Vara till lags-sjukan

Det är dags att vi börjar säga ifrån, släppa kontrollen, stå upp för det vi vill, använda ordet nej lite oftare.

Vi måste bli bättre på att ta hand om oss själva, ge oss pauser och återhämtning.

Framför allt släppa alla semester krav och faktiskt bara vara och göra det som känns bra i stunden. Låt lusten till livet infinna sig nu genom att varva ner så kropp och själ får återhämta sig.

Nedan inlägg från Camilla Läckbergs instagramkonto.

Däckar allt längre stunder per dag nu. Försöker däremellan hålla ångan uppe. Ser mig runt och är akut medveten om att jag lever en dröm som är ouppnåelig för de flesta. Bara miljön här på landet är ett paradis. Jag vet det. Men det jag har just nu i livet är frukten av 15 års slit. Jobbat dygnet runt, fått fyra barn jag försöker räcka till för, två skilsmässor, ett självpåtaget behov av att vara alla till lags och ett "duktig flicka" syndrom som heter duga. Skulle ladda batterierna här i sommar men blir liksom aldrig så. Öppet hus här som alltid precis som jag/vi vill ha det, älskade o omtyckta vänner o familj är alltid välkomna, men..... - blir automatiskt projektledare. Frukost, lunch, middag, matinköp, disk, plock, mm, det går runt, runt, o de tio böckerna jag tog med mig för att hinna läsa, skrattar hånfullt åt mig. Och nog hjälps många åt när de hälsar på, men inte alla, o de fåtal som INTE hjälps åt utan ser det som ett hotell med fullservice blir enorma irritationsmoment och energisugare. Och jag är dålig på att säga ifrån, istället noterar jag det och ältar långsint och besviket. Men värsta är att jag mest av allt har mig själv att skylla. Simon är fantastisk o bangar aldrig kavla upp ärmarna men jag ger honom ibland inte ens chansen. Han vill men jag låter honom inte. Så varför helt enkelt inte peka med hela handen o tilldela uppgifter till de som tror de hamnat på ett lyxhotell? O varför rent allmänt i livet säga ja till allt istället för att dra ett djupt andetag och säga "nej"? O varför ha dåligt samvete för att jag har det materiellt bra men ändå blir trött? Jag har ju själv makten i min hand att förändra min situation, men sitter pinsamt fast i "duktig flicka" och "vara till lags"-sjukan. O till viss del oxå en självpåtagen kvinnofälla, i viljan att vara superwoman som fixar allt. Med resultatet att jag varvar ett påklistrat och krampaktigt leende med tårar bakom stängda dörrar. Ska öva mig på att släppa taget, sluta vara självpåtagen projektledare, självpåtagen cheerleader och allmän mespropp. Det FINNS människor runt mig som både vill och kan och jag måste lära mig både släppa taget - och ryta till. Nån som känner igen sig? Nån som hänger på?

den 26 juli