 |
| (Bild lånad) |
Jag har nu insett
att det här kommer att ta tid och har nu accepterat det. Jag har
insett att jag behöver tid för att återhämta mig samt att jag
måste lära mig sätta gränser och lyssna på kroppens signaler.
Ibland känns det
som ingen förbättring sker, jag jämför med vad jag tidigare
klarat av och glömmer bort att mina förutsättningar inte är de
samma som de har varit.
Med tiden har jag
tänkt om och suddat ut allt jag tidigare gjort och klarat av. Nu
försöker jag se till det jag klarar av idag utan att jämföra mig
med vad jag klarade av igår. Varje dag är en ny dag med nya
möjligheter.
Mina framsteg är
små och mina krav på mig själv har sänkts. Jag har börjat
bromsat upp och använder ordet nej lite oftare. Jag har nu fått
lite energi att jag klarar av att ta en promenad runt kvarteret
(tidigare kom jag inte ens till brevlådan). Mina spänningar i
kroppen har sakta men säkert börjat sina ut. Även om jag inte på
långa vägar är i fas har jag i alla fall gjort framsteg även om
jag vissa dagar ligger helt utslagen i sängen.
Så mitt råd är
att se till de små förbättrings stegen. Ha inte för bråttom,
pressa dig inte för hårt fram, sätt inte upp för höga mål. Njut
av det du klarar av precis just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar