Lina Johansson: Jag kommer aldrig bli den jag var innan - för den jag var innan var också sjuk

För två och ett halvt år sedan orkade jag inte gå upp för en trappa. Jag hade ingen energi till att umgås med andra människor och jag kunde inte tänka en enda klar tanke. Jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag hade gjort för mycket för andra människor under för lång tid och glömt bort mig själv.

Tillståndet jag befann mig i kallas medberoende. Slutstadiet är fysisk sjukdom, känslomässig förvirring och självutplåning. Du glömmer bort vem du är och vad du kom till den här jorden för att bidra med.

Jag talar inte om empati. Jag talar inte om medkänsla. Och jag talar inte om ”normal” omtanke om andra människor.

Jag talar om empati på gränsen till besatthet. Medkänsla som tippar över i martyrskap. Och omtanke som leder till ett ohämmat kontrollbehov.

Jag talar om att bry sig så mycket att du ger upp ditt eget hjärta för att rädda någon annans.

Någon som aldrig har bett om din hjälp. 

Under den här perioden började jag ta hand om mig själv på olika sätt. Jag gick i terapi och jag lärde mig att säga: ”jag är viktigast i mitt liv”. Jag lärde mig också att meditera, äta mat som är bra för mig och att sitta i en soffa. Men viktigast för mig var ändå skogen.

Jag gick i skogen varje dag. Inte bara när det var strålande solsken. Inte bara när jag kände mig pigg. 

Inte bara när jag hade lust. Jag var i skogen varje dag. Minst en timme. Ibland tog jag mig 20 meter och ibland 200 meter.

Det hände ofta att jag försökte gå fort till en början. Som att jag skulle klara av något. Uträtta något. 

Göra någon nytta helt enkelt. Efter ungefär tio minuter hände alltid samma sak. Det var alldeles som om skogen tog mig i nackskinnet och sa: "ta det lugnt, du har för bråttom. Du ska inte prestera något. 

Inte här. Inte nu."

Jag är övertygad om att det är det här som har gjort mig frisk. Skogen och gammal hederlig samtalsterapi. Terapin river upp och skogen läker. Jag tror det.

Fast då gäller det att släppa taget. Lita på att något händer och inte ha för bråttom.

Jag är inte klar. Det blir jag aldrig men jag har valt att leva på ett annat sätt än jag gjorde tidigare. Jag har gjort förändringar. Stora och små. Några för att jag inte hade något val. Andra för att jag ville må bättre. Bli gladare och leva enklare. Leva som jag själv vill. På mina egna villkor. Inte styrd av någon annans uppfattning om mig eller mina egna förutfattade meningar om hur man bör leva ett bra liv.

Det har inte varit enkelt. När man har levt större delen av sitt liv utifrån andras behov är det svårt att hitta sin egen väg. Att hitta sin egen kärna. Sitt eget hjärta. Men när man väl gör det är det en fantastisk känsla och man undrar hur man någonsin kunnat leva på något annat sätt.

Att bli frisk

Den svåraste och viktigaste insikten har varit att förstå att jag aldrig kommer att bli den jag var innan. Det är det som är själva kärnan. För den jag var innan var också sjuk. Hur länge jag varit sjuk vet jag inte men sannolikt långt innan jag själv insåg det.

För mig tog det ungefär två år att komma till den insikten. Och det var när jag väl gjorde det och därmed också slutade att försöka bli den jag var innan. Det var då jag blev frisk.

Läs även: Lina Johansson: Dagdrömmar – själens egna rum och hjärtats sätt att bli lite varmare och större

Artikel och bild från: http://www.op.se/jamtland/lina-johansson