En dellösning på stressproblematiken

Anneli Godman: "Viktigt att själv ta makten över stressen – med enkla medel."

Den är ständigt uppe till debatt, den allestädes närvarande stressen. Vad den kostar samhället, hur många offer den skördar, vad vi ska göra åt problemet. Är det nya lagar som behövs eller hårdare regler för arbetsgivarna? Eller ska vi fokusera på vår andning?

Jag önskar jag hade en enkel lösning på stressproblemet. I ärlighetens namn finns nog ingen sådan. Det är många aktörer som behöver ta ansvar och dra kraftfullt åt samma håll. Det lär tyvärr ta en hel del tid. Under tiden kommer fler och fler att må dåligt och bli sjukskrivna. Om vi inte tar saken i egna händer.

Det finns de som tycker att vi ska sluta säga att det är kvinnorna (som är överrepresenterade i den stressrelaterade sjukskrivningen) som ska göra något åt sin situation. Jag tycker tvärt om! Det är klokt att på bred front lära ut vad var och en kan göra för att ta eget ansvar. Det ger direkta resultat, till skillnad från att vänta på att någon annan ska göra något.

Tänk till exempel om det ligger något viktigt i det där med andningen? Vid första anblicken kan det verka skuldbeläggande och rent av hånfullt. Men tänk om alla som är drabbade och riskerar att drabbas bestämde sig för EN enkel åtgärd som de kunde vidta själva, som att uppmärksamma sin andning. Hur skulle det gå till och vad skulle det få för följder?

Andningen som hjälpmedel

Man skulle kunna börja med att andas UT ordentligt ett antal gånger per dag. Det skulle sänka hjärnans och kroppens stresspåslag.

Sedan skulle man kunna sätta sig och medvetandegöra sin andning 10 minuter varje dag. Följa varje andetag in och ut. Det är som att styrketräna sin hjärna i flerdubbel bemärkelse. Det skulle bidra till ökad stabilitet, kontroll och effektivitet. Dessutom skulle arbetsminnets stärkas och problemlösningsförmågan öka. Som grädde på moset skulle man uppleva färre negativa känslor även när man är i en stressig situation och få en stärkt impulskontroll som bland annat hjälper till när det gäller att sätta gränser.

Man skulle också kunna tänka sig ett andningshål, kanske som en stund på soffan efter jobbet, innan kvällspasset hemma tar vid. 10 minuter då familjen får vänta eftersom ingen kommer att svälta och det finns bussar till de flesta aktiviteter. (Om inte rekommenderas samåkning vilket ger flerdubbla vinster). Att hålla hårt på denna lilla andningspaus skulle också kunna ge utrymme för fler familjemedlemmar att ta del av ansvaret hemma.

En liten andningspaus som nedvarvning innan sängdags i stället för att kolla statusuppdateringar eller mejl på mobilen, skulle också göra gott. Vi skulle minska risken att störa produktionen av insomningshormonet melatonin och samtidigt slippa ett antal stresspåslag som följd av uteblivna gillamarkeringar eller innehållet i inkorgen - och sömnen skulle med stor sannolikhet bli bättre.

Sömnen är vår allra viktigaste återhämtningskälla och många, många kvinnor sover för lite och med för dålig kvalitet.

När vi ändå håller på, en liten promenad där andningen får vara fri som fågeln, liksom tankarna som får vandra. Två mentala hälsoingredienser på en gång; rörelse och avkoppling, vår hjärna behöver båda för att må gott.

Ta makten själv!

Jag menar inte att allt ansvar ligger på individen, eller att individen ska skuldbeläggas när stressen i många fall beror på omgivningens krav.

Min poäng är att vi kan ta makten själva. Eller ska vi fortsätta att bli sjuka, må fruktansvärt dåligt, knappt vilja leva och tära både på vår egen och samhällets ekonomi i väntan på att någon annan (de som ”bestämmer”) gör något? Är vi inte värda mer än så? I väntan på de stora och viktiga besluten finns det faktiskt mycket vi kan göra i det lilla för att hjälpa oss själva så att vi slipper må så dåligt.

För det är ett oerhört trauma. Tusentals vittnesuppgifter ger stöd för mitt påstående. Jag sitter inne med egen erfarenhet också. Jag vill aldrig, aldrig dit igen. Jag var nära att ge upp andan…
Fråga vem som helst som varit sjukskriven för stressrelaterad ohälsa. De som har haft förmågan att komma tillbaka till ett värdigt och kvalitativt liv har i de allra flesta fall gjort både små och stora förändringar själva och de har ofta börjat i det lilla för att det över huvud taget ska vara möjligt att förändra. (Det ligger i linje med hur vår hjärna helst vill ha det i förändringsarbete.) De har lärt sig, den hårda vägen, att ingen annan kan fixa ”det” åt dem. De har till exempel blivit bättre på att stanna upp, återhämta sig, sätta gränser, ta pauser, våga säga nej, tillåta sig fokustid, planera smartare. De har inte låtit eventuella skuldkänslor stoppa dem från att ta makten över sina egna liv och finna en balans mellan prestationsförmåga och välmående. De har inte behövt ändra allt men vissa förändringar har varit helt nödvändiga för att bryta onda cirklar.

En sådan förändring kan börja i ett andetag.

Artikel och bild från: http://www.motivation.se/halsa/stress-och-prestation