För första gången i mänsklighetens historia beror vår utveckling möjligen inte på ökad prestation –utan på mindre, skriver poeten Bob Hansson.
Epidemin överförs inte av bakterier eller virus. Den överförs av samhällets förväntan på individen. Förväntan på prestation. Epidemin bär olika namn, som ofta inleds med samma ord: utmattning.
Anna är 32 år och är sjukskriven för första gången i sitt liv. Hon säger: att det värsta inte är tröttheten i sig, utan skammen.
Epidemin kostar. Det kostar som fan. En EU-initierad undersökning beräknat notan för utmattning i Europa till 600 miljarder euro. I Sverige kommer uppskattningsvis 70 000 svenskar bli sjukskrivna för utmattning i år. Om vi är belägrade, är det inte av en makt som är främmande. Tvärtom har vi kommit till den punkt i människans utveckling då det största hotet mot vår hälsa är vår egen normala vardag. Om Europa är invaderat utgörs försvaret möjligen av förnekelse.
Den ökade frekvensen av sjukskrivningar försöker inte lösas genom smartare kollektivavtal och mindre arbetstid, utan genom restriktivare sjukförsäkringssystem. Förslaget om sex timmars arbetsdag betraktats fortfarande som kuriosa. När förslaget om höjd pensionsåldern klubbades igenom var rubrikerna däremot slående: ”Samtliga parter var överens.”
I gymnasiet uppvisar nästan var tionde elev så svåra stressymptom, så att om de vore vuxna och uppsökt läkare – troligen sjukskrivits. Politikernas aktuella skolpolitiska förslag är skrivna i duktighetens bunker. S vill korta loven och införa fler lektioner. Alliansen vill ha fler prov och fler lektioner. En fråga man skulle kunna ställa till makten är: har ni inte pratat med era egna barn? Det är som om ni vill bota benbrott med joggingskor.
När en människa brutits ner är det inte individen som misslyckats. Det är kollektivet. Individen måste naturligtvis vara delaktig i den kortsiktiga lösningen, men för den långsiktiga tillfriskningen behövs det en sjukdomsinsikt. Inte individens. Utan kulturens. Men medan en utbränd individ i taget tvingas till sjukdomsinsikt, väntar vi fortfarande på att vår samtid ska göra det samma.
Europas 12 miljoner utbrända skulle kunna utgöra ett hot mot prestationssamhället. Om det inte vore för att det ligger i det utbrändas natur att inte göra så mycket väsen av sig. Den utmattade höjer inte rösten, idkar ingen revolution. Den utmattade orkar sällan utanför dörren vilket osynliggör det kollektiv de faktiskt utgör.
Förbyggande åtgärdar kan stavas medbestämmande, för maktlöshet är en stressfaktor. En annan åtgärd kan stavas tagga ner. Våra 12 miljoner utbrända kan ses som en tyst fyr, som med en utmattning i taget blinkar fram sitt budskap: det här håller inte.
Det är inte fler artikelserier om utbrändhet som behövs, det är mindre duktighet. För första gången i mänsklighetens historia, beror vår utveckling möjligen inte på ökad prestation, utan på mindre. En lugnt passerad deadline kan vara en viktig insats för folkhälsan. Jag vet. Det är ett påstående som kan utlösa ofrivilliga spasmer. En missbrukare i förnekelse kan lätt få sådana. Men inställd renovering, en dag i soffan, är inte längre ett tecken på svaghet, utan lyhördhet. Varje paradigmskiftes förlorare är de som hellre väljer tryggheten i gamla lösningar än nya fungerande sådana. Att tagga ner är den moderna människans sätt att signalera, jag tillhör framtiden.
Ett samhälle som föredrar att lösa nya problem med gamla lösningar är ett samhälle som vägrar att utvecklas. Och det är en utbränd individ i taget som får betala.
Så kära du trötta, du bär din diagnos för att ditt samhälle saknar den sjukdomsinsikt du själv har. Du har inte misslyckats, inte ens råkat snubbla och bryta benet. Din trötthet beror inte på att du gjorde fel, utan att du var för bra på att göra rätt. Och sedan göra rätt igen. Och igen. Och igen.
Din trötthet är inte bara din. Din trötthet är politisk.
Bob Hansson
Författare och poet
Artikeln och bild från: http://www.expressen.se/debatt/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar