Att våga be om hjälp

Att våga be om hjälp är stort för den som oftast hjälper alla andra. Som ser sig själv som stabil och trygg som ska klara allt själv dessutom...

Jag har hjälpt andra, funnits till hands och släppa det jag haft för händerna för att istället stötta den som inte mått bra. Jag har beundrat dom som vågat ringa när de mår som sämst, när de gråter och jag knappt hört vad de sagt mellan tårarna. Men de har ändå ringt och bett om hjälp och jag har kommit.

Jag själv däremot ringde inte, berättade inte hur dåligt jag mådde under perioden som jag var deprimerad. Jag packade in mina känslorna och grubblade sönder mig och grät i min ensamhet. Jag ville inte visa hur dåligt jag mådde vissa dagar, ville inte heller vara till belastning för någon.

Framför allt kunde jag inte komma på vem jag skulle ringa, fast jag visste att jag hade vänner och familj som skulle komma på stutts bara jag bad om hjälp.

Men den här gången ringde jag.
Trettonde juni 2015 runt 02:00 då orkade jag inte med mig själv längre. Då var jag i upplösningstillstånd pga stress som över gick till panikångest, jag grät av utmattning och trötthet. Kroppen skakade pga alla muskelspänningar som tog dagar att få bukt på. Jag ringde mina föräldrar som hämtade mig. I pyjamas, gympaskor, med kudden under armen och så en ryggsäck med tandborsten och ombyte så var jag redo att fly bort från mig själv.

Jag har sedan den dagen bott hos mina föräldrar för jag lät dom ta över. Jag släppte taget och lät någon annan bestämma för jag insåg att jag inte skulle klara det här annars.

Mitt råd be om hjälp, prata av dig, skriv av dig, gråt, släpp ut känslorna.

Till dig som står bredvid, släpp inte taget visa att du finns där för mig. Små gester kan betyda allt för mig just den dagen.