Vi är många därute som kämpar, men det finns också de som aldrig kommer förstå, de som aldrig kommer vilja förstå. De här personerna har helt enkelt inte någon förståelse för psykiska diagnoser, de tror att vi går hemma för att det är kul, för att kanske "lura systemet" lite, men vet ni?
Ni kan få byta med mig. Ni kan få byta och se hur det känns när jag varit social i någon timme, hur kroppen värken och hur jag översköljs av mörka tankar för att jag känner mig så VÄRDELÖS som inte klarar av en sån banal grej. Ni kan få känna hur det känns att inte kunna somna på grund av alla tankar och hur det känns att vakna upp, mitt i natten, med ångest för att ni inte orkar med, hur ni måste ta massa mediciner för att ens komma till ro.
Ni kan få känna hur det känns att vilja, men att inte orka, hur det känns att gråta av utmattning, känna hur det känns när benen viker sig under en när man råkat boka in två saker under en och samma dag. De där två sakerna kan vara att man åker och handlar OCH dammsuger på samma dag. Ni kan få känna hur det känns att tappa lusten och motivationen för saker ni i vanliga fall älskar, hur hela kroppen skriker nej fast man så gärna vill, hur livslusten försvinner mer och mer, hur rädslan över att aldrig någonsin bli bra igen hela tiden finns där. Ni kan få känna hur det känns att få panik när en vän hör av sig och vill ses, hur du funderar på hur du ska "ta dig ur" situationen för att det gör så fysiskt-, och psykiskt ont att ens orka göra ett försök till att vara social. Ni kan få känna hur det känns att pusta ut för att ni äntligen fått det där umgänget gjort och nu "kommer undan" ett tag.
Jag tror ingen någonsin kommer förstå om man inte själv varit där, tyvärr.
Vissa försöker förstå, andra...inte alls.
Jag tänker inte låta den här personen vinna. Jag har kommit långt även om jag fortfarande mår väldigt dåligt.
Det ingår i min rehab-plan att jag ska ta mig ut, göra saker och så vidare. Jag gör inga fel, men det är fruktansvärt obehagligt att
någon granskar-, och bedömer mig via min blogg. Jag kräver inte att någon ska tycka synd om mig, men jag har haft ett helvete.
Inte nog med utmattningen, depression, anorexin, bulimin och ångesten så lyckades jag även dra på mig njursvikt som gjorde
att jag var på gränsen att stryka med. Hur kan man ens tro att jag fejkar och framför allt, VARFÖR skulle jag fejka?
Det är inte roligt att gå hemma, jag vill bli frisk, jag vill ha ett liv och det är det jag hela tiden kämpar för, men jag kan
inte knäppa med fingrarna hur mycket jag än vill det och tydligen retar det någon.
Jag vet inte hur personlig jag kommer vara hädanefter, men antagligen blir det som vanligt.
Det kliar i fingrarna när jag inte får skriva, det är en del av min terapi och jag älskar att sätta mig framför datorn och låta
fingrarna styra. Ni blir inte av med mig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar