Att inte kunna köra bil

I min resa trodde jag som sagt att livet skulle fungera i stort sett som vanligt.
Jag hade ingen tanke på att ytterligare symptomer skulle inta min kropp bortsett från de jag redan bråkat med under ett par år. Jag trodde att jag nu behövde vila, göra saker utan stress eller press. Men det jag absolut inte hade i tanken var att kroppen skulle krascha lite till....

En dag när jag satt i bilen märkte jag att det som tidigare skett med automatik plötsligt inte alls fungerade. Ja...g fick nu anstränga mig för att fokusera på bilarna framför, bakom mig, på cyklister och trafikljus. När jag väl kom fram dit jag skulle var jag helt slut både kroppsligt och mentalt. Var lätt skakig och svettig förutom att huvudet kändes överkokt av ansträngning. Sista gången jag körde bil var i maj och då var jag på bristningsgränsen att bryta ihop helt av utmattning. Sen den dagen har jag valt att låta bilen stå. Att inte stressa på för just nu klarar inte min kropp eller tankeverksamhet av den aktiviteten. Det tar alldeles för mycket energi som det är just nu och jag accepterar det. Det handlar inte om rädsla utan nu lyssnar på kroppens signaler och låter mig samla på mig kraft.