Jag är en av många som kraschat in i utbrändhet och utmattningsväggen som många känner till men inte riktigt förstår innebörden av. Min tanke är att dela med mig av det jag hittar i min resa tillbaka.
fredag 31 juli 2020
söndag 26 juli 2020
lördag 25 juli 2020
Ett känslomässigt minne
Från ingenstans börjar mina tårar rinna och ett minne dyker upp i mina tankar. Ett minne som jag skrivit om ett flertal gånger i mitt försök att skriva en bok. Men nu kommer det över mig på ett nytt sätt.
Minnet återgår till hur jag står på balkongen i min lägenhet och tittar ut mot området där mina föräldrar bor och hela mitt väsen skriker att det är för långt att ta mig dit. Min kropp orkar inte samtidigt som hela mitt inre inte förstår hur det kan ta emot så mycket att ta mig dit. Jag som tidigare kunnat slänga mig på cykeln och varit där på bara några minuter. Eller tagit bilen eller framför allt tagit en promenad. Men nu fungerar inget även om jag nu försökte under 3 dagar att ta mig just dit. Efter varje misslyckande rasar mitt inre ytterligare och jag är förtvivlad över vad sjukdomen gör med mig.
Jag som tidigare känt mig fri av att kunna ta mig vart jag vill är nu fast i min egen kropp. Min kropp som tidigare kunnat tagit mig vart jag vill. Att cykla eller gå för att ta mig dit jag vill är inte ens att tänka på längre. Jag är helt enkelt fast både i min kropp och i min lägenhet.
Ett av mina försök som sker just den veckan är att sätta mig i bilen men jag kommer inte ens ut från parkeringen för min körförmåga fungerar inte. Armarna har inte kraften att hålla i ratten och min hjärna kan inte hantera de få intrycken som finns omkring mig i kvarteret än mindre ute på vägarna. Så jag rullar tillbaka in på parkeringsfickan och stänger av motorn och tar mig tillbaka in till lägenheten och balkongen.
Nästa försök sker dagen efter när jag på nytt gör allt för att ta mig hemifrån en stund. På skakiga ben tar jag min väska och låser ytterdörren för att ta mig ner till förrådet där min cykel står. Jag tar stöd av väggarna och trappräcket när jag går ner för trapporna för att inte ramla. När jag kommit ner i förrådet bryter jag ihop i tårar av ansträngning och då har jag inte ens nått cykeln som står en bit bort. Jag inser att det är kört. Det finns ingen sportslig chans för mig att ens ta ut cykeln från förrådet för kraften finns inte. Än mindre cykla iväg den korta biten för att mig dit jag vill. Jag gråter för att jag är trött, för min kraftlöshet, för förtvivlan och förvirringen. Samtidigt samlar jag kraft för att kunna ta mig ut från förrådet för inte heller det är en självklarhet.
Efter en bra stund går jag ut på gården och sätter mig vid uteplatsen och försöker ta itu med alla tankar samtidigt som jag är livrädd att någon annan hyresgäst ska komma och prata med mig. För jag orkar inte småprata. Till slut går jag in i lägenheten igen...
Dagen efter gör jag ett nytt försök genom skicka ett sms till en vän som bor i närheten som jag inte haft kontakt med på länge om han kan skjutsa mig den korta biten. Men avbokar hjälpen kort efter för jag har inte kraft att ta mig ur lägenheten. Samtidigt inser jag att han kommer få en chock av att se vilket skick jag är i, just för att han är van att se mitt "vanliga" jag. Han som jag känner in hur vi mår och jag vill inte dra ner hans energi med mitt. Så jag blir instängd i lägenheten en dag till.
Fjärde försöket ber jag min bror hämta mig och han kommer. Även om jag borde stanna hemma skriker hela mitt väsen att jag vill bort från mina fyra väggar. Så till slut kommer jag ut på gästparkeringen där han väntar och han ser på mig att det inte är bra. Bilresan sker under tystnad, musiken är avstängd lika så fläkten. Mina händer ligger i knät och jag försöker överleva bilresan som ändå är kort men som påverkar mig negativt. Väl hos föräldrarna tittar mamma på mig när jag kliver ur bilen och även hon ser att det är allt annat än bra.
Jag orkar inte prata utan nickar eller skakar bara på huvudet när jag vill förmedla det jag vill.
När jag sitter efter husväggen med kaffekoppen i handen och tittar ut på gräsmattan och hör hur dagbarnen leker känner jag lättnad över att jag äntligen tagit mig ut från min lägenhet som mer och mer känns som ett fängelse.
Minnet återgår till hur jag står på balkongen i min lägenhet och tittar ut mot området där mina föräldrar bor och hela mitt väsen skriker att det är för långt att ta mig dit. Min kropp orkar inte samtidigt som hela mitt inre inte förstår hur det kan ta emot så mycket att ta mig dit. Jag som tidigare kunnat slänga mig på cykeln och varit där på bara några minuter. Eller tagit bilen eller framför allt tagit en promenad. Men nu fungerar inget även om jag nu försökte under 3 dagar att ta mig just dit. Efter varje misslyckande rasar mitt inre ytterligare och jag är förtvivlad över vad sjukdomen gör med mig.
Jag som tidigare känt mig fri av att kunna ta mig vart jag vill är nu fast i min egen kropp. Min kropp som tidigare kunnat tagit mig vart jag vill. Att cykla eller gå för att ta mig dit jag vill är inte ens att tänka på längre. Jag är helt enkelt fast både i min kropp och i min lägenhet.Ett av mina försök som sker just den veckan är att sätta mig i bilen men jag kommer inte ens ut från parkeringen för min körförmåga fungerar inte. Armarna har inte kraften att hålla i ratten och min hjärna kan inte hantera de få intrycken som finns omkring mig i kvarteret än mindre ute på vägarna. Så jag rullar tillbaka in på parkeringsfickan och stänger av motorn och tar mig tillbaka in till lägenheten och balkongen.
Nästa försök sker dagen efter när jag på nytt gör allt för att ta mig hemifrån en stund. På skakiga ben tar jag min väska och låser ytterdörren för att ta mig ner till förrådet där min cykel står. Jag tar stöd av väggarna och trappräcket när jag går ner för trapporna för att inte ramla. När jag kommit ner i förrådet bryter jag ihop i tårar av ansträngning och då har jag inte ens nått cykeln som står en bit bort. Jag inser att det är kört. Det finns ingen sportslig chans för mig att ens ta ut cykeln från förrådet för kraften finns inte. Än mindre cykla iväg den korta biten för att mig dit jag vill. Jag gråter för att jag är trött, för min kraftlöshet, för förtvivlan och förvirringen. Samtidigt samlar jag kraft för att kunna ta mig ut från förrådet för inte heller det är en självklarhet.
Efter en bra stund går jag ut på gården och sätter mig vid uteplatsen och försöker ta itu med alla tankar samtidigt som jag är livrädd att någon annan hyresgäst ska komma och prata med mig. För jag orkar inte småprata. Till slut går jag in i lägenheten igen...
Dagen efter gör jag ett nytt försök genom skicka ett sms till en vän som bor i närheten som jag inte haft kontakt med på länge om han kan skjutsa mig den korta biten. Men avbokar hjälpen kort efter för jag har inte kraft att ta mig ur lägenheten. Samtidigt inser jag att han kommer få en chock av att se vilket skick jag är i, just för att han är van att se mitt "vanliga" jag. Han som jag känner in hur vi mår och jag vill inte dra ner hans energi med mitt. Så jag blir instängd i lägenheten en dag till.
Fjärde försöket ber jag min bror hämta mig och han kommer. Även om jag borde stanna hemma skriker hela mitt väsen att jag vill bort från mina fyra väggar. Så till slut kommer jag ut på gästparkeringen där han väntar och han ser på mig att det inte är bra. Bilresan sker under tystnad, musiken är avstängd lika så fläkten. Mina händer ligger i knät och jag försöker överleva bilresan som ändå är kort men som påverkar mig negativt. Väl hos föräldrarna tittar mamma på mig när jag kliver ur bilen och även hon ser att det är allt annat än bra.
Jag orkar inte prata utan nickar eller skakar bara på huvudet när jag vill förmedla det jag vill.
När jag sitter efter husväggen med kaffekoppen i handen och tittar ut på gräsmattan och hör hur dagbarnen leker känner jag lättnad över att jag äntligen tagit mig ut från min lägenhet som mer och mer känns som ett fängelse.
fredag 24 juli 2020
söndag 19 juli 2020
fredag 17 juli 2020
onsdag 15 juli 2020
7 tecken på att du har en högkänslig vän
Misstänker du att du har en vän som är högkänslig? Här är sju tecken som talar för att att det stämmer.
Har du en vänskapsrelation med någon som ibland behöver ställa in en middag för att få vara själv och vila? Då kan din vän vara en högkänslig person, eller så kallad high sensitive person (HSP).
HSP är ingen diagnos, utan snarare ett karaktärsdrag hos människor. De flesta människor har såklart grader av känslighet och även högskänsliga personer har mer eller mindre av det här karaktärsdraget. Hursomhelst kan det vara skönt för både dig och din vän om du förstår hennes eller hans karaktär – på så vis kan det bli mindre friktion i er relation.
Högkänsliga personer har stort behov av återhämtning och egentid – och kan ibland behöva sätta gränser i sina egna relationer för att orka med vardagen. Som vän till en sådan person kan det vara bra att veta om din kompis förutsättningar.
Om du misstänker att din vän är högkänslig är det troligt att hon eller han stämmer in på ett eller flera av följande tecken.
Är min vän högkänslig? 7 vanliga tecken
Ungefär två av tio personer är högkänsliga – och är din vän en av dem har du säkert märkt det i er relation. Här är sju tecken som talar för att din vän är en högkänslig person.
1. Pålitliga relationer
Känner du igen din vän på att hen har få vänskapsrelationer – men verkligen tyr sig till dig med sina djupaste funderingar? Då kan det vara ett tecken på att personen är högkänslig. De här personerna blir nämligen ofta utmattade och oinspirerade av alltför ytliga relationer. De föredrar hellre att ha relationer som de jobbar med och blir glada av att få andra människor att känns sig glada och sedda. De är också selektiva med vilka de släpper in på livet från första början. Med andra ord, om detta stämmer detta på din vän är du noga utvald!
2. Behöver mycket egentid
Om din vän befunnit sig i högljudda miljöer, haft en hektisk vecka eller gått på en social tillställning som en fest, kan han eller hon behöva mycket återhämtning efteråt för att lugna ner sitt nervsystem. För många intryck packade på varandra gör din att din vän mår dåligt – blir ledsen, nedstämd, orolig eller arg. Ber personen om egentid eller ställer in era planer? Då kan det vara för att hon eller han verkligen behöver tid för sig själv.
3. Behöver få tid på sig
Högkänsliga personer är ofta eftertänksamma och kan behöva lite extra tid för att till exempel ta stora beslut eller för att samla kraft att gå på möte. Ett schema där det inte finns någon luft passar inte alls en högkänslig person som snarare behöver tid att smälta. Att få ha en lugn helgmorgon utan stress att ta sig iväg någonstans och bara göra det som faller hen in är antagligen din väns bästa tid på veckan.
4. Blir ”hangry”
Högkänsliga personer mår ofta bra av att äta regelbundna måltider – och blir ofta lättretlig eller sur om hen inte får fylla på med energi. Lågt blodsocker blir helt enkelt ännu mer utmanande för en högkänslig person.
5. Ser när du är obekväm
Kan din vän läsa dina tankar när ni är i sociala situationer? Då är det ett tecken på att hen är högkänslig. De här personerna har nämligen ofta alla tentakler ute och är experter på att känna av stämningar. Så fort du blir obekväm i en situation, känner dig ledsen, ur balans eller glad, kan din kompis läsa av det här. Speciellt i obekväma personer brukar de också vilja anstränga sig för att återställa balansen genom att använda sina sociala skills.
6. Ljud- och ljusnivå
Personer som är HSP är ofta känsligare för ljud och ljus än andra. Kommenterar din vän på den höga ljudnivån utan att du överhuvudtaget tänkt på det? Eller vill hen skapa behagligt ljus runt omkring sig, ljus som är vilsamt eller känns balanserat i rummet? Det här är bara en del av din väns karaktärsdrag som högkänslig.
7. Blir lätt berörda
Högkänsliga personer har lätt för att ta in – och beröras. Det kan gälla allt från om de upplever fin konst eller musik, eller om någon berättar en sorglig sak för dem. De har helt enkelt hög empatisk förmåga!
Inspiration: The Mighty, MåBra
Artikel och bild från: https://www.mabra.com/psykologi/7-tecken-pa-att-du-har-en-hogkanslig-van
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



