I början av min utmattning förväntade jag mig att min fysiska förmåga skulle vara precis som vanligt. Att jag skulle kunna ta den korta promenaden till mina föräldrar som vanligt, fast att i ett lugnare tempo. Alternativt cykeln när promenaden kändes för övermäktig.
Minns så väl när jag stod på min balkong och såg mot föräldrarnas kvarter som jag inte orkade ta mig till. Efter ett par dagars mentala övertalningsförsök som inte ens fått mig utanför ytterdörren tvingade jag mig till slut ut. Men proceduren som i vanliga livet inte bekommer en tog musten ur mig.
Att klä på mig, ta på skor, jacka, låsa dörren, ta mig ner 2 trappor, gå till förrådet och till cykeln och där inse att energin var slut. Det fanns ingen sportslig chans att orka dra ut cykel, eller för den delen cykla. Å, där bröt jag ihop i tårar och av uppgivenhet.
Jag lämnade förrådet och gick ut på gården för jag var inte redo att gå in i lägenheten igen som nu började kännas mer och mer som ett fängelse. Jag kände mig inlåst när jag inte orkade vara ute på balkongen pga värmen och alla ljud. Inte heller inne där ångesten började riva i mig mer och mer, just för att mina förmågor att hålla mig sysselsatt och aktiv inte fungerade längre. Att vila till ett TV-program försämrade mig bara, att jag mer och mer bara låg i soffan eller i sängen och stirrade ut i intet. Samtidigt som tankarna malde på och satte fyr på ångesten som ökade i styrka i takt med att mina förmågor försvann en efter en. Försökte hantera situationen som jag inte alls förstod mig på eller fick någon vägledning i.
Ute på gården rann tårarna och uppgivenheten var total, men jag försökte övertala både mig själv och mina instagramföljare att jag tog det lugnt och var "nöjd" med tillvaron. Att jag vilade och återhämtade mig i det fina vädret. Men att jag grät och hela mitt liv började rasa det skrev jag inget om alls.
Hela mitt jag rasade samman i utmattningen och bara någon dag efter ovan händelse fick jag flytta hem till mina föräldrar och även om jag inte hade det i åtanken blev jag kvar där i 14 månader. Just för att jag var så sjuk.
Men under min sjukdomstid har jag sakta insett att jag måste börja om i allt. Bygga upp mig själv igen i takt med att mina förmågor kommer tillbaka. Att inte se tillbaka på hur det var innan utan ta allt för hur det är, här och nu i stunden.
Även om det tagit tid har jag nu fått tillbaka energin och kraften till att ta den där cykelturen och den längre promenaden framför allt har lusten kommit tillbaka. Vilket lyckorus det blev när den första långa cykelturen kunde göras utan att det gav ett bakslag efteråt. Gissa om jag längtat efter det ❤️
Läs Karins inlägg här om att börja om från noll gällande fysiskt aktivitet: https://karin.mabra.com/traning-efter-utmattning-steg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar