Då är snart det här året över och jag har nu varit sjukskriven i 22 månader!?
Har lite svårt att förstå att jag varit sjuk så pass länge och det känns som att jag har tappat dessa 2 år av mitt liv. Som att tiden går men jag hänger inte riktigt med. Även om det tack och lov går framåt med mitt mående är jag inte på långa vägar i mål men jag har kommit en bit på väg ändå.
Jag har kunnat flyttat hem och min lägenhet känns som ett hem igen vilket var längesedan. Under förra året vid den här tiden kändes den bara som ett skal utan liv, men nu börjar tryggheten hittas tillbaka och jag känner faktiskt ro här, även om jag har stress påslag ibland. Men förhoppningsvis sinar den ut med tiden. Jag har även under det här året fått tillbaka friheten genom att jag kan ta mig dit jag vill på egen hand, i och med att jag kör bil igen. Dock inga långa sträckor men tar mig till stan i alla fall, ska jag på längre turer får föräldrarna köra eller så måste jag verkligen ha en bra dag för att orka med den sträckan.
Jag har även fått mer energi till att orka utsätta mig för fysiska aktiviteter vilket är oerhört skönt. Har testat att springa några meter och även börjat promenera och det här är aktiviteter jag måste utöka och hålla fast i från och med nu. Har även hittat kärleken till trädgårdsarbete och odling och sånt vilket jag hoppas det blir mer utav till våren.
Däremot har jag inte lika mycket psykisk energi även om det är bättre än under mitt första sjukdoms år. Jag orkar inte vara med i sociala sammanhang, när det blir för mycket stimulans och intryck, ibland kan det även bli för mycket att bara vara på tu man hand. Att träffa vänner och sånt sker inte ofta utan det beror helt och hållet på dagsformen. Igår i affären började det bra men efter ett tag så blir det en pärs som gör mig oerhört trött och orkeslös då blir jag även oerhört tyst som att kroppen växlar ner funktioner som inte behövs för att spara på energi. Då kan det vara så att energin är totalt uttömd att jag inte kan sätta mig bakom ratten och ta mig hem på egen hand. Jag har alltså inget reservlager av energi att ta av som när man är frisk.
Under det här året har jag lärt mig en hel och den största lärdomen handlar om min inre resa jag gjort och fortfarande gör. Många kanske tror att jag bara sitter i min soffa och inte gör så mycket mer, men det stämmer inte alls. Utan jag reflekterar, bearbetar och funderar en massa för att på så vis kunna ta mig ur det här och hitta mina bristande beteenden för att kunna göra förändringar. Jag har hittat mönster i mitt sätt att leva som behöver ändras och även nya vägar håller på att byggas upp. I allt det här läser jag en hel del böcker och artiklar som tar mig vidare genom min inre resa. Under min senaste healing behandling fick jag antydningar att redan till sommaren är jag en ny person och det tror jag på.
Jag har även under det här året känt en större tacksamhet till livet, att jag för varje dag tar mig framåt och får tillbaka förmåga efter förmåga som man alltid tror att man ska ha under hela livet. Det är som att min själ och kropp börjar jobba ihop sig istället för att gå åt varsitt håll. För visst är det så att vi är oerhört bra på att misshandla oss själva och vår kropp på olika sätt tills man en dag vaknar upp och inser vad det är man håller på med egentligen. Jag menar hur ofta beundrar vi oss själva och ger oss själva en klapp på axeln när hela vårt väsen är i samspel? Det har jag aldrig gjort förrän nu faktiskt.
Jag har insett att kropp och själ måste bli en enhet som samarbetar för att jag ska må bra och det gör att mitt inre läks. Det är det jag tror min utmattning handlar om att jag ska bli hel för att kunna klara av resten av mitt liv med allt vad det innebär. Att det är först då mina dörrar in till framtiden öppnas och allt faller på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar