Kanske för att alla rutiner är satta ur spel i semestertider? Kanske för att det är svårt att vara sjuk när andra är lediga och vill umgås och göra härliga grejer?
Min kropp sänder ut varningssignaler för att få mig att lyssna. Jag lyssnar ibland, ignorerar ibland.
Tråkig lista för mitt eget minnes skull:
Sömnig utav bara tusan.
Yr i huvudet
Ont i magen varje gång jag äter
Illamående när jag inte äter
Vaknar och kan inte somna om
Har svårt att komma ner i varv på kvällen
Och så de mer subtila signalerna
Ledvärken
Mitt tålamod som är så nära bristningsgränsen
Det halsonda
Sen kommer huvudvärken. Som inte går att ignorera. Men ändå försöker jag. Två alvedon och lite till bara. (Ursäkta mig, men varför gör jag såhär??) Det känns som knivar i tinningen och en hammare som bankar mig i pannan.
Tills de klubbar mig.
Brain zapsen. (Vet att man inte kan skriva så. Hej svengelska. Men gör det ändå!) När hjärnan får elektriskt spänningsfall och kopplar från i nån sekund. Det känns som jag faller. Från hög höjd.
Då. Då lyssnar jag på kroppen.
Då. När det har gått flera veckor av långsam upptrappning. Av sjukdomselände. När jag inbillat mig att jag är frisk. För helt ärligt, så har jag mått bra. Eller bra vet jag inte. För det var så länge sen jag mådde bra så jag har glömt hur man gör då.
Men jag mår väldigt mycket bättre.
Tills utmattningen tycker att jag misskött mina dagliga återhämtningsplikter för mycket. Och för länge. Och protesterar. Å det bestämdaste.
Nu. Ligger. Du. Still.
Sluta tänka.
Sluta vara.
Bara ligg här.
Gör du inte som jag säger skickar jag ångesten efter dig. Kolla här. Kolla, här har jag den, ångesten. Benen och armarna blir spända och skakiga. Som för att visa att det är allvar. Du bestämmer...
Så jag försöker lyssna. Stänger in mig i sovrummet. Och sluter ögonen.
Artikel och bild från: http://tankaromutmattning.blogspot.se/2017/07/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar