KRÖNIKA ”Gurkmeja har jag hört ska vara bra”, säger en av kvinnorna i väntrummet på Östersunds psykiatriska avledning. Jag sitter där tillsammans med fyra andra kvinnor i min egen ålder som, precis som jag, har blivit sjukskrivna för utmattning och hjärnskadade av stress. ”Jag gör yoga vare morgon och äter magnesiumtillskott”, säger en annan kvinna som inte ser ut att ha tvättat håret sen i förra årtiondet. De andra nickar och håller med, yoga är verkligen bra. Själv har jag lärt mig att andas med hjälp av en andningsterapeut men jag orkar inte berätta det för dem just nu. Jag är så trött att jag nästan somnar där på stolen. Och på riktigt, jag är 43 år och går och lär mig att andas, borde jag inte lärt mig det tidigare? Vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag somnar istället. Utmattad efter att ha gått upp ur sängen och gått hela vägen till sjukhuset.
Jag gick tillsammans med över 30 000 svenskar in i väggen förra året. På grund av stress, jobb och, om jag ska vara ärlig, livet. Efter några dagar på psykakuten och ännu fler månader i stödsamtal inom psykiatrin får jag lära mig att jag hade behövt dra i bromsen tidigare. Jag hade behövt sätta gränser och säga nej. Nu gäller vila och mindfullness och att lära mig älska mig själv. Gärna motion och 10 timmars sömn. Och varför inte pröva gurkmeja? Jag tar trött och ledsen emot råden och tänker att jag måste skärpa mig men efter ett tag blir jag arg. Vadå dra i bromsen? Vems broms? På vad? Barnen måste ju ha mat. Tvätten ska tvättas. Jobbet ska göras. Och jag måste ta hand om bilen och ringa mamma i alla fall en gång i månaden. Ringa mamma alltså.
Hur ska man själv kunna sänka kraven när det egentligen inte alls är våra egna krav utan samhällets?
De allra flesta av oss har redan skalat bort så mycket som går och gör bara det som behövs för att hålla näsan över ytan. Skulle bromsen vara att jobba mindre? Tjäna mer? Bo i tält? Vi har de facto åtta timmars arbetsdag, fem dagar i veckan, vi måste sova och äta mat. Dygnet har bara 24 timmar. Räknar man på det har den genomsnittliga svensken cirka 3 timmar vaken tid att spendera per dygn. Då ska du förutom att ta hand om dig och dina barn helst också sköta din personliga hygien och om du har tur, hinna sitta i soffan och bara andas ett tag.
Detta ständiga fokus på utmattning som något man ska lösa själv gör sjukdomen till en kommersiell produkt snarare än ett syndrom.
Yoga, ät vitaminer, gå på spa. Eller en köp en dyr kurs i minfullness, gu bevars. Du får ju diplom efteråt. Hur kan utmattningssyndrom som förra året drabbade en stor del av Sveriges befolkning vara något som ska lösas av dig själv? Så skulle man aldrig säga om ett smittsamt virus. För utmattning är smittsamt. Ju fler som bränner ut sig ju fler dras med.
Vi kan inte konsumera oss ur detta. Äta gurkmeja eller andas i fyrkant. Sätta gränser eller dra i bromsar. Vi måste bli arga. Peka på dem som styr och säga VI ORKAR INTE MER. Vill inte mer –hur ska NI lösa det? Samhällets struktur gör oss sjuka. Vården kan inte ta hand om oss och vårt ekonomiska skyddsnät har hål stora som Stefan Löfvens självbild. Problemet är kollektivt men lösningen ska vara individuell. Var det så vi tänkte att vårt samhälle skulle fungera?
Snart startar valrörlelsen. Jag förväntar mig att våra förtroendevalda har denna fråga överst på sina agendor. Om de orkar innan de själva går in i väggen.
Men man kan ju alltid börja med att älska sig själv säger den sista kvinnan där i väntrummet. Men då vaknar jag till. Älska sig själv? Jo tjena, jag är ju inte ens min typ.
Karin Adelsköld är komiker, samhällsdebattör, programledare, bloggare, teknikjournalist och hedersdoktor vid Lunds Universitet. 2016 gick hon in i väggen och arbetar idag med att hitta tillbaka.
Artikel och bild från: http://www.caminomagasin.se/nyheter/2017/12/15/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar