Längtan till att bara vara som vanligt för en stund

I mitt friska liv kunde jag utan problem åka iväg och göra det jag hade lust till. Jag kunde vara impulsiv och åka till stan, hälsa på vänner, ta en fika, jobba och allt som hör livet till. Jag behövde inte känna efter en massa om hur måendet var eller känna rädsla för att inte klara av att ta mig dit jag ville eller ens hem. Jag la inte en tanke på att sociala sammanhang skulle trötta ut mig och göra mitt mående sämre och orkeslös på olika sätt utan jag kunde bara göra det jag hade lust till utan problem.

Jag var jag självständig och fri helt enkelt.

Idag är jag inte det, hela tiden måste jag ha en reservplan och dela upp allt i olika kategorier, om vad för dagen är viktigast att utföra. Hela tiden strategier till att klara av saker utan att ta ut mig alldeles.

Idag till exempel ville jag så otroligt gärna ta mig till stan på egen hand, gå själv och känna mig fri och vuxen. Göra saker i min takt med det som faller mig in. Egentligen hade jag haft möjlighet att följa med mamma till stan två dagar innan men då hade jag ingen lust alls men nu ville jag verkligen ta mig iväg. Processen för det här började redan dagen innan om hur jag skulle gå tillväga under morgonen för att öka chanserna till att komma iväg. Så när jag hade fått i mig frukost började jag successivt göra mig i ordning för att ta mig hemifrån. Jag sminkade mig, fixade håret bytte om från myskläder till jeans och tröja.

Plötsligt kände jag mig uppåt och glad samtidigt som oron kom krypandes att jag kanske inte alls kommer fram till stan och orkar göra det jag tänkt. För det har ju faktiskt hänt att jag gjort mig i ordning men sen fått vända tillbaka hem innan jag ens nått slutmålet. Men jag motar bort tankarna och när jag väl startar bilen och backar ut från parkeringen känns det som vilken dag som helst. Sjukdomen försvinner för en stund och jag åker iväg men fortfarande påverkas jag av intrycken och bilarna som kör omkring mig, dock inte som det gjorde innan mitt uppehåll men det är fortfarande påfrestande att mina turer inte blir speciellt långa eller ofta. Jag kommer fram till stan och parkerar och i mitt friska liv hade jag gått ur bilen direkt och fixat parkeringsbiljett men inte nu. Nu sitter jag kvar en stund och samlar kraft och låter den som står vid biljettautomaten bli klar innan jag går ur bilen och går sakta fram. Jag fixar min biljett och lägger den i bilen och tar biblioteksböckerna i handen och låser bilen och går iväg.

Blicken håller jag nedåt backen för att minska intrycken för hjärnans skull och samtidigt hoppas jag på att inte stöta på någon jag känner även om jag skulle vilja göra det. Men jag vet att om jag stannar och prata så ger det energi för en stund men att det sen ger motsatt effekt och gör att jag inte klarar av att uträtta det jag önskar och vill. Jag upplever i dessa lägen att jag som skärmar av omvärlden och stänger av mina egna känslor i dessa lägen för att spara på energin. Jag hoppar inte runt och låter lyckan inta mig att jag faktiskt har tagit mig ut på egen hand och klarar av det jag vill uppnå för det tar energi och gör mig trött, så jag vågar inte göra det, nu när jag är själv.

Jag går över gatan och går genom torget och passar på att lyfta blicken med jämna mellanrum och njuter för en stund att jag tagit mig dit. Jag går in på biblioteket och går upp för trappan med blicken nedsänkt och jag låter blicken vara där även när jag möter människor i trappen. Böckerna lämnas och jag går vidare för några nya böcker kan jag inte leta upp idag utan det får jag göra när det är det som är huvudmålet för dagen. För varje sak jag tar mig för påverkar mig energimässigt och nu vill jag verkligen gå runt i klädbutiken och se om jag kan hitta några nya tröjor. För bara det är ett projekt som heter duga.

Jag går in i klädbutiken och där är det nästan folktomt precis som jag hade hoppats på. Jag går runt och letar efter det jag är ute efter och går sedan till provhytten och provar. Idag går det bra, jag är lugn, sansad och tar allt i min takt för att klara av det hela som jag tänkt, känns även som att bakgrundsmusiken är nedsänkt för ovanlighetens skull. De plagg jag inte vill ha hänger jag upp på en ställning som personalen får hänga tillbaka, just för spara på energin helt enkelt. I vanliga fall brukar jag själv hänga tillbaka det jag inte vill ha, men inte nu längre. Ställer mig i kön och det är bara en före mig så även det går bra, jag betalar och lämnar butiken och känner lättad att jag klarade av det utan problem.

Plötsligt känns det som energin kommer till mig att jag vill göra något mer för jag är inte redo för att åka hem än. Jag tittar bort mot cafét och känner att det hade varit mysigt att gått in där en stund men jag vet att det inte är någon idé för det funkar helt enkelt inte. Hjärnan klarar helt enkelt inte av det och det ger mig fysiska symptomer. Så jag går vidare och uträttar ett ärende till innan jag går till bilen och åker iväg.

Inom mig känner jag att det hade varit trevligt att spontan hälsa på en vän som är mammaledig att jag svängar av åt hennes håll. Men under tiden kommer tankarna in och förnuftet för jag vet ju så väl att energin kommer rasa när jag står på hennes parkering. Det känns så förargligt och uppgivet även för egen del att säga ”nej, det går inte, jag måste hem” innan jag ens kommit innanför dörren.

Så jag släpper tanken och åker vidare mot mitt område men tar en avstickare till mataffären för att slänga skräp i återvinningen och beslutar mig även för att gå in och handla det absolut nödvändigaste, nu när det inte var så mycket folk där. Den här dagen gick det hyfsat bra, medans det gick sämre veckan innan.

Väl hemma igen byter jag om till myskläder och sätter mig i soffan och varvar ner och känner mig något tom. Glädjen jag kände dagen innan för att åka iväg och göra det jag har lust till infinner sig inte för hela processen har tagit kraft för att överhuvudtaget klara av det. Jag känner ingen glädje eller lyckorus alls och jag är nu trött för att orka göra något mer att mina inköp läggs i fåtöljen i vardagsrummet för att tas om hand senare eller kanske under morgondagen. Efter mat, kaffe och några timmar i soffan bestämmer jag mig ändå för att försöka ta en liten promenad runt kvarteret, bara för att bryta vilandet lite. Men inte ens det klarar jag av att utföra, för halvvägs får jag vända tillbaka och gå in igen för att lägga mig i soffan och invänta kvällen.