Det här inlägget handlar om tystnaden kring barnens långa dagar i förskolan, men också om hur jämställdhet hör samman med arbetssamhället. Det finns skäl att tro att den jämställdhet som en gång kunde ha varit en fråga om friheten att röra sig mellan manliga och kvinnliga sfärer, idag måste bli till en allas kamp om jämställdhet mellan värden. Till en fråga om relationen mellan oändlig ekonomisk tillväxt och ändliga liv. Mellan utbytbarhet och okränkbarhet.
Just nu är jag mammaledig, som det heter. De här blogginläggen skriver jag i huvudsak när min 1,5-åring sover eller när hennes pappa tar hand om henne. Det vill säga, under min faktiskt lediga tid. Ordet ”föräldraledig” talar arbetssamhällets tydliga språk: till arbete räknas enbart sådant som görs pengar på. Något vi får anledning att återkomma till.
I augusti ska vår dotter börja i förskolan. Därför lämnade jag i våras in uppgifter till kommunen om hur många timmars barnomsorg vi kommer att behöva till hösten. Det blev en ögonöppnare. För trots att debatterna om förskolan är många och långa, om allt från barngruppers storlek, smittorisker, höga sjukskrivningstal, förskolepersonalens kompetens, bullrig arbetsmiljö och mycket mer, insåg jag då att det finns en sak det är i princip helt tyst om: barnens långa dagar. Som i praktiken ofta är mycket längre än våra egna arbetsdagar.
I samtalet med kommunen fick jag nämligen förstå att min egen sex timmars arbetsdag (75%) i praktiken kunde komma att bli en åtta eller till och med nio timmars bortavaro från hemmet för min dotter. Om jag själv både ska lämna och hämta. Detta eftersom jag har en dryg timmes pendlingstid. Och eftersom jag eventuellt kan behöva lunchrast.
Detta gjorde mig först helt ställd. För om en deltid för mig innebär heltid för min dotter, hur ser det då ut för de barn vars föräldrar jobbar heltid båda två? Eller för de med ensamstående eller separerade föräldrar som inte har råd att gå ner till deltid? Det är långt ifrån alla som kan räkna med hjälp från släkt eller vänner. Och även om inte alla föräldrar pendlar två timmar om dagen lär väl människor åtminstone ha en halvtimme till jobbet i snitt? Och de flesta äter väl lunch?
Slutsatsen kan inte vara någon annan än att det måste finnas en betydande del barn som går i förskolan inte bara under de 40 timmar föräldrarna jobbar, utan även ytterligare fem till tio timmar för deras restid samt två till fem timmar för deras luncher. Och i så fall kommer många barn lätt upp i 50 timmars arbetsvecka. Vissa ännu mer.
Jag skrev ett inlägg på facebook, och fick många känsloreaktioner till svar. Många ville inte tro att barnen verkligen gick så långa dagar, även om andra bekräftade det. För att få lite faktamässig klarhet i saken ringde jag därför åter upp min hemkommun Varberg och frågade om hur det verkligen ser ut. Kvinnan på andra sidan luren kunde bekräfta att det inte är ovanligt att föräldrar ansöker om 45 - 50 timmar förskola per vecka för sina barn. Även om det förstås ser olika för olika barn. Ofta lämnar till exempel den förälder som börjar jobbet senast, medan den som slutar jobbet tidigast hämtar barnen. Andra tar hjälp av, citat: farmor eller mormor. (Nej, inte farfar eller morfar).
Hur länge kan de då gå som längst? Svaret var att det inte finns någon övre gräns.
Vänta nu. I ett land som har världens sannolikt mest reglerade arbetstidsregler, finns det för barnens sysselsättningstid ingen övre gräns. Det visade sig inte heller finnas några rutiner för att säkerställa att den tid föräldrarna uppger att barnen behöver vara i förskolan motsvarar den tid de faktiskt måste vara borta. Inte för att jag skulle vilja införa en sådan kontroll – jag ser hellre en bevarad tillit till föräldrarna, men poängen är dubbelmoralen: Barnen lämnas närmast helt utanför den logik och de argument som styr de vuxnas arbetsvärld. Utgångspunkten för kommunen är att barn ska få så mycket förskoletid som föräldrarna uppger att de behöver eller vill för att kunna jobba. ”Det är ju så samhället ser ut”, som kvinnan uppgivet sa.
Ja. Arbetssamhället.
”Men förskola är ju inte samma som ett jobb, de har ju roligt. Mitt barn älskar att gå i förskola!” Sådana kommentarer hör jag ofta. Men, förlåt, det finns väl många vuxna som älskar sitt jobb men som ändå inte orkar mer än heltid? Eller ska vi kanske förlänga arbetstiden för de som har god social gemenskap, fantastiska kollegor, möjligheter till personlig utveckling eller hälsoförmåner på jobbet?
Jag tror få skulle gå med på det. De flesta inser nog att även det som är roligt kan vara ansträngande. Och att fri tid är viktigt. Kravlöshet. Tid att vara hemma, med familjen, eller med annat man älskar. Det är grundläggande för vår hälsa. Därför har vi sett till att vuxna människor enligt lag inte får jobba för långa dagar. Och om vuxna jobbar övertid har vi regleringar som ser till att de kompenseras. Hur ser motsvarande kompensation ut för barnen? Varför gäller inte samma för dem?
Jag vet inte om ni minns det, men som barn löper tiden dessutom väldigt långsamt. Ett år för ett barn är nästan obegripligt länge, en vecka en smärre evighet. Särskilt för de minsta. Och för de som faktiskt inte trivs.
Lägg därtill till det faktum att barnens vakna tid är mycket kortare än vuxnas. Det innebär att barnens tid i sysselsättning procentuellt sett redan är mycket längre än de vuxnas. I så fall motsvarar 50-timmarsveckan en ännu längre arbetsvecka för barnen, samtidigt som en rimlig motsvarighet till heltid kanske borde ligga på runt 30 timmar. Att de minsta barnen sover någon timme på förskolan hjälper inte mycket, om vi återigen jämför med vuxenvärlden: vuxna som sover under arbetstid får kompensation för detta. Och ytterst få vuxna skulle väl likställa sömnen på arbetet med sömnen hemma?
Den enda garanterade skillnaden mellan barns och vuxnas sysselsättning är att barnen inte tjänar några pengar på sin aktivitet. Därför kan vi säga att det inte är arbete. Den tanken följer samma haltande logik som gör att vi kan se på föräldrars arbete med barn och hushåll som ”ledighet”.
Det viktigaste skälet till att ifrågasätta barnens långa dagar handlar dock inte om att de ska ha samma rättigheter som vuxna, utan snarare om att barnens behov skiljer sig från vuxnas. Det är idag väl känt att något av det absolut viktigaste för barns hälsa – helt avgörande även för deras hälsa som vuxna – är att de har möjlighet att skapa trygga anknytningar till ett fåtal både fysiskt och känslomässigt tillgängliga vuxna.
Detta är något som alla utbildade pedagoger vet. Och det är förstås bra. Men tyvärr hjälper det föga så länge tidsproblemet kvarstår. För även om förskolan fungerade optimalt – med ett fåtal barn per vuxen, låga sjukskrivningstal, få vikarier – kan inget garantera att den pedagog som barnet eventuellt skulle kunna knyta an till i praktiken kommer att vara där. Pedagogens arbetsdag är ju kortare! Och förskolans långa öppettider innebär att många barn kommer se personalen komma och gå. Det finns med andra ord inget som säger att pedagogen vare sig är där lika länge eller under samma tider som det enskilda barnet.
Så varför talar vi inte om det här i den offentliga debatten? En av svårigheterna har förstås att göra med förskolans avgörande roll i kampen för jämställdhet och kvinnlig frigörelse. Det är bara tack vare att barnen har varit i förskolan som kvinnor har haft möjlighet att arbeta och bli ekonomiskt oberoende av mannen. Och det är bara på grund av förskolan som kvinnor har kunnat bevisa att de är kapabla i den traditionellt manliga sfären. Såväl på arbetsmarknaden samt på universiteten. Därför kan vi idag säga att dylik kompetens inte har med kön att göra, vilket också ger en åtminstone teoretisk tyngd åt argumentet att män är kapabla att ta hand om hem och barn.
Men samtidigt är det också tack vare att barnen är i förskolan som männen inte har behövt ta motsvarande steg in i den traditionellt kvinnliga sfären. Att ifrågasätta förskolan som modell för barnomsorg väcker därför med rätta en oro för att kvinnors rättigheter åter skulle få träda tillbaka. Och det säger något om hur bräcklig denna jämställdhet är, som hittills bara har utspelat sig på männens planhalva.
Denna bräcklighet har sin grund i att utvecklingen mot större jämställhet i vårt samhälle tyvärr inte har haft så mycket att göra med någon allmän insikt om värdet av jämställdhet i sig (i icke-ekonomisk mening), eller om värdet av att ge alla individer samma friheter och möjligheter oberoende av kön, som man kan tro.
Huvudmotorn i jämställdhetsprocessen har snarare varit den ekonomiska tillväxten. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden har inneburit enorma ekonomiska fördelar för samhället i stort. Dels för att kvinnlig arbetskraft länge har varit billig arbetskraft, men också av den enkla anledningen att vi blivit många fler ”ekonomiskt arbetsföra” i landet.
Ekonomihistorikern Ann Ighe har sammanfattat den historiska skapelseberättelse som ligger till grund för dagens lönearbetssamhälle, med följande ord:
”Mannen skapade arbetsmarknaden. Kvinnan trädde in på den.”
Win-win, kan man tycka. Men arbetssamhällets normer, som sätter (den vuxna) individens oberoende i centrum och värdet av ekonomisk tillväxt högre än alla andra värden, gör det idag svårt för både män och kvinnor att välja barn och hem före arbete, även om de skulle vilja. Det bär sig helt enkelt inte, vare sig socialt eller ekonomiskt. Därmed är det ytterst få som spenderar ens i närheten av så mycket tid med barnen som kvinnor gjorde förr.
I praktiken har värdet av den traditionellt kvinnliga sfären snarare sjunkit i värde än stärkts. Detta framgår tydligt av följande stycke ur en artikel om förskolläraryrkets professionalisering som publicerades i samband med införandet av läroplanen för förskolan lpfö98:
”Om förskolans viktigaste funktion uppfattas vara att överta delar av föräldrarnas omvårdnad om barnen under den tid föräldrarna arbetar eller studerar, kan förskolepersonalens kompetens komma att framstå som den varje förälder har.”
Vad säger en sådan mening om inte att föräldrars (kvinnors) kompetens som föräldrar inte anses särskilt värdefull i sig? Utgångspunkten i artikeln, som publicerades år 1999 av en forskare vid sociologiska institutionen på Göteborgs universitet, är att förskolläraryrket måste ”professionaliseras” för att uppnå högre status, vilket i sin tur uppfattas som avgörande för att förskollärarna skulle kunna kräva högre löner.
Det värdesystem vi har idag är inte bara vinklat mot ekonomiska värden och arbetsmarknad, utan även mot den typ av kunskapsproduktion som sker genom vetenskapen och akademin. Som också är traditionellt manliga domäner. Därför är det inte den praktiska, relationsbaserade kunskap om barnomsorg som överförts mellan mammor, flickor och kvinnor under många årtusenden, utan en akademiserad, vetenskapsliggjord och teoretiserad variant av den, som idag har makten över förskolan. För det är bara detta som kan ge barnomsorgen status och värde i arbetssamhället.
Det är därför inte konstigt att vi idag, 20 år senare, uppfattar förskolan som oumbärlig. Inte bara för kvinnors möjlighet att arbeta, utan även för barnens själva utveckling under professionella pedagogers inseende. Förskolegången framstår i allt högre grad i det offentliga samtalet som mer värdefullt än föräldraskapet. En olycklig konsekvens av detta är att många föräldrar idag svårt att lita på vikten av deras egen, vardagliga och icke-professionella närvaro i sina barns liv, något som den välkände familjeterapeuten Jesper Juul blanda andra har påpekat.
Och om kvinnor ändå uttrycker att de känner skuld över att prioritera jobb framför barn, uppmanas de att tänka som männen: ”Männen känner ju ingen skuld, varför ska du göra det?” Men som Nina Björk har påpekat kanske vi snarare borde vända på det hela och fråga oss varför "männen" inte får dåligt samvete? Bara för att känslosfären inte har någon vetenskapligt eller ekonomiskt mätbar tillförlitlighet betyder inte det att den är meningslös. Personligen tror jag vi borde vi ta våra inre signaler på större allvar, inte mindre.
Ur ekonomisk synpunkt är det självklart en enorm fördel att vi idag kan tjäna pengar på barnomsorg och omvårdnad. Och på att avstå från att själva ta hand om våra barn. Men för barnen? För allas vår möjlighet att leva livet efter andra värden än de traditionellt manliga?
Frågan om jämställdhet är inte längre enbart en fråga om kamp för balans mellan könen, utan en fråga om att uppvärdera andra värden än de som idag genomsyrar vårt samhälle.
Rådande tankesätt tenderar att foga in allt i livet under samma måttstock och reducera såväl människors tid och förmågor som jordens resurser till ekonomiska enheter som gör dem köp- och säljbara på en och samma marknad. Enligt humanekologen Alf Hornborg är det denna kulturella föreställning om ”alltings utbytbarhet” som gör ekonomisk tillväxt möjlig. Men samma föreställning döljer samtidigt att utbytena har ett pris som ofta inte kan återbetalas. Detta eftersom många processer och utbyten enbart kan ske i en riktning. Medan råolja ur marken exempelvis kan transformeras till energi och omvandlas till flygtid, kan vi ingenting vi gör med tillgänglig energi och teknik skapa mer olja i marken.
Kanske är det på grund av idén om alltings utbytbarhet som det idag känns så självklart att byta ut tid för barnen mot arbetstid? Vilket är isåfall priset? Går det att betala tillbaka? Barnens tid är ju liksom jordens resurser ändlig. Personligen tror jag inga pengar i världen kan växlas in mot den trygghet och framtida självkänsla som barnen kan få genom min eller andra närståendes personliga närvaro under sina unga år. Ingen professionell kunskap heller.
Det vore kanske inte så dumt om vi kunde öppna upp för tanken att det jämsides med ekonomiska värden också kan finnas sådant som vi bör behandla som okränkbart. Om vi kunde tillerkänna ett visst mått av ”helighet” till det som verkligen är viktigt oavsett pengarna, och lära oss känna tacksamhet för de oåterkalleliga transaktioner som ändå måste göras. Till sådant hör bland annat naturen, och barnens tid, tid med barnen. Och mycket annat förstås.
Först då lär det bli realistiskt att tala om kortare arbetsdagar, för såväl oss själva som barnen.
