Fördomar

Visst har tanken slagit dig att jag inte borde ha rätt till att vara sjukskriven, att jag hittar på mina symptomer och bara är LAT. Att det här bara är något psykiskt som jag lätt kan komma undan, bara jag rycker upp mig och tar tag i mitt liv...

För det kan ju inte vara något fel på mig för du har ju faktiskt sett mig på stan, och ute i trädgården när jag fixat och grejat blanda annat. Då minsann såg jag inte speciellt utmattad ut...

Visst har tanken slagit dig och vem vet du kanske till och med har sagt ett och annat till den som är i din närhet som har samma sjukdom som mig, eller kanske någon annan sjukdom som du inte tycker är så värst att gå hemma för.

Jag kan mycket väl förstå att du tänker så, framför allt om du inte har varit i närheten av det jag och så många andra går igenom. Många tror nog att det bara är att rycka upp sig, utmana sig själv, testa och inte tänka så mycket. Precis samma tankar som jag själv hade innan jag hamnade här...

Men det är inte så enkelt även om jag hade önskat att det var så.

Jag har som sagt själv haft dessa tankar och fördomar och blivit oerhört irriterad på personen i fråga som hade denna sjukdom långt före mig. Jag hade inte förståelse till saker och ting som jag ansåg som en självklarhet, men som hon inte kunde utföra. Jag förstod inte det här med utmattning och det var inget man direkt pratade om heller på den tiden då min vän var sjuk. Utan jag antog att hon endast var deprimerad och utgick efter att hon behövde aktivitet och stöttning i det. Det slog mig aldrig att det var en utmattning med i bilden som gjorde att hon inte orkade vara social eller höra av sig och allt sånt som jag tyckte var en självklarhet att orka med. Inte heller kunde jag förstå hur hon kunde vara trött efter 2 timmars arbete när en annan jobbade fulltid plus extra ibland och även hade ett aktivt liv resterande timmar och ändå orkade jag avsätta tid för att umgås med mina vänner. Men inte hon inte, även våra gemensamma vänner med barn orkade och hann med att umgås så vi förstod inte varför inte hon gjord det. Ärligt talat tyckte jag att hon allt kunde ha ryckt upp sig någon gång i alla fall. Tillslut tog vi det personligt när hon valde bort oss.

Men idag vet jag bättre, för nu är jag ju själv i samma situation och har nu en ny förståelse till allt. Jag förstår varför hon inte orkade umgås, jag förstår att hon var trött, en trötthet som jag tidigare inte varit med om, men som jag nu inte kan sova mig ifrån. Jag förstår varför hon valde bort mig och övriga i kompis gänget. Och jag förstår att det inte spelar någon roll hur tillmötesgående omgivningen är för att underlätta för en.

Idag förstår jag en massa och mina fördomar har sinat ut även om de fortfarande kan dyka upp emellanåt. 

För att förståelsen och acceptansen ska bli bättre behöver vi som sagt prata om saker och ting för hur ska vi annars kunna ändra vårt beteende. Vi kanske inte kan förstå allt men vi kanske kan acceptera situationen och det kan underlätta en hel del skulle jag vilja påstå.

Bild från google