Om en månad har jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom i 1 år. Jag kan ju ärligt säga att min plan inte var att vara sjuk så här länge. Jag ansåg inte att jag hade kraschat så hårt heller, utan trodde eller hade i alla fall en förhoppning att jag bara behövde vila lite. Sen skulle allt vara som vanligt igen. Så trodde ju jag... Att det här inte skulle ta mer än möjligtvis 6 månader.
Jag har nu insett att det här kommer att ta tid och har nu accepterat det. Jag har insett att jag behöver tid för att återhämta mig samt att jag måste lära mig att sätta gränser och lyssna på kroppens signaler.
Ibland känns det som ingen förbättring sker, jag jämför med vad jag tidigare klarat av och glömmer bort att mina förutsättningar inte är de samma som de har varit.
Med tiden har jag tänkt om och suddat ut allt jag tidigare gjort och klarat av. Nu försöker jag se till det jag klarar idag utan att jämföra mig med vad jag klarade av igår. Varje dag är en ny dag med nya möjligheter.
Mina framsteg är små och mina krav på mig själv har sänkts. Jag har börjat bromsat upp och använder nu ordet nej lite oftare. Jag har nu fått lite energi att jag klarar av att ta en promenad runt kvarteret (tidigare kom jag knappt till brevlådan). Mina spänningar i kroppen har sakta men säkert börjat sina ut. Även om jag inte på långa vägar är i fas så har jag i alla fall gjort framsteg även om jag vissa dagar ligger helt utslagen i sängen.
Så mitt råd är att se de små förbättrings stegen. Ha inte för bråttom, pressa dig inre för hårt fram, sätt inte upp för höga mål. Njut av det du klarar av precis just nu. Beröm dig själv!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar