Våra liv innehåller så många pussel. Alla bitar krävs för att vårt livspussel ska generera i nån sorts tavla, som vi tycker är ganska trevlig och okej att titta på senare i livet.
Motiven i pusslen varierar, och de kan också ändras under tiden man bygger.
Ett av motiven i vårt livs pussel är vänskap och möten.
I ungdomen kretsade så många vänner i det pusslet. Man försökte orientera sig fram utan karta eller kompass, och man ville helst av allt vara alla till lags. Men nu är det ju så att en pusselbit, ja hur mycket man än vill få in den i pusslet, passar helt enkelt inte. Hur man än vrider och vänder på biten, vänder ut och in på sig själv, så passar den inte in, för motivet ändras med åren och likaså våra behov. Och det är nåt jag inser nu i min respektabla ålder, må hända en mognadsfråga?
Ett av motiven i vårt livs pussel är vänskap och möten.
I ungdomen kretsade så många vänner i det pusslet. Man försökte orientera sig fram utan karta eller kompass, och man ville helst av allt vara alla till lags. Men nu är det ju så att en pusselbit, ja hur mycket man än vill få in den i pusslet, passar helt enkelt inte. Hur man än vrider och vänder på biten, vänder ut och in på sig själv, så passar den inte in, för motivet ändras med åren och likaså våra behov. Och det är nåt jag inser nu i min respektabla ålder, må hända en mognadsfråga?
En del möten lämnar tydliga spår efter sig, medan andra trampar vidare i sina egna väglösa världar.
Jag har haft vänner som jag känt sen barnsben och som jag trodde alltid skulle vara mina vänner. Men då jag blivit äldre har jag också börjat ifrågasätta vänskapen. Vad ger dom mig? Är detta en pusselbit jag behöver och vill ha? Är denna bit nog viktig för mig så att jag måste vända ut och in på mig själv för att det ska funka.
Och nu inser jag
* Nej det måste jag inte.
* Vänskapen måste ge och naturligtvis ta, men om den bara tar som ett element som står och pumpar ut värme till ett kallt rum och inte ger nåt tillbaka, det är då man ibland måste lägga biten åt sidan och inse fakta.
* Ibland känns det sorgligt för man trodde att vänskapen för alltid skulle vara en del av ens liv.
Men relationer som inte känns bra, kan också tära på oss själva utan att vi knappt märker det.
Men plötsligt i motivet kommer en helt ny bit du inte sett förut, en bit som legat gömd bakom alla andra och man inser, denna bit passar perfekt, och en ny vänskap tar fart.
Vissa önskar man att man träffat tidigare, men ja, kanske var tiden inte inne just då för den relationen.
Jag fick äran att träffa en underbar kvinna för ett par veckor sedan. Vi fick två möten innan hon somnade in i sviterna av cancer. Men dessa två möten kommer för alltid finnas kvar i mitt inre för det sa klick. Inga krusiduller det var som om vi känt varandra hela livet. Förstår ni vad jag menar?
Man ska nog inte hålla fast i invanda vänskapsmönster utan titta ut och känna dom där äkta vibbarna, den äkta vänskapen och framför allt den vänskap man kan vara sig själv i. Jag var nog specialist på att byta kostym efter vänskapsrelation.
Men nu får det vara slut med det. Javisst försvinner vissa människor då man inte på samma sätt sliter för att ha tid att ses, eller de som jag har varit den drivande axeln till att vänskapen inte ska rinna ut i sanden. Vänskap måste vara en vilja från båda att vårda. Nu lägger jag energi på dem som accepterar mig som jag är. Jag brukar ha en egen måttstock, kan man umgås i tystnaden, och även lägga en liten fis ogenerat, då känner jag äkthet och tar dom då gärna intill mig.
Kram på er.
Artikel från: http://nwt.se
Jag har haft vänner som jag känt sen barnsben och som jag trodde alltid skulle vara mina vänner. Men då jag blivit äldre har jag också börjat ifrågasätta vänskapen. Vad ger dom mig? Är detta en pusselbit jag behöver och vill ha? Är denna bit nog viktig för mig så att jag måste vända ut och in på mig själv för att det ska funka.
Och nu inser jag
* Nej det måste jag inte.
* Vänskapen måste ge och naturligtvis ta, men om den bara tar som ett element som står och pumpar ut värme till ett kallt rum och inte ger nåt tillbaka, det är då man ibland måste lägga biten åt sidan och inse fakta.
* Ibland känns det sorgligt för man trodde att vänskapen för alltid skulle vara en del av ens liv.
Men relationer som inte känns bra, kan också tära på oss själva utan att vi knappt märker det.
Men plötsligt i motivet kommer en helt ny bit du inte sett förut, en bit som legat gömd bakom alla andra och man inser, denna bit passar perfekt, och en ny vänskap tar fart.
Vissa önskar man att man träffat tidigare, men ja, kanske var tiden inte inne just då för den relationen.
Jag fick äran att träffa en underbar kvinna för ett par veckor sedan. Vi fick två möten innan hon somnade in i sviterna av cancer. Men dessa två möten kommer för alltid finnas kvar i mitt inre för det sa klick. Inga krusiduller det var som om vi känt varandra hela livet. Förstår ni vad jag menar?
Man ska nog inte hålla fast i invanda vänskapsmönster utan titta ut och känna dom där äkta vibbarna, den äkta vänskapen och framför allt den vänskap man kan vara sig själv i. Jag var nog specialist på att byta kostym efter vänskapsrelation.
Men nu får det vara slut med det. Javisst försvinner vissa människor då man inte på samma sätt sliter för att ha tid att ses, eller de som jag har varit den drivande axeln till att vänskapen inte ska rinna ut i sanden. Vänskap måste vara en vilja från båda att vårda. Nu lägger jag energi på dem som accepterar mig som jag är. Jag brukar ha en egen måttstock, kan man umgås i tystnaden, och även lägga en liten fis ogenerat, då känner jag äkthet och tar dom då gärna intill mig.
Kram på er.
Artikel från: http://nwt.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar