Det dåliga samvetet, barnens behov och mitt utmattningssyndrom

Det känns som en omöjlig ekvation. Barnens behov kontra mina egna. Hur gör man egentligen när man har barn som är i behov av mycket omvårdnad och uppmärksamhet i den egna vågskålen samtidigt som man själv är jättesjuk och har sitt eget tillfrisknande i den andra vågskålen?

Jag har inga svar. Kan bara berätta hur jag har gjort.

Sanera och prioritera sömnen
Och med det menar jag. Om du inte kan sova för att du har små barnfötter som sparkar dig i revbenen på nätterna, så gör något åt detta. Barnen kanske behöver närheten, men du behöver sömnen. Kan du köpa en bra säng åt barnen så du kan sova där på nätterna? Sova i gästrummet, källaren etc? Kan syskon dela säng och på så sätt skapa trygghet åt varandra?

För. Om man sover så blir man en bättre förälder. Punkt.

Detta innefattar även den klassiska regeln,  SOV när barnet sover. Inte städa eller några andra "ska bara". Lär barnen att det är viktigt med återhämtning

Samvetet. Det dåliga. Det som hänger över en för att man inte orkar göra saker. För att man inte orkar vara den förälder man vill vara. Hur gör man? Det finns inget bra svar på denna fråga. Men tips är att vila så att man orkar göra en avgränsad aktivitet som barnen vill. Ju yngre barn, desto lättare. Faktiskt...  Fast man inte alls tror det när man står där med nedkräkt blus och kokar nappar.

Planera in vila före och efter och var nöjd med det ni kunde göra tillsammans. Inte älta allt det du inte orkade med.

Annars finns det mängder med andra vuxna som vill umgås med ditt fantastiska barn! Det finns vänner, släktingar, mostrar och kusiner, mormor eller farfar eller en bonusvuxen från något helt annat sammanhang. Har du ingen självklar, så fundera lite. Barnen kan hänga med sina kompisar och deras föräldrar till badhuset eller till en lekplats. Då får barnen göra det som de vill och du får vila. Win win. Bara våga be om hjälp.

Det är en positiv bieffekt av alla sjukdagar. Att mina barn har fått fin kontakt med många andra vuxna i sin närhet. Det ser jag bara som positivt.

Rutiner.

Barn är i behov av rutiner. Likaså är man i behov av rutiner när man är sjukskriven. För att inte vända på dygnet och låta alla timmar bestå av pyjamashäng i sängen har man med barn en unik möjlighet att komma upp och ut varje dag.

När man är hemma med barnen själv, så har det underlättat för mig att låta dem hänga i soffan eller sängen tillsammans med mig. Som ett pyjamasparty. Ladda upp med fika, böcker, filmer eller annat. Barnen leker runt dig och du kan slumra till emellanåt. Inte optimalt, men genomförbart.

Principen "Jag ska aldrig använda tv som barnvakt" har jag skrotat för längesedan. Sätt igång en film eller ge barnen en iPad och låt dem sysselsätta sig själva medan du sover.

Rent generellt har jag försökt vara med och delta i olika stora saker i barnens liv, milstolpar liksom. (Förutom att jag har haft huvudansvaret för hämta och lämna på förskola/skola.) Skolavslutning, barnkalas, tävlingar, uppvisningar osv. Men då har jag fått göra det på mitt sätt. Komma sent, gå tidigt, öronproppar in och ångestdämpande medicin i kroppen. Andas in och ut och undvika att rasa ihop. Men jag har varit där, jag har delat ögonblicket och sedan åkt hem och vilat igen. (För att inte tala om alla de saker som jag fått avstå pga att ovanstående kompromisser inte varit tillräckliga.)

Att hjälpa till med läxläsning har varit svårt emellanåt. För att jag inte orkar koncentrera mig. Det sänder dåliga vibbar till barnet. Mamma orkar inte. Tolkas som mamma vill inte. Mamma bryr sig inte. Samvetet igen. Det är lättare att bita ihop och krascha efteråt, än att låta barnet ta på sig det som om det vore deras fel.

Men samvetet då? Jag måste återkomma till samvetet. För det är det som skaver mest av allt för mig.

Jag har dåligt samvete för saker som rör mina barn ungefär en gång i kvarten. Okej, liten överdrift, men det dåliga samvetet finns där, ofta.

Att barnen vill att jag ska vara med och så orkar jag inte det. Eller så vill jag vara med, men så orkar jag inte det. Det händer hela tiden. Och så har det varit hela tiden sen jag blev sjuk. Barnen avskyr orden vila och sova. De ser det som skällsord. 

Det är den största uppoffringen som vår familj fått göra på grund av utmattningssyndromet, att ständigt förhålla sig till tröttheten. Är du trött idag? Måste du vila? Måste du hem och sova nu? Orkar du det? När barnen oroar sig för sin mamma. Jag avskyr det. 

Jag önskar att det sett ut på något annat sätt, men det är vår verklighet. 

Artikel från: http://tankaromutmattning.blogspot.se/2017/08