Under en februaridag förra året värmer 29-åriga Erika Bergkvist upp inför löpträningen. Men ju mer hon gör det, desto mer kallsvettas hon. Till slut faller hon ihop på golvet i en panikångestattack. På akuten konstateras blodtryckfall och Erika skickas hem i tron om att allt ska var bra på efterföljande måndag.
– Som den friidrottare man är så fortsatte jag fast det kändes tungt för det blir ju alltid bättre, men inte den dagen.
Hon har just fått en tillsvidareanställning som kommunikatör. Att sjukskriva sig finns därför inte på kartan. Men efter tre månader har hennes tillstånd fortfarande inte blivit bättre. Hon kontaktar sin vårdcentral och blir där diagnosticerad med utmattningsdepression.
– Jag fick jättebra hjälp från min läkare. Han förstod snabbt vad det var frågan om och skickade mig på terapi där jag lärde mig att bryta mina tankemönster och det var en jätteviktig nyckel till att kunna gå vidare.
Erika flyttar hem till sina föräldrar på landet. Även om hon in i det längsta vill undvika antidepressiv medicin, lovar hon både dem och sig själv att testa om det skulle bli så illa att hon inte längre vill leva.
– Jag kände en skam över det, som om botten var nådd. Men när jag började känna att det blev lite för mörkt ringde jag ändå min läkare och bad om medicin. Då släppte ångesten och först då kunde jag ta mig upp.
I efterhand förstår hon att hennes insjuknade grundar sig i långa perioder av osäkra anställningar och arbetslöshet.
– Som arbetslös blir du ju ganska nertryck av samhället och av dig själv. När jag väl blev tillsvidareanställd kom de här tre, fyra åren i kapp eftersom jag inte tog hand om mina känslor då.
För Erika var det svårt att acceptera att just stress låg bakom hennes sjukdom.
– Jag trodde att jag höll på att dö i en allvarlig sjukdom. Trots att jag hade utmattningsdepression på pappret så tänkte jag ändå att det måste vara cancer eller MS. Att sluta med Google var därför en utmaning men nödvändigt.
Under åtta månader är hon sjukskriven på olika procent tills hon klarar av att jobba heltid igen.
– Jag var livrädd men jag gick in utan krav på prestation, bara att jag skulle fungera bland mina arbetskamrater. Det är viktigt att inte bli inkastad som om ingenting har hänt, tror jag. Det handlar om att lära känna varandra och sig själv igen.
Förra veckan publicerade Erika ett långt inlägg på Facebook när hon fick nog av nedlåtande skämt om sjukskrivning och stress vid fikabordet.
– Då brann det i mig. Jag orkade inte ta fajten just där och då men om folk kan läsa mitt inlägg och ta till sig så känns det bra.
Och det gjorde många. Internetkärleken har resulterat i att inlägget hittills har fått över 7 000 delningar och mer än 8 000 gillningar.
– I kommentarsfältet märks det att många känner igen sig. Många hjärtan och tack.
Till skillnad från ett brutet ben som läker, blir man aldrig "frisk" från en utmattningsdepression, menar Erika. Det handlar om att lära sig leva sitt liv på ett nytt sätt, ibland med livslång medicinering och terapi. Som ibland är svårt för människor att förstå.
– Det vittnar också många om som har kommenterat inlägget. Jag är så rädd att hamna där igen och därför väldigt duktig på att ta hand om mig själv nu. Men det är klart att det är tråkigt att veta att jag aldrig kommer orka som förut igen.
Att begränsa aktiviteterna varje vecka och framför allt planera in tid för vila är viktigt.
– Om någon frågar om vi ska ses senare samma dag är det för tätt inpå och det är ibland svårt för människor att förstå. Det är en svår balans det här.
Hon tror också att det kan vara svårt för omgivningen att förstå att man inte är samma person som innan en depression.
– Vissa har varit fantastiska och verkligen funnits där medan en del, både vänner och bekanta, har blivit lite osäkra på mig. De vet inte hur de ska förhålla sig till den här nya personen som ibland mår lite sämre.
Erika själv är inte särskilt konflikträdd och drar sig inte för att påminna personer i sin närhet om att tänka på hur deras kommentarer kan uppfattas. Samtidigt tillägger hon att det finns tillfällen som skämten runt fikabordet tar lite hårdare.
– Då känns det lite som att de tycker att jag är en svagare person. De inbillar sig att de aldrig kan hamna där, men sådan var ju jag också. Folk behöver påminnas om att det kan hända vem som hest.
Att det är en svår sjukdom som yttrar sig olika för alla.
Hon tror att vi behöver prata ännu mer om psykisk ohälsa, som hon menar fortfarande kan upplevas som något skämmigt för en del personer.
– Det tror jag är nyckel till att vi ska kunna skapa en generation som inte skäms och som tar hand om sig.
Fler drabbas
Att vistas i naturen utanför föräldrahemmet var en viktig i del i hennes läkeprocess. Hon betonar också att det sällan bara är den som är sjuk som drabbas, även de runtomkring.
– För mamma och pappa har det varit sjukt jobbigt att se mig så totalt nerbruten. Jag skulle vilja att sjukvården också kunde erbjuda anhöriga stöd om de vill ha det.
För hennes del har sjukdomen också gjort henne mer lättpåverkad av andras känsloströmningar.
Något som kan vara viktigt på exempelvis arbetsplatsen för att kunna hjälpa kollegor som kör på i samma spår som hon gjorde.
– Jag kommer ta vara på livet mer på det sättet att jag kanske inte jobbar hundra procent i framtiden, om det är möjligt. Det är inte värt att slita ut sig, det är ändå inte det man vill minnas i slutändan.
Artikel och bild från: http://www.vf.se/hela-livet/stress-ar-inget-att-skamta-om/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar