Jag har legat vaken sedan halv tre i natt och tankarna har snurrat kring Försäkringskassans nya informationskampanj "Laget Sverige". Den kostar cirka 23 miljoner kronor varav huvuddelen har gått till att köpa mediautrymme. Det känns som att jag som sjukskriven befinner mig i en parallellvärld på en annan planet och aldrig mötas de två. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, flytta till Nordpolen, bygga mig en egen måne eller knyppla mig en ö - men det fick mig i alla fall att fatta pennan och skriva.
I Laget Sverige sitter allt för många högst kunniga och villiga spelare på avbytarbänken. Trots att de verkligen vill spela får de inte det och de flesta har suttit där allt för länge och betraktat spelet på avstånd. Längtan efter att få känna sig delaktig ersätts så småningom av en tappad lust, brist på motivation och låg självkänsla. Till slut orkar många inte längre försöka och har kanske till och med i värsta fall glömt vad spelet går ut på och hoppar av.
Utöver avbytarna på bänken finns det ett otal framgångsrika spelare som numera är skadade och kanske aldrig kan spela mer. Ovärderliga resurser har kastats bort för att man bland annat inte ordentligt har tagit hand om småsår från början. Läkaren som anlitades på begränsande direktiv satte på ett plåster utan att rengöra, dunkade den skadade spelaren i ryggen och sa "kom igen nu och ryck upp dig". När inflammationen blev ett faktum knyckte läkaren på axlarna och sa "det är ditt eget fel" eller "det är psykiskt" och ordinerade antidepressiv medicin.
De spelare som ingår i den ordinarie laguppställningen är vältränade och tekniskt kunniga. De pressas i match efter match, blir tröttare, mer utslitna och får sällan vila. Skulle en ordinarie spelare mot förmodan bytas av är personen som suttit på bänken både så dåligt förberedd och otränad att han nästan omedelbart faller ihop av utmattning. Alternativt felbedömer han situationen och/eller sin egen förmåga och blir utvisad.
Huvuddomaren är skoningslös, stenhård, lynnig och missnöjd med det mesta vilket går ut över samtliga aktörer på och utanför plan. Han viftar egenmäktigt med ömsom gula och röda kort i tid och otid, ändrar på regler, kräver orimligheter och vrålar obegripligheter. Inget kan tillfredsställa honom, ingen känner att de duger trots maximal insats. Alla är nervösa och rädda att göra fel och ingen kan någonsin göra rätt med hans mått mätt.
Laget har en mentalt frånvarande manager med högst bristfälligt ekonomiskt sinnelag och obefintlig verklighetsanknytning, en sönderstressad, undermålig tränare med tunnelseende och dålig självkänsla och en lagkapten som är narcissistisk psykopat.
Deras hemmaplan har dåligt underlag och är inte anpassat vare sig för belastning från spikskor eller väderskiftningar. På träningarna kastas det ofta slumpmässigt in en handfull olikformade bollar.
Spelarna blir förvirrade, rädda och uppvisar revirtänkande och aggressivitet. De kastar sig planlöst efter bollarna, blir själviska, utmattade, glömmer gruppens värde och tappar lagkänslan.
De flesta spelare mår psykiskt och/eller fysiskt dåligt oavsett roll och aktivitetsnivå. Det går sämre och sämre och de flyttas ner en division för varje år som går.
Istället för att åtgärda grundproblemen satsas det glättigt på reklam och goodwill i ett hysteriskt och krampaktigt försök att upprätthålla en fin fasad. Man norpar pengar från lagets gemensamma kassa och bjuder sponsorerna på snittar och champagne i hopp om att få fortsatt förtroende. Allt medan spelarna trasas sönder och berövas sin spelglädje.
Hur länge och hur mycket kan man pressa laget utan att tillhandahålla basala nödvändigheter och bättre förutsättningar - och vem lurar man i längden med sin glättiga reklam om ingenting faktiskt görs?
Gunilla Bengtsson
Artikel och bild från: http://www.dalademokraten.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar