Ett känslomässigt minne

Från ingenstans börjar mina tårar rinna och ett minne dyker upp i mina tankar. Ett minne som jag skrivit om ett flertal gånger i mitt försök att skriva en bok. Men nu kommer det över mig på ett nytt sätt.

Minnet återgår till hur jag står på balkongen i min lägenhet och tittar ut mot området där mina föräldrar bor och hela mitt väsen skriker att det är för långt att ta mig dit. Min kropp orkar inte samtidigt som hela mitt inre inte förstår hur det kan ta emot så mycket att ta mig dit. Jag som tidigare kunnat slänga mig på cykeln och varit där på bara några minuter. Eller tagit bilen eller framför allt tagit en promenad. Men nu fungerar inget även om jag nu försökte under 3 dagar att ta mig just dit. Efter varje misslyckande rasar mitt inre ytterligare och jag är förtvivlad över vad sjukdomen gör med mig.

Jag som tidigare känt mig fri av att kunna ta mig vart jag vill är nu fast i min egen kropp. Min kropp som tidigare kunnat tagit mig vart jag vill. Att cykla eller gå för att ta mig dit jag vill är inte ens att tänka på längre. Jag är helt enkelt fast både i min kropp och i min lägenhet.

Ett av mina försök som sker just den veckan är att sätta mig i bilen men jag kommer inte ens ut från parkeringen för min körförmåga fungerar inte. Armarna har inte kraften att hålla i ratten och min hjärna kan inte hantera de få intrycken som finns omkring mig i kvarteret än mindre ute på vägarna. Så jag rullar tillbaka in på parkeringsfickan och stänger av motorn och tar mig tillbaka in till lägenheten och balkongen.

Nästa försök sker dagen efter när jag på nytt gör allt för att ta mig hemifrån en stund. På skakiga ben tar jag min väska och låser ytterdörren för att ta mig ner till förrådet där min cykel står. Jag tar stöd av väggarna och trappräcket när jag går ner för trapporna för att inte ramla.  När jag kommit ner i förrådet bryter jag ihop i tårar av ansträngning och då har jag inte ens nått cykeln som står en bit bort. Jag inser att det är kört. Det finns ingen sportslig chans för mig att ens ta ut cykeln från förrådet för kraften finns inte. Än mindre cykla iväg den korta biten för att mig dit jag vill. Jag gråter för att jag är trött, för min kraftlöshet, för förtvivlan och förvirringen. Samtidigt samlar jag kraft för att kunna ta mig ut från förrådet för inte heller det är en självklarhet.

Efter en bra stund går jag ut på gården och sätter mig vid uteplatsen och försöker ta itu med alla tankar samtidigt som jag är livrädd att någon annan hyresgäst ska komma och prata med mig. För jag orkar inte småprata. Till slut går jag in i lägenheten igen...

Dagen efter gör jag ett nytt försök genom skicka ett sms till en vän som bor i närheten som jag inte haft kontakt med på länge om han kan skjutsa mig den korta biten. Men avbokar hjälpen kort efter för jag har inte kraft att ta mig ur lägenheten. Samtidigt inser jag att han kommer få en chock av att se vilket skick jag är i, just för att han är van att se mitt "vanliga" jag. Han som jag känner in hur vi mår och jag vill inte dra ner hans energi med mitt. Så jag blir instängd i lägenheten en dag till.

Fjärde försöket ber jag min bror hämta mig och han kommer. Även om jag borde stanna hemma skriker hela mitt väsen att jag vill bort från mina fyra väggar. Så till slut kommer jag ut på gästparkeringen där han väntar och han ser på mig att det inte är bra. Bilresan sker under tystnad, musiken är avstängd lika så fläkten. Mina händer ligger i knät och jag försöker överleva bilresan som ändå är kort men som påverkar mig negativt. Väl hos föräldrarna tittar mamma på mig när jag kliver ur bilen och även hon ser att det är allt annat än bra.
Jag orkar inte prata utan nickar eller skakar bara på huvudet när jag vill förmedla det jag vill.

När jag sitter efter husväggen med kaffekoppen i handen och tittar ut på gräsmattan och hör hur dagbarnen leker känner jag lättnad över att jag äntligen tagit mig ut från min lägenhet som mer och mer känns som ett fängelse.