Du kanske minns mitt inlägg från i våras när A-kassan beslutade att jag inte hade rätt till ersättning i och med att jag varit sjuk för länge. Så här gick det....
När beskedet kom om utebliven ersättning kom stressen över mig direkt med tårar och uppgivenhet. Förtvivlan av att bli utkastad till ingenting utan något skyddsnät eller vidare information om vad som nu skulle hända eller vad jag hade rätt till. Bara besked om att jag behövde arbeta för att komma in i systemet igen.
Känslan av maktlöshet gjorde inte saken bättre tillsammans med sambons ord om att något borde göras, att jag borde överklaga beslutet för så här får det inte gå till. Ord tillsammans med tron av att alla som bor i Sverige har ett skyddsnät, att vi kan få socialhjälp, ersättning vid sjukdom mm. Självklarheter som vi alla tror vi har, tills vi inser att så inte är fallet.
För det är en sak att be nära och kära att betala något litet, men att plötsligt behöva hjälp för att kunna betala räkningar, mat m.m är inte en självklarhet. Även sambon ifrågasatte samhällets tanke om det nu låg på honom att behöva försörja mig.
Men i mitt fall löste det sig relativt snabbt ändå, för jag fick anställning vilket räddade mig från att gå under av stress och press utifrån. Men det tog några veckor innan allt var klart och då gjorde jag ett val för att släppa oron för det ekonomiska genom att ta ut det sista jag hade kvar på sparkontot, för att klara mig fram till min första lön.
När första lönen väl kom så kom även friheten tillbaka och känslan av att inte behöva vända varenda krona som tidigare. Men ändå har jag inte kunnat glädjas åt arbetet på rätt sätt även om jag är oerhört tacksam för att jag fick jobbet. För på något sätt har jag känt mig inträngd i ett hörn, att jag inte haft valmöjligheten till vad jag vill göra pga situationen. Samtidigt har oron funnits att säsongsanställningen inte skulle täcka tiden jag behövde för att komma in i systemet igen. Det har gjort att glädjen inte riktigt infunnit sig.
Efter några veckors arbetande blev det för mycket att benen vek sig, armarna skakade och tårarna rann. Men inte heller den här gången blev jag rädd, utan förstod att det var mitt undermedvetna som behövde komma ifatt allt som hänt. Jag hade pressat mig lite för hårt, i tron att jag var friskare, ville vara anpassningsbar, själv gående, driftig, arbetsvillig. Men det gick inte. Jag insåg att vissa bitar behövde förändras framför allt hos mig själv men även för arbetsgivaren för att det här skulle fungera. Så på skakade ben, med ett klart medvetande åkte jag hem för att ladda om, genom att ta en lite längre helg.
Känslan som infanns sig dessa lediga dagar var att själen behövde komma ifatt allt som hänt under de senaste månaderna med oro och prestation påslag.
Sen dess har allt har bara flutit på och i takt med det har jag fått en klarare bild om framtiden.
I dagarna blev det klart att anställningen förlängdes vilket innebär att oron som malt inom mig under dessa månader var helt i onödan. Jag behöver inte kriga med A-kassan än utan kan samla på mig fler dagar för att komma in i systemet, mitt cv fylls på med en anställning, jag har tid att öva på att söka andra arbeten, skriva personliga brev och komma underfund med vad jag vill bli när jag blir stor.
