Stressens början

Källa

Jag ligger i fosterställning i sängen och min blick är tom. Utanför fönstret är himlen blå och fåglarna kvittrar men inom mig är allt svart och tomt. Min energi är slut och allt känns bara tungt och förvirrande för jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Tankarna är överallt och ingenstans och jag vet varken ut eller in hur jag ska gå vidare. 

 Ute i soffan sitter sambon och flyr in i tevens värld för att på sitt sätt fly ifrån allt som är jobbigt och obekvämt, medans jag ligger instängd i sovrummet med tårarna rinnandes ner från min kind. Inom mig krigar tankarna med förnuftet om jag ska stanna eller gå. 

 Ljuset och glittret i mina ögon har slocknat, leendet är på klistrat, skrattet är borta sedan länge. Det som varit jag har försvunnit bit för bit under vår relation. Små oskyldiga hintar, kommentarer har fått mig att tappa bort den jag är. Nu ser jag mig bara som Linda med de tre barnen. Barnen som är hans men som jag har lagt ner min själ i. 

 Sovrumsdörren öppnas på glänt och in kommer minstingen som inte ens är 3 år fyllda. Hon smyger fram till sängen samtidigt som jag försöker skärpa till mig, för jag vill inte att hon ska se. Se det jag själv blundar för. 

Även hon är så pass liten förstår hon att något är fel, för under den senaste tiden har jag varit allt mer ledsen, tillbakadragen och tyst. Jag har lämnat rummet så fort tillfälle har getts för jag orkar inte hålla ihop mig längre. 

Rösten inom mig signalerar precis som från den allra första början han och jag träffades. Att det är dags att lämna, att det inte blir bättre än så här. Det är dags att gå vidare för min egen skull. För stannar jag kvar i den här situationen kommer jag gå under ännu mer. Men där och då orkar jag inte ta ta tag i det. Utan intalar mig att det är en tillfällig fas som kommer gå över bara jag.....

* blir gladare

* ger mer av mig själv...

* slutar skolan och börjar jobba för att få lön

Då blir allt bra.....

Det är där i 20 års åldern som min resa börjar med stress symptom, som under kommande år utvecklar sig till en utbrändhet för att sedan slå undan fötterna på mig med utmattning. 

Jag anser att vägen till utmattning innehåller 3 faser. 

Fas 1: Stress

Fas 2: Utbrändhet

Fas 2: Utmattning

Tar man inte tag i problemet så tidigt som möjligt och gör förändringarna som behövs utan kämpar vidare med tron att allt blir bättre där borta i horisonten. Så kommer man ha en låååång resa att ta sig tillbaka efter en utmattning.