De flesta som läser och kommenterar här är personer som själva är eller har varit sjuka i någon form av stressjukdom eller annan psykisk ohälsa. Men det finns en annan liten grupp som jag känner starkt för och det är de som står runtomkring. De anhöriga och närstående.
Vad sjutton gör man när ens barn/förälder/partner/vän blir sjuk? När man vill hjälpa till men inte har en aning om vad man ska göra. Hur bär man sig åt?
Min egen resa genom det här har varit att jag avskärmade mig från alla. Precis alla. Jag ville inte svara i telefon, minsta sms stressade ihjäl mig. Besök hemma ska vi bara inte tala om. Vidrigt.
Jag gick så långt att jag sa upp umgänget med mina föräldrar, syskon och övrig släkt. Jag flyttade ifrån min make en period. Jag kunde inte umgås med mina gamla vänner. Men efter en tid hade jag fått det utrymme jag behövde. Då kunde jag börja uppskatta människor igen.
Det som jag uppskattade mest var enkla saker som var helt kravfria för mig. Ett vykort i brevlådan. Räckte att det stod kram på det. Inget mer behövdes. En blomma på trappan. En påse bullar som någon hade bakat till mig.
Det fanns inget som någon kunde säga till tröst, för jag kunde inte bli tröstad. Det enda jag ville var att det fanns någon, när jag behövde det. Allting var på mina villkor.
Inte alls enkelt att vara närstående då.
Jag brydde mig fortfarande om andra, men jag orkade liksom inte kommunicera. Ibland var jag rasande för att ingen hörde av sig. Ibland blev jag tokig för att någon hörde av sig. Som anhörig är det ju omöjligt att veta hur man ska förhålla sig till det.
Som sjuk är det inte ovanligt att man får bära närståendes sorg och ilska över det som drabbat en. Jag är också ledsen och förbannad för att jag är sjuk, men det hjälper inte till, att behöva trösta de som är runtomkring.
Hur ska man då agera? Det enkla svaret är att det finns inget enkelt svar. Alla är olika. Alla behöver olika saker. Vid olika tidpunkter.
Har du en person som står dig nära som du vill hjälpa så försök luska ut vad den behöver. Ge förutsättningslöst. Fråga hundra gånger, även om du får nej varenda gång. Någon gång blir det ett ja. Du behöver utrusta dig med en stor portion tålamod, för det kommer att ta tid.
Vad har du för råd att ge? Hur vill du bli bemött av dina nära?
Vad sjutton gör man när ens barn/förälder/partner/vän blir sjuk? När man vill hjälpa till men inte har en aning om vad man ska göra. Hur bär man sig åt?
Min egen resa genom det här har varit att jag avskärmade mig från alla. Precis alla. Jag ville inte svara i telefon, minsta sms stressade ihjäl mig. Besök hemma ska vi bara inte tala om. Vidrigt.
Jag gick så långt att jag sa upp umgänget med mina föräldrar, syskon och övrig släkt. Jag flyttade ifrån min make en period. Jag kunde inte umgås med mina gamla vänner. Men efter en tid hade jag fått det utrymme jag behövde. Då kunde jag börja uppskatta människor igen.
Det som jag uppskattade mest var enkla saker som var helt kravfria för mig. Ett vykort i brevlådan. Räckte att det stod kram på det. Inget mer behövdes. En blomma på trappan. En påse bullar som någon hade bakat till mig.
Det fanns inget som någon kunde säga till tröst, för jag kunde inte bli tröstad. Det enda jag ville var att det fanns någon, när jag behövde det. Allting var på mina villkor.
Inte alls enkelt att vara närstående då.
Jag brydde mig fortfarande om andra, men jag orkade liksom inte kommunicera. Ibland var jag rasande för att ingen hörde av sig. Ibland blev jag tokig för att någon hörde av sig. Som anhörig är det ju omöjligt att veta hur man ska förhålla sig till det.
Som sjuk är det inte ovanligt att man får bära närståendes sorg och ilska över det som drabbat en. Jag är också ledsen och förbannad för att jag är sjuk, men det hjälper inte till, att behöva trösta de som är runtomkring.
Hur ska man då agera? Det enkla svaret är att det finns inget enkelt svar. Alla är olika. Alla behöver olika saker. Vid olika tidpunkter.
Har du en person som står dig nära som du vill hjälpa så försök luska ut vad den behöver. Ge förutsättningslöst. Fråga hundra gånger, även om du får nej varenda gång. Någon gång blir det ett ja. Du behöver utrusta dig med en stor portion tålamod, för det kommer att ta tid.
Vad har du för råd att ge? Hur vill du bli bemött av dina nära?
Bild och citat från: http://tankaromutmattning.blogspot.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar