det som behövs för att hålla näsan över ytan. Skulle bromsen vara att jobba mindre? Tjäna mer? Bo i tält? Vi har de facto åtta timmars arbetsdag, fem dagar i veckan, vi måste sova och äta mat. Dygnet har bara 24 timmar. Räknar man på det har den genomsnittliga svensken cirka 3 timmar vaken tid att spendera per dygn. Då ska du förutom att ta hand om dig och dina barn helst också sköta din personliga hygien och om du har tur, hinna sitta i soffan och bara andas ett tag.

Detta ständiga fokus på utmattning som något man ska lösa själv gör sjukdomen till en kommersiell produkt snarare än ett syndrom.

Yoga, ät vitaminer, gå på spa. Eller en köp en dyr kurs i minfullness, gu bevars. Du får ju diplom efteråt. Hur kan utmattningssyndrom som förra året drabbade en stor del av Sveriges befolkning vara något som ska lösas av dig själv? Så skulle man aldrig säga om ett smittsamt virus. För utmattning är smittsamt. Ju fler som bränner ut sig ju fler dras med.

Vi kan inte konsumera oss ur detta. Äta gurkmeja eller andas i fyrkant. Sätta gränser eller dra i bromsar. Vi måste bli arga. Peka på dem som styr och säga VI ORKAR INTE MER. Vill inte mer –hur ska NI lösa det? Samhällets struktur gör oss sjuka. Vården kan inte ta hand om oss och vårt ekonomiska skyddsnät har hål stora som Stefan Löfvens självbild. Problemet är kollektivt men lösningen ska vara individuell. Var det så vi tänkte att vårt samhälle skulle fungera?

Snart startar valrörlelsen. Jag förväntar mig att våra förtroendevalda har denna fråga överst på sina agendor. Om de orkar innan de själva går in i väggen.

Men man kan ju alltid börja med att älska sig själv säger den sista kvinnan där i väntrummet. Men då vaknar jag till. Älska sig själv? Jo tjena, jag är ju inte ens min typ.
Karin Adelsköld är komiker, samhällsdebattör, programledare, bloggare, teknikjournalist och hedersdoktor vid Lunds Universitet. 2016 gick hon in i väggen och arbetar idag med att hitta tillbaka.


Artikel och bild från: http://www.caminomagasin.se/nyheter/2017/12/15/

8 kända svenska kvinnors egna ord om sin utmattning

I dag är rekordmånga svenskar sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom och siffran har sexdubblats sedan 2010. I februari 2017 var 29 227 kvinnor och 7 325 män sjukskrivna för utbrändhet, enligt Försäkringskassans siffror. Trots det tror experterna att mörkertalet är stort.

Under årens lopp har utbrändhet som ämne blivit något som allt fler talar om, även om ämnet än i dag kan vara svårt att föra på tal på grund av stigmat kring psykisk ohälsa. Men många har vågat berätta – här följer åtta kända svenska kvinnors egna ord om sin utmattning.

1. Mia Skäringer, skådespelare

”Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Jag blev jätterädd, jag glömde bort namn. Till och med mina barns namn har jag glömt bort. Jag har inte kunnat placera människor jag mött. Ibland har jag stått framför en person och sett att deras mun rör på sig, men inte hört vad de sagt”, sa Mia Skäringer i Hellenius hörna år 2016.

Läs också: Mia Skäringer berättar om utbrändheten

2. Karin Adelsköld, komiker och journalist

”Att vara utmattad sätter sig på självkänslan och självförtroendet. Min första reaktion – när de sa att ”du är utmattad och du måste sjukskriva dig” – var: ”Jag har inte tid att vara sjukskriven! Gud jag är inte en sån som går in i väggen jag är så stark”, så det tog flera månader innan jag insåg att ”nä, jag är utmattad, jag är psykiskt sjuk, jag måste ta hand om mitt psyke”, sa komikern och journalisten Karin Adelsköld i P4 Extra tidigare i år.

Läs också: Karin Adelsköld om vägen tillbaka efter utmattningen

3. Jessica Almenäs, programledare

”När blir man frisk egentligen? Blir man nånsin helt ”frisk”? Nej, jag tror faktiskt inte det. Man blir aldrig mer sig lik iallafall. En del av jaget är förlorat för alltid, på gott och ont”, skrev Jessica Almenäs i sin blogg två år efter att hon gått in i väggen.

Läs också: Jessica Almenäs om utbrändheten: ”Minnet är skadat” 

4. Therese Lindgren, Youtuber

Therese Lindgren blev sjukskriven på grund av utbrändhet och under sin tid som sjukskriven startade hon sin populära Youtube-kanal.

”Då orkade jag inte ta del av nyheter, se en hel film eller läsa en bok. Jag orkade bara med enkla små saker som att titta på olika YouTube-klipp. Jag startade då en egen kanal men hade aldrig något mål med den, för mig var det ett sätt att få vara kreativ”, sa hon till tidningen Frida tidigare i år.

5. Isabel Boltenstern, programledare

”Jag sov minst femton timmar om dygnet och hade ungefär lika mycket livslust som en överkokt zucchini. Jag orkade inte träffa folk, tackade nej till fester hos mina bästa vänner och kunde inte ens titta på tv eftersom koncentrationsförmågan var i botten. Vissa dagar gav jag mig fan på att göra något, gå på en fest eller så, men det resulterade i att jag låg hemma med feber i dagarna fem för kroppen sa åt mig att ge fan i det där”, skrev Isabel Boltenstern i sin blogg år 2014 när hon blivit sjukskriven för utmattningsdepression.

Läs också: Isabel Boltenstern: ”10 saker jag lärt mig av min utbrändhet”

6. Nanne Grönwall, artist

”Hjärnan har under de här 9 månaderna, som en liknelse, varit som en crashad dator – man får långsamt formatera om den och sen väldigt försiktigt stoppa in nya program. Sätter man in för många program samtidigt eller för fort, så crashar den igen”, skrev Nanne Grönwall om sin utbrändhet i sin blogg nio månader efter att hon kollapsat i sitt hem.

Läs också: Nanne Grönwall om vägen tillbaka efter kollapsen

7. Babben Larsson, sångerska, skådespelare & komiker

”Jag blev först arg på min kropp när den inte orkade allt det som hjärnan ville. Som så många andra hade jag skyhöga krav på mig själv och massor jag ville åstadkomma. Långt senare insåg jag att kroppen faktiskt räddade livet på mig. Den tvingade mig att sakta ner och fundera på livets mening. Varför måste just jag vara en superwoman i alla lägen?”, skrev Babben Larsson i en krönika i Hemmets år 2016.

Läs också: Babben Larsson: Jag skämdes för allt som var jag

8. Cissi Elwin, journalist

”Jag och min man var på landet, vi hade tänkt ta långa promenader och bara slappa. Men jag var så trött att jag inte orkade gå, och knappt ens släpa mig upp ur sängen. Den där orkeslösheten gjorde mig livrädd. Jag som hade sett mig själv som gränslöst energisk. Nu var jag slut”, sa Cissi Elwin till MåBra år 2011.

Läs också: Cissi Elwin Frenkel om utbrändheten: Jag bet ihop och körde på

Artikel och bild från: https://www.mabra.com/8-kanda-svenska-kvinnors-egna-ord-om-sin-utmattning/