Under 2013 mådde jag inte speciellt bra, det kändes som att jag fastnat i en återvändsgränd som jag inte kunde backa mig ur. Istället försökte jag stånga mig framåt för att komma vidare.
Jag gick i terapi för att komma vidare men problemet var att vi inte förstod vad mitt försämrade mående berodde på.
Istället kändes det som att jag bara behövde rycka upp mig lite. ".. att om jag bara gör lite mer, engagerar mig mer, inte är så trött, inte är så stresskänslig, lyckas komma på de bästa vardagsrutinerna , bara ger lite mer osv. så kommer det ordna sig."
Det hela slutade med en stresskollaps 2015, för min del.
Jag tror vi är många som kämpar på i motvind och lägger mycket på oss själva att om bara jag gör si eller så blir allt bra. Vi kämpar på i relationen, i arbetet eller vad det nu kan vara vi kämpar med.
Ibland kan det vara så att vi måste släppa taget för att ta oss vidare. Tycker Tilde beskriver det så bra i hennes blogginlägg som går att läsa här http://thildesblogg.blogspot.se
Jag har börjat släppa taget både när det gäller vänskapsrelationer, måsten och även mitt kontrollbehov har fått backa. I det mår jag sakta men säkert bättre, allt känns inte som en kamp länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar