Jag står i hallen och har peppar mig hela dagen för att orka följa med på kalas.
Min vilja säger att jag ska åka iväg, att jag behöver komma hemifrån en stund, att det inte är bra att stanna hemma.
Min kropp säger att jag inte kommer orka det här, att det bara är att inse det och istället bädda ner mig i soffan igen. Jag velar och irrar runt i lägenheten, och överväger med mig själv ”ska jag” eller ”ska jag inte” vad vill jag?
Jag byter om, vilar, sätter på mig skorna vilar, känner att det tar emot men jag tar på mig jackan. Jag överväger med mig själv och tänker att jag kan ju bara gå undan om det blir för mycket när jag väl är där. Känner panik när pappa messar att han sitter i bilen utanför och väntar.
Jag känner mig besegrad och inser att det här inte kommer att gå. Jag går ut till parkeringen för att säga att jag inte kan följa med men istället bryter jag ihop i tårar av utmattning.
Jag går in igen, byter om till myskläder och bäddar ner mig i soffan, tårarna har slutat. Kroppen har besegrat och jag har insett vem det är som bestämmer nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar