Pia Dellson: Min hjärna och jag

Det konstigaste och intressantaste med mitt utmattningssyndrom var upptäckten att jag själv och min hjärna inte är ekvivalenter. Det trodde jag alltid tidigare, men det visade sig vara en illusion. Vi är fullständigt separata företeelser som vill eller behöver helt olika saker. Och när min trötthet hade gått över gränsen till en sjukdom, var det Hjärnan som bestämde, utan minsta hänsyn till vad jag själv ville.

Jag ville gå upp ur sängen, Hjärnan vägrade och alltså låg vi kvar och stirrade i taket. Jag ville hjälpa barnen när de behövde något, Hjärnan sa nej, alltså stängde vi dörren och hänvisade till pappa. Jag ville träffa vänner, Hjärnan la ner efter tjugo minuter, och så fick vi gå hem till tystnaden igen. Jag höll på att gå under av tristess, men Hjärnan var supernöjd och alltså låg vi i ett mörkt rum veckor i sträck. Jag har aldrig känt mig så förrådd – av mig själv dessutom.

Det var som att få ett nytt husdjur i familjen. Allt handlade om vad Hjärnan orkade, alla planer diskuterades utifrån vad som vore bäst för Hjärnan. Den skulle sova, matas och rastas regelbundet, lekas med en stund och sedan vila, den behövde massor av omtanke och kärlek. Man fick inte skälla på den när den glömde bort saker, eller ställa för stora krav, då bara la den sig ner på hallmattan i en hög och gnydde. Oerhört frustrerande om man är van att susa fram i hundranittio dygnets alla vakna timmar.

Om jag drog igång lite för entusiastiskt tittade snart något av barnen forskande på mig och frågade: Och vad tycker Hjärnan om det här? Borde du inte sitta ner och ta en kopp te snart? De stod helt klart mer på Hjärnans sida än på min – svartfötter de också! Men kloka svartfötter, som tidigare än jag själv såg symptomen komma smygande, och hjälpte mig att hålla balansen på den slaka linan mot återvunnen hälsa. De ville inte förlora mig igen.

Detta att behöva läsa av Hjärnans funktionsstatus och hela tiden pyssla om den, tyckte jag först var ett totalt nederlag. Men efter hand har jag börjat se det som värdefulla färdigheter. Hjärnan är min viktigaste kroppsdel, den jag är mest beroende av i mitt yrke, så jag bör sköta den lika noga som elitidrottare sköter sin kropp. De kan inte bara pressa sig, då slutar det med skador och sämre resultat. 

Och om man pressar hjärnan blir den utbränd. Jag pratar ofta med mina patienter om hjärnvård, och jag tror att alla i samhället skulle behöva träna mycket mer på det – vi borde ha det som ämne i grundskolan!

Nu har jag skrivit på den här krönikan en lång stund. Hjärnan har arbetat hårt och börjar kännas lite klämd, som när en hjälm tynger på huvudet. Då vet jag att det är dags att ta en fika och slösnacka eller bara sitta och glo ut i luften en stund, så är vi snart redo att ta nya tag, Hjärnan och jag. Jag hämtar en kopp te och känner hur Hjärnan kurar ihop sig inne i huvudet och börjar spinna förnöjt.

Artikel och bild från: https://vardochhalsa.se/overlakare-pia-dellson-utmattningssyndrom/