Hjärntrött

Långt innan min krasch har jag upplevt att min hjärna är proppfull, min hårddisk är överbelastad och jag har känt att det går inte att få in mer i skallen. På arbetet har jag varit på bristningsgränsen ett flertal gånger vid systemuppdateringar och rutinförändringar. Även när jag måste bryta det jag håller på med för att vidta en annan arbetsuppgift som jag inte varit helt insatt i. Arbetsuppgifter jag tidigare tyckt varit roliga att vidta och klura ut förbättringsåtgärder till tog nu oerhört lång tid att få till. 

Tankeverksamheten fungerade inte riktigt och många gånger fick jag skaka på huvudet för att försöka hitta det jag letade efter. Att skriva ihop ett mail som i vanliga fall gjordes på ett litet kick med lätthet tog nu ovanligt lång tid att få till och plötsligt kändes orden väldigt opersonliga och hårda. Den naturliga lättheten som jag tidigare fått till gick inte att få fram längre. För varje dag som gick fick jag svårare att koncentrera mig och få saker gjorda i den takt jag tidigare varit van vid. Jag hade nu svårare att hålla flera bollar i luften och kunde inte hoppa runt bland mina uppgifter som tidigare, utan var tvungen att ta en sak i taget annars blev inget gjort. 

Tänk om jag hade förstått redan i det här läget, att detta är var ytterligare ett sätt för kroppen att skrika att det är dags för vila. Att det här var ytterligare en stoppskylt som kommit upp tillsammans med alla andra signaler kroppen signalerat ut. Men jag bromsade inte för jag förstod inte. Inte berättade jag för någon att skallen inte orkade med mer, just för att jag tänkte att mottagandet av informationen skulle ge en negativ effekt. För dessvärre tror jag inte att någon skulle ha tänkt att detta var en symptom på utbrändhet och hjärntrötthet. 

Därför är det så oerhört viktigt att prata och dela med sig av sina upplevelser, det är på så vis vi lär oss och kanske får andra att förstå och även bromsa i tid. Att inse att man inte är ensam om upplevelsen. 

(bild lånad)