Supersymptom - Amanda Rosén

Det trillade in ett nytt meddelande från en av mina följare på Facebook som ville dela sin text gällande symptomer så här kommer det. 


Jag har under min tid som sjukskriven upplevt en mängd med olika kroppsliga symptom. En del vill man bara skratta åt men en del är riktigt jobbiga att komma ifrån. Hjärtat kan slå dubbla slag eller rusa iväg så fort att man inte hinner agera. Domningar, ryckningar och en yrsel ifrån helvetet som gör det svårt att inte reagera.


Ibland känns det som om jag åker bergochdalbana baklänges på fyllan. 
Dessa symtom dyker upp jämt och ständigt även om man tror att man redan lagt dom på hyllan. Jag har haft ångestattacker som slagit omkull mig totalt. Det har varit många depressiva episoder med mörka tankar som förstört min förmåga att tänka klart. 

Jag har haft svårt att andas, svårt att höra och till och med svårt att gå. Även om man vet att symptomen i sig är helt ofarliga så är de verkligen svåra att förstå sig på. Ständiga hinder som gör min vardag väldigt komplicerad. Jag kan med ärliga ord säga att denna sjukdom är oerhört avancerad.

Jag har gått in i dörrar, snubblat över tröjor och hittat min mobil i kylskåpet ett antal gånger. Och när man äntligen ska få somna in i lugn och ro så sjunger hjärnan alla världens sånger. 
Jag har upplevt en brännande hud och en huvudvärk som fått mig att tro att huvudet ska explodera. Och när dessa symptom äntligen har försvunnit ja då dyker det alltid upp flera.

Jag tror jag upplevt symptom i hela systemet ända från tårna upp till knoppen. Idag så försöker jag bara skratta åt dem när de kommer men det klart att man blir väldigt trött på denna kroppen. 

Jag skrattade idag när jag klev ut ifrån en hiss och marken helt plötsligt började gunga. Hela rummet åkte karusell och benen kändes väldigt skakiga och tunga. Det är mitt kära system som helt klart inte kan samarbeta. Men det skrämmer mig inte lika mycket idag för nu vet jag vad jag behöver veta. Det är kroppens sätt att säga till mig när den inte tycker att jag är så snäll. Och jag får respektera den och helt enkelt vänja mig vid att ibland åka karusell. Det är inte som på tivoli kan jag lova men hur kul vore livet om allting jämt var lätt? Jag får se det ifrån den ljusa sidan, jag behöver ju i alla fall inte köpa en biljett!

Sist men inte minst vill hon även tillägga att alla symtomer idag (1 år senare) är borta så det blir bättre med tiden.

Amanda Rosén