Det här med pengar. Det pratar vi inte om särskilt ofta. Men det är faktiskt viktigt. Så idag blir det finanssnack!
Jag hade ett bra jobb, med en lön som jag klarade mig bra på. Inget rikligt överflöd, men verkligen ingen fattigdom. Jag sparade en slant på banken varje månad och hade en buffert till oförutsedda utgifter.
Sen blev jag sjuk.
De där sparpengarna kom väl till pass. Det kändes lugnt. Jag var övertygad om att jag inte skulle vara sjuk länge. Men åren gick och min arbetsförmåga återkom inte. Pengarna började sina på kontot.
Den som säger att pengar inte är allt, har aldrig varit fattig. För pengar är inte allt. Så länge man har tillräckligt. Men när man inte har några. Då är det svårt att inte tänka på allt det man är förhindrad att delta i pga bristande ekonomiska resurser.
Jag minns hur jag har suttit på avstämningsmöten och riktigt fulgråtit så snoret runnit, när det gått upp för mig hur kassa mina ekonomiska villkor är, som sjukskriven. Hur frustrerad och arg jag känt mig. Hur jag på fullaste allvar inte haft en aning om hur jag ska kunna betala mina räkningar. Hur totalt tillintetgjord jag känt mig när jag blivit utförsäkrad.
Vad gör man när pengarna är slut och man inte får mer liksom? Enda sättet att få mer pengar är att bli frisk och jobba. Men det finns ingen bot mot sjukdomen jag har och jag kan inte jobba för då blir jag ännu sjukare. Moment 22.
Jag har fått diverse kreativa förslag av mina handläggare på Försäkringskassan. No further comments.
Sälj huset så får du en slant över. (som du kan lägga på snuskigt hög hyra i en hyresrätt som du aldrig kommer att hitta, i den stad där du bor.)
Flytta utomlands och jobba där. (för det är lättare att jobba utomlands pga att all sjukdom försvinner där, eller....?)
Ja, fast jag har ju barn som går i skolan här.
Inga problem, du tar med dig barnen.
Men min make, barnens pappa då...?
Ja, men är du gift? (som om hon inte känt till det) Då har ju din man försörjningsskyldighet för dig.
Och så var vi tillbaka på 1800-talet eller så.
Därför blir jag både arg och peppad samtidigt när jag läser Birgitta Ohlssons (Liberalerna) inlägg.
Varje kvinna behöver ett eget sparkapital som gör att hon kan bryta upp från dåliga arbetsplatser och dåliga relationer. 100 000 kronor på banken är en frihet som alla borde försöka skaffa sig.
I teorin är det ju klockrent. Den som jobbar och har råd, borde absolut spara undan 100 000 kronor. Men de som mest behöver de där pengarna är ju de som sitter fast i en rävsax och inte kan ta sig ur den. När man lever på minimum och inte har mer än femtio kronor över varje månad, och för denna femtiolapp ska välja mellan lördagsgodis till barnen eller en slant på sparkontot. Uppgivenheten är enorm. Jag vet. För jag har varit på båda sidorna.
Pengar är makt. Pengar är frihet. Pengar är inte allt. Men pengar blir allt, om du inte har några.
Den som säger att pengar inte är allt, har aldrig varit fattig. För pengar är inte allt. Så länge man har tillräckligt. Men när man inte har några. Då är det svårt att inte tänka på allt det man är förhindrad att delta i pga bristande ekonomiska resurser.
Jag minns hur jag har suttit på avstämningsmöten och riktigt fulgråtit så snoret runnit, när det gått upp för mig hur kassa mina ekonomiska villkor är, som sjukskriven. Hur frustrerad och arg jag känt mig. Hur jag på fullaste allvar inte haft en aning om hur jag ska kunna betala mina räkningar. Hur totalt tillintetgjord jag känt mig när jag blivit utförsäkrad.
Vad gör man när pengarna är slut och man inte får mer liksom? Enda sättet att få mer pengar är att bli frisk och jobba. Men det finns ingen bot mot sjukdomen jag har och jag kan inte jobba för då blir jag ännu sjukare. Moment 22.
Jag har fått diverse kreativa förslag av mina handläggare på Försäkringskassan. No further comments.
Sälj huset så får du en slant över. (som du kan lägga på snuskigt hög hyra i en hyresrätt som du aldrig kommer att hitta, i den stad där du bor.)
Flytta utomlands och jobba där. (för det är lättare att jobba utomlands pga att all sjukdom försvinner där, eller....?)
Ja, fast jag har ju barn som går i skolan här.
Inga problem, du tar med dig barnen.
Men min make, barnens pappa då...?
Ja, men är du gift? (som om hon inte känt till det) Då har ju din man försörjningsskyldighet för dig.
Och så var vi tillbaka på 1800-talet eller så.
Därför blir jag både arg och peppad samtidigt när jag läser Birgitta Ohlssons (Liberalerna) inlägg.
Varje kvinna behöver ett eget sparkapital som gör att hon kan bryta upp från dåliga arbetsplatser och dåliga relationer. 100 000 kronor på banken är en frihet som alla borde försöka skaffa sig.
I teorin är det ju klockrent. Den som jobbar och har råd, borde absolut spara undan 100 000 kronor. Men de som mest behöver de där pengarna är ju de som sitter fast i en rävsax och inte kan ta sig ur den. När man lever på minimum och inte har mer än femtio kronor över varje månad, och för denna femtiolapp ska välja mellan lördagsgodis till barnen eller en slant på sparkontot. Uppgivenheten är enorm. Jag vet. För jag har varit på båda sidorna.
Pengar är makt. Pengar är frihet. Pengar är inte allt. Men pengar blir allt, om du inte har några.
Källa: http://tankaromutmattning.blogspot.se/2017/03/privatekonomi-nar-du-ar.html?m=1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar