 |
| Det började med värk i ena handen. Snart kunde inte 38-åriga Sofia Lindberg ens hålla i en kaffekopp. Och läkarna hittade inget fel. |
En dag på jobbet fick Sofia Lindberg ont på ovansidan av höger hand, en värk som successivt spred sig till armarna och andra handen.
– Det var jobbigt att hålla upp armarna, och efter ett tag slutade fingrarna lyda när jag skulle skriva på tangentbordet. Jag kunde knappt hålla i en kaffekopp.
Prover togs, Sofia magnetröntgades och fick behandlingar. Kiropraktorn konstaterade att hon hade muskelspänningar. Annars hittades inget fel. Och ingen behandling hjälpte.
– Jag var så trött också. Vaknade med ångest om morgnarna. Det var så skrämmande att kroppen inte fungerade. Jag var frustrerad och orolig inför framtiden. Vad var det som höll på att hända?
Till slut frågade läkaren: ”Är det så att du kan vara utmattad?”
– Så fort jag hörde de där orden kände jag att det låg något i det. För det var så konstigt, jag kunde utan problem gräva i trädgården, bära matkassar och skojbrottas med mina barn. Men på jobbet slutade kroppen att fungera.
Sofia blev sjukskriven i flera månader. Hon fick en remiss till Bragée smärtklinik, som jobbar med stressrelaterad värk. Det blev början på en omvälvande inre resa. Föreläsningar blandades med terapi, mjuk träning som stavgång och yoga, och neurosomatik som återställer balansen i nervbanorna i hjärnan och kroppen. Hon fick också antidepressiv medicin.
– Jag började förstå hur jag hade haft det. Jag hade ett roligt men krävande jobb som jag identifierade mig enormt mycket med. Såg mig själv som duktig, kapabel, positiv och glad och tryckte undan allt annat. Det hade jag gjort sedan jag var barn. Dessutom var jag småbarnsmamma, med allt vad det innebär.
På kliniken jobbade hon med att hitta en lugn punkt i kroppen.
– För mig satt den i fötterna. När jag kände mig stressad eller hade ångest visualiserade jag fötterna. Oftast spred sig lugnet i hela mig sedan.
Värken släppte successivt, ångesten och tröttheten likaså.
Fick du bra stöd av omgivningen?
– Ja. Framför allt min storasyster har varit en klippa, för hon lät mig gråta så mycket som jag behövde. Hon blev inte rädd. Och utan mina rehabkompisar vet jag inte hur det hade gått.
I januari i år började Sofia jobba 25 procent, med arbetsuppgifter som inte innebär något större ansvar.
– Det var jobbigt först. Jag ville inte, hade ju så dåliga minnen. Och jag var livrädd för att bli dålig igen.
Andra veckan blev det tvärstopp.
– Jag bara grät och grät. Men sedan började jag använda alla verktyg jag hade fått. Jag tänkte ”det är inget farligt, det är bara ett inbillat hot”. När ångesten kom vid datorn bröt jag av med att gå en sväng, eller prata med någon kollega. Och då släppte det. Jag inser att vägen tillbaka är lång och successiv. Det måste jag acceptera.
Självomsorg har blivit ett viktigt ord för Sofia.
– Jag ger mig själv tid, och jag mår bra i dag. Samtidigt tar jag en dag i taget och känner mig skör. Jag kommer aldrig att bli den jag var förut. Och ärligt talat så vill jag inte det heller.
Artikel från: http://www.mabra.com/sofias-hander-slutade-fungera-pa-grund-av-stress/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar