Under sitt långa arbetsliv har Anna Kåver mött många patienter som lider av oro. Både inom psykiatrin, där hon tidigare arbetade, och vid den psykologmottagning i Uppsala, där hon är verksam i dag. Hon har också reflekterat över den vardagliga oron hos sig själv och sin omgivning.
– Många människor lever med oro i vardagen, men är olika bra på att hantera den, säger hon.
I sin åttonde och senaste bok ”Oro: Att leva med tillvarons ovisshet” beskriver hon vad orostankar egentligen är utifrån olika perspektiv: det psykologiska, det biologiska och det filosofiska. I en avslutande del ger hon också tips på hur människor kan hantera – och försöka minska – sin oro.
– Även om vi alla måste acceptera ett visst mått av oro så finns det bra förhållningssätt till den, och dem vill jag erbjuda.
Anna Kåver beskriver oro som ett intensivt tänkande. Inte sällan är det samma tanke som återkommer gång på gång, eller att en orostanke sätter i gång en annan.
– Oro är som en ständigt pågående ”tanketennis”, som att slå en boll som hela tiden kommer tillbaka. Dessutom tycks motspelarna föröka sig. Det kan börja med att jag är orolig för mötet med min chef, vilket kan leda till tanken ”Är jag kompetent i mitt jobb?”, vidare till ”Jag kommer att bli arbetslös!” och ”Hur ska jag kunna amortera på villan?”.
Människors oro spinner enligt Anna Kåver ofta kring samma teman: oro, sjukdom, relationer, ekonomi och jobb – eller avsaknad av jobb.
– Väldigt många äldre oroar sig över om pensionen ska räcka. Andra oroar sig över om de kommer att få sitt hus sålt eller om barnen kommer att bli överkörda på väg till skolan.
Ibland är orostankarna djupt existentiella och rör sig då kring ämnen som ensamhet, död, livsmening, kärlek och mod. I sin bok citerar Anna Kåver biskop emerita Caroline Krook och hennes frågeställningar: ”Duger jag? Är jag älskad? Finns det mening i mitt liv”. Anna Kåver har också gjort ett eget tillägg: ”Finns det trygghet i mitt liv?”.
– Oro är som en ständigt pågående ”tanketennis”, som att slå en boll som hela tiden kommer tillbaka. Dessutom tycks motspelarna föröka sig. Det kan börja med att jag är orolig för mötet med min chef, vilket kan leda till tanken ”Är jag kompetent i mitt jobb?”, vidare till ”Jag kommer att bli arbetslös!” och ”Hur ska jag kunna amortera på villan?”.
Människors oro spinner enligt Anna Kåver ofta kring samma teman: oro, sjukdom, relationer, ekonomi och jobb – eller avsaknad av jobb.
– Väldigt många äldre oroar sig över om pensionen ska räcka. Andra oroar sig över om de kommer att få sitt hus sålt eller om barnen kommer att bli överkörda på väg till skolan.
Ibland är orostankarna djupt existentiella och rör sig då kring ämnen som ensamhet, död, livsmening, kärlek och mod. I sin bok citerar Anna Kåver biskop emerita Caroline Krook och hennes frågeställningar: ”Duger jag? Är jag älskad? Finns det mening i mitt liv”. Anna Kåver har också gjort ett eget tillägg: ”Finns det trygghet i mitt liv?”.
Oron kan också ligga utanför det personliga livet och gälla det som händer i världen – klimatförändringar, miljöförstöring, terror och skrämmande politiska krafter – som skapar en undergångskänsla hos många.
I ett land som Sverige kan det tyckas som om många människor inte har något särskilt att oroa sig över. Det råder inget krig, och de allra flesta har mat och bostad och lever ett gott liv materiellt sett. Ändå tycker Anna Kåver inte alls att det är egendomligt att oroa sig som välmående svensk. Det går delvis att förstå utifrån vår biologi.
– Hjärnan är ett fantastiskt organ, som under människans utveckling har formats för att hjälpa oss att överleva. Hur bra vi än har det fortsätter hjärnan med det arbetet. Det finns fyrfiliga motorvägar för hot i våra hjärnor! Vägarna för ett förnöjt tillstånd är mycket smalare. En jätterik människa oroar sig nog därför lika mycket som en fattig, men kanske för andra saker.
Det finns också ”klok oro”, som Anna Kåver kallar den
– Klok oro kan användas till empati och omsorg, till nödvändig planering och problemlösning. Om jag oroar mig för hur mina barn har det i skolan kan jag prata med barnen och lärarna, i stället för att bara sitta hemma och grubbla över det.
Ett annat sätt att hantera sin vardagsoro handlar om att bryta mönster. Det går att göra på flera sätt, enligt Anna Kåver, som att försöka betrakta orostankar på avstånd i stället för att vara i dem, att sätta sin oro i perspektiv, eller att helt enkelt släppa lite på kontrollen och perfektionismen i sitt liv.
Ett av hennes förslag på konkreta strategier är ”orosfåtöljen”. Den som oroar sig uppmanas att skriva ner alla orostankar på en lapp, men skjuta upp att tänka på dem till en utvald tid och plats, exempelvis en fåtölj, i slutet av dagen. Där och då är det fritt fram för oron.
– I vissa fall kan det som står på lappen ha förlorat sin kraft från när det skrevs ner. Den oro som finns kvar försöker man att lösa konstruktivt.
Det är när oron ”vingklipper ens liv”, som Anna Kåver uttrycker det, som den har blivit destruktiv – eller ”giftig”.
– Oron blir giftig när du undviker saker du egentligen inte vill undvika eller när du plågar din omgivning med att den ska ge dig olika försäkringar. Den är också giftig om den gör att du inte kan sova, har ont i magen, aldrig kan koppla av eller nästan känner dig sjuk av oro.
– Det är svårt att veta var gränsen till den giftiga oron går, den oro som skulle kunna diagnosticeras som GAD, generaliserad ångeststörning. Den gränsen kan egentligen bara du själv sätta. När den gränsen är passerad – då är det dags att söka hjälp i vården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar