Vi måste sluta sjukdomsstämpla och medicinera barn bara för att de upplevs som störande i skolan. Istället måste vi fråga dem varför de beter sig som de gör. Det menar Tomas Ljungberg, läkare i Nyköping och en av de kritiska rösterna mot den skenande medicineringen av barn med adhd-diagnos.
– Vi sviker de här barnen om vi väljer att se deras beteenden som orsakade av medfödda hjärnskador, när det i många fall handlar om barn som mår dåligt och behöver stöd.
Tomas Ljungberg anser att bara en liten del av de barn som får adhd-diagnoser verkligen har neuropsykiatriska förändringar i hjärnan som behöver medicineras. De flesta barn med adhd-stämpel har bara svårt att hantera stressen i ett allt mer krävande samhälle.
– Vi medicinerar de här barnen istället för att fråga dem varför de mår dåligt och stör. Istället borde vi stötta dem och se hur vi kan hjälpa dem i vardagen, till exempel genom en anpassad skolsituation eller genom att föräldrarna är mer närvarande.
Inom psykologin och psykiatrin finns två tydliga läger när det gäller synen på adhd. Socialstyrelsen hör till dem som anser att adhd beror på neuropsykiatriska förändringar i hjärnan, och alltså kan medicineras bort. Tomas Ljungberg hör hemma i det andra lägret som snarare ser beteendet hos många av dessa barn som en reaktion på utsatthet, stress och svåra sociala förhållanden.
– Trots att man forskat kring adhd i många år hittar man inget stöd för att det skulle bero på fysiska förändringar i hjärnan. Om det här verkligen handlade om neuropsykiatri borde man hitta någon slags enhetlig förändring hos alla med adhd-diagnos, till exempel en särskild region i hjärnan som är större eller mindre än hos andra barn. Men det finns inga sådana förändringar som gör att vi kan skilja ut barn med adhd. Då kan vi inte heller säga att det handlar om neuropsykiatri.
Tomas Ljungberg vill i stället tala i termer av sårbarhet och stress.
– Vi föds med olika förutsättningar och vissa barn har svårare att hantera stress än andra. De här sårbara barnen behöver tydliga regler och mycket vuxennärvaro. De klarar inte en skolsituation med få vuxna och höga krav på att arbeta självständigt.
Tomas Ljungberg anser att ett bevis för hans synsätt är att det är betydligt större risk för barn att få en adhd-diagnos om de är födda i december än i januari. Det handlar helt enkelt om mognad och om att klara skolans krav.
– Det finns delstater i USA där över 20 procent av barnen medicinerar mot adhd. Det är bisarra nivåer. Naturligtvis har inte alla de här barnen hjärnskador. Det handlar om helt andra saker.
Men Tomas Ljungbergs åsikter är inte populära i alla läger. År 2000 bad Socialstyrelsen honom att skriva en rapport där han med forskarens kritiska ögon skulle titta på orsakerna till adhd. När rapporten var klar och Tomas konstaterat att forskningen inte gav något stöd för den neuropsykiatriska synen avslutade Socialstyrelsen kontakten och rapporten publicerades aldrig. Istället gav Tomas några år senare ut den som bok på eget förlag.
– Socialstyrelsen och läkemedelsverket har bestämt sig för att det handlar om neuropsykiatri hos alla barn med adhd, och där finns förstås läkemedelsindustrin med som en viktig påverkansfaktor. Om man får medicinera fem procent av barnen ger det stora pengar, så de vill såklart inte se några förändringar.
Men internationellt börjar det hända saker, berättar Tomas Ljungberg. Han var nyligen på en stor konferens där Luis Rodhe, ordförande i World Federation of adhd, höll ett uppmärksammat föredrag om att 90 procent av alla barn med adhd blir av med diagnosen i vuxen ålder. Det innebär att det inte kan handla om medfödda hjärnskador, eftersom sådana inte växer bort.
– Många länder har gjort studier som visar att de neuropsykiatriska teorierna inte håller. Jag hoppas att vi snart ska få en öppen debatt även här i Sverige där alla får komma till tals. Då skulle det snart bli uppenbart att det inte finns forskningsstöd för det neuropsykiatriska synsättet.
Ur Tomas Ljungbergs synvinkel är det uppenbart att vi väljer att medicinera störande barn istället för att ändra på skolan och en tillvaro där föräldrar jobbar mer, har allt mindre tid och barnen sitter stilla framför skärmar i timmar.
– Ett nytt sätt att tänka skulle kräva så stora förändringar av samhället att vi inte kan hantera det. Därför har vi en tyst kollektiv överenskommelse som säger att vi behåller samhällsstrukturen och offrar de barn som inte passar in i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar