Då & Nu

Då: (2015-2016)

När jag hade det som värst kunde jag inget annat än att ligga i sängen och fästa blicken på det som var minst ansträngande typ en tom vägg. Eller möjligtvis ut genom fönstret upp bland molnen. 

Klarade av att sitta ute nån timme men sen va det bara att gå in och vila instängd i ett rum för naturen och dess ljud tog musten ur mig. 

Vissa dagar klarade jag inte ens av att stå upp eller ens gå ner en våning utan att bli yr och illamående. Ändå gjorde jag inget fast allt jag gjorde ändå var något. Borsta tänder, klä på mig, resa mig från sängen, äta. Allt som tidigare inte tröttade ut mig gjorde mig nu handlingsförlamad. 

Men när jag slutade kämpa emot och tillät mig att vila, andas, acceptera situationen och symptomer har det blivit bättre. Mitt inre har i det kunna återhämtat sig, varva ner och fått tillbaka kraft och energi även om det är en bra bit kvar. Men jag försöker att inte kämpa emot längre om kroppen signalerna att det är dags för återhämtning och vila. Jag har helt enkelt börjat lyssna på mitt inre som jag tidigare försökte döva genom att pressa mig lite till..."

Nu: (2017-2018)

Under förra sommaren började det äntligen vända.

Energin kom tillbaka mer och mer och allt jag tog mig för blev inte samma kamp som tidigare. Även om det fortfarande var mycket vila som gällde orkade jag aktivera mig längre stunder utan att den förlamande, däckande tröttheten kom över mig. 

Jag vågade sakta utmana mig mer och mer genom att ta längre promenader och chockade även till att springa några meter och till min stora förvåning gick det lätt. Tyngdkänslan jag alltid känt så fort jag tagit några joggingsteg var plötsligt borta och jag kände hur energin och glädjen kom över mig i den stunden. I det läget hade jag kunnat gasa på och utmanat mig mer men bromsade mig genom att inte utöka promenadsträckan. 

Under den här tiden orkade jag även vara mer social genom att bjuda hem vänner samt åka iväg och fika. Även om det fortfarande kan bli för mycket påfrestningar för skallen så har jag kommit så pass långt att jag kan vara social för nån/några timmar. Klarar även av att gå på stan (butiker) själv och köra bil utan att ha backup med föräldrar/bror. 

Fast den värsta utmattningen har gått över har jag fortfarande bättre och sämre dagar och i höstas/vintras åkte jag på ett rejäl bakslag pga olika faktorer. Det här bakslaget kändes som jag backade 1,5 år i min väg uppåt genom att min hjärna igen stängde av min fysiska förmåga och gjorde mig "förlamad". Det här gjorde att jag tappade fotfästet något men jag har nu tagit mig upp igen tack vare våren då jag älskar att vara ute och pyssla för mig själv. Trädgårdspyssel har blivit min räddning som tankar mig på energi och lycka. Jag är inte lika ljudkänslig längre vilket är oerhört tacksamt. 

Men självklart måste jag tänka på vila i olika former för det många inte tänker på är att jag kan vila fast jag är aktiv. För det jag fortfarande har problem med är hjärntröttheten gällande koncentration och fokus där jag måste lyssna/ta in information. Samt att vara social i grupp där jag behöver vara "aktiv". Det blir även kortslutning i huvudet när jag ska styra upp saker som att packa mig iväg någonstans typ till stugan där jag måste få med mig mat mm. Då går oftast hjärnverksamheten ner att jag väljer att åka mellan stugan och hemmet för att slippa dra med en massa "saker". 

En annan sak jag gjort under detta år är att jag nu har gråtit mer än vanligt. 

Tårkanalerna har öppnat sig och jag tömmer mig på sorg av olika slag fast jag inte alltid vet varför eller vad alla tårar beror på. Men jag tror att det har varit en nödvändig process för mig att ta mig dit jag är idag. För mentalt känns det som jag är starkare än någonsin. Att jag står stadigt och vet vad jag vill på ett sätt jag aldrig känt tidigare. 

Tårarna har kommit i tid och otid och jag har inte döljt dem utan de har fått rinna och jag har tillåtit mig att känna det jag känt när känslorna trycker på. Jag har accepterat mina tårar och jag vill tro att det är viktigt att gråta ut. Att få sörja det som inte blev oavsett stort som smått. Framför allt behöver vi få ur oss allt vi har skyfflat undan och stängt in som vi inte haft tid att känna av i vår framfart genom livet. Vi behöver få sörja helt enkelt för att i det kunna ta oss framåt, det är vad jag tror i alla fall. 💗