Det är tisdag morgon och väckarklockan ringer och jag vill bara ge upp. Orkar verkligen inte med en arbetsdag till. Helst av allt vill jag bara dra täcket över huvudet och skita i allt och bara ligga kvar och sova. Men som alltid vinner pliktkänslan och det dåliga samvetet att jag kliver upp och tar mig iväg om än någon sent.
Jag intar mitt skrivbord som står vid ett fönster i kontorslandskapet och startar upp alla program som behövs för att komma igång. Hämtar kaffe och nytt vatten i vattenflaskan, hejar på kollegor innan jag tar tag i dagens arbetsuppgifter. I vanliga fall flyger mina fingrar över tangentbordet för att spara in hundradelar i hanteringstid, men inte idag. Mitt tempo är ovanligt segt vilket gör mig något frustrerad. Inte blir det bättre av att fingrarna plötsligt vägrar lyda mig. De blir stela, kalla och orörliga att jag behöver skaka loss dem ett par gånger. Men inte heller det hjälper.
Plötsligt kommer svallvågen över mig som får min kropp att börja koka. Svettpärlorna tränger sig ur varenda por och jag blir alldeles svettig och fuktig, främst under armarna och om fötterna. Sakta rullar jag ut från skrivbordet för att få lite distans, i väntan på att anfallet ska gå över. För det här är inte någon engångsföreteelse, utan någon som sker med jämna mellanrum och som går över relativt snabbt.
Men nu går det inte över. Istället känns min kropp allt tyngre som om jag inte kan resa på mig, samtidigt som synfältet omkring mig minskas och illamåendet sköljer över mig. Allt inom mig känns så konstigt att jag inte vågar sitta kvar på kontorsstolen. Med försiktighet reser jag mig upp och går sakta iväg mot toaletterna som ligger i korridoren utanför kontorslandskapet. Tankarna far runt i skallen på mig utan att kunna få grepp om vad det är som händer med mig. Att ringa vårdcentralen på nytt med en ny åkomma känns helt meningslöst när de ändå inte hittar något fel på mig.
Efter en stund går det värsta obehaget över att jag vågar gå tillbaka till mitt skrivbord. Men innan jag kommer fram sveper illamåendet över mig på nytt och det känns verkligen som jag kommer kräkas. Snabbt vänder jag tillbaka till toaletten där jag låser in mig, men inget händer. Förvirringen är total när jag synar min egen spegelbild. Jag är kallsvettig, illamående och mår allt annat än bra. Men ändå sitter det så långt inne att ta beslutet att kapitulera och åka hem. Istället ber jag min spegelbild om vägledning om vad jag ska göra härnäst. För signalerna hittills är inte tillräckligt tydliga för att jag ska förstå, att jag står på ruinens kant till en total kollaps.
Jag släpper blicken från min spegelbild till mina händer som sakta börjar darra lite lätt. Små skakningar som vibrerar från fingrarna ut i armarna. Det är då jag inser att det här går inte, jag måste hem helt enkelt, tänker att lite extra sömn borde göra susen.
På ostadiga ben lämnar jag toaletten och går mot driftledaren för att sjukanmäla mig, därefter går jag vidare mot skrivbordet för att stänga ner datorn och för att hämta väskan. I vanliga fall går jag i rask takt mot mitt mål, men nu är det som hela mitt väsen saktar in. Mina steg blir mindre och balansen allt mer svajig att jag behöver ta stöd av föremålen som finns på min väg till skrivbordet. Väl på plats lutar jag mig mot en förhöjd stol av rädsla för att inte komma upp om jag sätter mig på den låga kontorsstolen. Jag sträcker mig mot telefonen för att logga ur närvaro programmet när min blick fastnar på mina händer som börjar skaka helt okontrollerat. I samma sekund försvinner känseln i mina ben och förmågan att hålla mig upprätt vilket gör att jag sakta glider av stolen.
Allt omkring mig försvinner tillsammans med min uppfattningsförmåga som förändras till slowmotion. Det som sker på bara några sekunder upplevs som en evighet innan jag slår i golvet. Min hörsel är grumlig som om det är lock för öronen men ändå hör jag ett panikartat skrik långt bortifrån. Men kopplar inte förrän långt senare att det är jag själv som skriker ut över hela kontorslandskapet.
