 |
| En dag rasade hela Agnetas liv. Hon gick in i den berömda väggen och det small hårt. Skam och ilska, frustration och förtvivlan var delar i det trauma hon kämpade för att ta sig igenom. |
Hon beskriver sig själv som levnadskonstnär, och numera fyller hon livet med glädje och kärlek. Ingen som möter Sundsvallstjejen Agneta Arnfridsson, anar hur nära det var att hon blev kvar nere under isen, i mörkret och bubblan av chock och förnekelse.
I tre år var hon helt sjukskriven, tre långa år då varje dag var en kamp för att försöka återfå livet.
Nu är det över fem år sedan den där dagen, då allt hon byggt upp omkullkastades. Från att ha varit heltidsarbetande mamma, där hon fixade allt som ingår i livet som småbarnsförälder, hamnade hon i ett läge då hon nätt och jämt klarade att hand om sig själv.
– Stundvis orkade jag inte ens med det. Jag gick verkligen in i väggen, hårt och brutalt, säger Agneta, och börjar med lugn och samlad röst berätta.
Fick diagnosen utmattning
Några veckor innan jul, vintern 2012, satt Agneta i fikarummet på förskolan där hon jobbade, med två av sina kollegor. Från ingenstans kom en stark känsla i kroppen som hon inte kunde ta på. Hon hör sig själv säga:
– Nu kommer det att gå åt helvete.
– Vad menar du? svarade kollegan.
– Jag bara vet att nu kommer det att gå dåligt för mig, det här kommer inte att sluta bra, svarade Agneta.
När hon kom hem bestämde hon sig för att ringa vårdcentralen dagen därpå, och boka tid.
– Jag minns att samtalet var förvirrat. Jag visste inte hur jag skulle förklara då jag inte förstod vad som var fel med mig.
Agneta fick vänta två veckor på en tid, och fortsatte arbeta och mata på som om inget hade hänt. När hon slutligen fick träffa läkaren brast allt – hon kunde inte sluta gråta. Läkaren ställde diagnosen utmattning, och sjukskrev henne en månad. Månaden blev med tiden tre års heltidssjukskrivning.
”Naturen har hjälpt mig enormt i min läkning, att sitta och lyssna på naturens ljud är lugnande.”
Agneta blev sängliggande, men hade svårt att acceptera att hon faktiskt var sjuk.
– Först nu förstår jag traumat jag hamnade i, där förnekelse och skam kom att ta upp en stor del av mina känslor.
Agnetas man, Emil, blev både mamma och pappa. Han tog hand om hemmet och barnen, som då var 2,5 år och 6 år gamla. De visste inget om Agnetas sjukdom, och just då visste inte någon annan heller något. Själv kände hon sig som en dålig mamma – hon klarade ju inte ens ta hand om sina barn, inte finnas där då de behövde henne som mest.
– Tänk själv, att inte orka vara i närheten av sina barn, dem som man älskar över allt annat. Att inte kunna sitta tillsammans i sängen med sitt barn och sjunga. Jag blev så ljudkänslig att då min dotter visslade höll ljudet på att knäcka mig – jag som i vanliga fall älskade detta.
– De första månaderna berättade jag inte för någon att jag var sjuk. Jag orkade inte med alla frågor om varför jag var hemma. När det inte går att åka till jobbet på morgonen, när man inte klarar att gå och handla mat, eller förbereda och packa skolväskan till sina barn… Den skamkänslan, den önskar jag ingen.
Agneta beskriver första året som chockfasen. Hon insåg inte att hon var sjuk, kunde inte förstå att hon inte orkade som alla andra gjorde.
Vilket också bidrog till att hon kände sig sämre som människa.
– Jag gick knappt ut ur huset, låg mest i sängen. Trötthet och yrsel höll mig tillbaka. De få gånger jag gick ut, var det för att ta en kort promenad eller åka till min kurator.
Behövde en nystart
Efter ett år kom insikten, långsamt: hon var sjuk, och att ta sig tillbaka till ett fungerande liv skulle komma att ta tid. Hon blev också medveten om att hon försakade sin familj, att deras intressen fick stå tillbaka.
– Barnen kunde inte ta hem kompisar. Vi hälsade inte på vänner, och deltog heller inte i aktiviteter som tidigare, säger Agneta. Hon blundar, ögonen fylls med tårar.
– Hela min familj fick lida för att jag var sjuk, allt kretsade runt mig. Jag skämdes över att det var så.
De tre första åren fokuserade Agneta på att orka med sig själv och att sakta återfå energin. Efter dessa tre år, då hon varit heltidssjukskriven, började hon arbetsträna några timmar per vecka och trappade långsamt upp. Hon försökte gå tillbaka till förskolejobbet, men det gick inte. Hon förknippade platsen för mycket med det som hänt. Skulle hon kunna bli återställd – vilket hon var fast besluten att bli – behövdes en nystart.
– Jag tänkte aldrig ”kommer jag någonsin att bli frisk?” Jag ville bara bli bra igen. Jag har jobbat hårt med mina egna känslor och tankar för att förstå varför jag blev sjuk?
Allt det hon hade älskat att göra fanns inte längre i hennes liv. Kreativiteten som hon tidigare gett utlopp för genom att måla, var borta.
– Jag hade en ateljé, när vi bodde inne i stan, men sedan vi flyttade ut till landet har jag inte målat, husbygget tog all tid.
En kväll satte hon sig ner med Emil. De pratade om att börja leva, i stället för att bara överleva. Agneta började fundera över vad som faktiskt gör henne lycklig, förutom att vara med familjen. Minnen kom över henne.
Inom sig kunde hon höra toner av folkmusik och komma ihåg doften av blöt lera. Minnena tog henne tillbaka till Offerdal, i Jämtland, där hon är uppväxt. Ofta var hon hos vännen Olle, som hade keramikverkstad.
– Jag längtade efter att få arbeta med leran, känna den i mina händer, och få vara kreativ igen.
Kanske skulle hon öppna egen verkstad? Fast, i så fall skulle hon nog först besöka Olle, och försöka få svar på frågor som nu väcktes. Men han skulle kunna hjälpa henne, det visste hon.
Då hon berättade om sina tankar för Emil, ville han börja snickra en keramikverkstad på gården åt henne.
Då hon väl bestämt sig för att kontakta Olle, möttes hon av ett besked som fick henne att återigen tappa tron på att hon någonsin skulle kunna ta sig tillbaka. Olle var död, han hade gått bort för några veckor sedan.
– Det var som en kalldusch! Min Olle, han som skulle kunna hjälpa mig och göra mig hel igen med sin kreativitet och godhet – han fanns inte mer.
Vad skulle jag nu göra?
”För mig har det varit avgörande att vara ensam ibland, då har jag kunnat lyssna inåt på hjärtats röst, vad vill jag skapa för förändring i mitt liv?”
Startade eget företag
Tårarna rann. Hon ville ge upp, men Emil stöttade. Han pushade henne att ta tag i drömmen.
Då tog hon mod till sig. Några månader senare ringde hon ett företag i Östersund som sålde keramikugnar och annat keramiker behöver.
Där och då fick hon veta: Alla Olles saker var till salu – hon kunde köpa alla inventarier som funnits i hans företag. Om hon ville? OM hon ville! Hon köpte allt, och grundade sitt företag: Själens verkstad.
– Jag visste att Olle skulle hjälpa mig. Han satt i himlen och styrde till allt, så att jag kunde bli hel igen, min fina vän, Olle. Jag har hängt upp en bild på honom i verkstan, för att jag känner att han är med mig hela tiden.
Det har gått sex år. Numera arbetar Agneta med trädgårdsskötsel ett par dagar i veckan vid sidan av sitt företag, och hon lyssnar noga på vad hennes kropp säger. Hon har blivit allt bättre på att säga ja till det som är viktigt, och nej till det hon inte vill ha in i sitt liv.
I dag är hon en mer kärleksfull och harmonisk mamma, med ork och lust för mycket kramar och kärlek. Hon känner sig inte längre frånvarande och skuldbelagd:
– Jag är en bättre, uppgraderad version av mig själv. Jag tappade några år med mina barn, men åren framåt kommer vi att vandra tillsammans från en djupare plats, en mer närvarande. Det är så fint att känna så.
Fortfarande finns begränsningar efter utmattningen, som att hon är stress- och ljudkänslig. Numera är det svårt att hålla många bollar i luften, men hon ser det som en hjälp att hitta balansen i livet igen – nu måste hon lyssna på kroppen då den signalerar att hon ska ta det lugnt och vila.
– Jag önskar att ingen som drabbas av utmattning ska behöva känna skam och skuld. Skulle vi våga prata öppet om de känslorna skulle vi lättare kunna gå vidare efter en utmattning. Det är inget fult, utan beror på att man under en längre tid har drivit på sig själv för hårt och velat göra för mycket. Jag har tagit mig igenom de tuffa åren och fått ett nytt, härligt liv med mycket kärlek och glädje. Jag känner mig kär i livet, nykär.
Agneta känner fortfarande av sin utmattning, men har lärt sig lyssna på sig kropp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar