Fick en förfrågan
om jag ville dela med mig om mina gå problem som jag skrev om i ett
tidigare inlägg. Och svaret blev så långt och dessutom kanske det
är någon mer därute som vill veta. Så här kommer en liten
sammanfattning om mig och mina symptomer och tankar.
Jag kraschade
2015-02-24 genom att jag rasade ihop på arbetet, min upplevelse var
att mina armar och ben förlamades för jag kände dem inte. Kunde
inte heller lyfta på armarna eller ens ta emot mig i fallet. Resa
mig upp kunde jag inte heller utan två kollegor fick ta mig i varsin
arm och lyfta mig upp. Jag kunde stå på benen men de kunde inte
släppa taget om mig och mina steg var små och långsamma. Som
snigelsteg, och hela min kropp skakade, lika så orden jag försökte
få ur mig.
Under det första
sjukdoms året så var det som att hela min kropp saktades in, jag
som var van att gå i rask takt kunde nu inte öka mina steg utan det
var som att jag fick hasa mig fram. Sakta sakta, när det var som
värst så tog jag mig inte ens till brevlådan för det blev en
förstor ansträngning. Men med jämna mellanrum kunde jag öka på
stegen lite, men oftast genererade det i bakslag att jag tog ut mig
för hårt och det fanns det inte energi till. De gånger jag skulle
till vårdcentralen cyklade jag oftast för det blev inte lika
jobbigt i och med att jag kunde rulla fram. Min upplevelse var att
jag hade en osynlig vägg framför fötterna på mig som saktade ner
min fart och gjorde min kropp bly tung emellanåt.
Jag fick sluta att
köra bil i maj 2015 och flyttade hem till föräldrarna i juni 2015
och det tog 14 månader innan jag kunde sätta mig bakom ratten igen
och köra korta sträckor och även flytta hem och klara mig på egen
hand.
Men om vi backar
tillbaka till höst/vinter 2012 så strejkade mina ben rejält. Jag
hade ont på framsidan av smalbenet, kunde inte stå på mina fötter
utan fick stå på knä på en stol och laga mat. Klarade inte av att
lyfta benen upp för trappor utan fick oftast lyfta mig upp, och
skulle jag ta mig ner tog jag hjälp av ledstången. Skor med klack
var inte ens att tänka på för då kändes det som fötterna
domnade bort som om de förfrusit. Jag kände mig som mormor som gick
tre steg, stannade tittade runt, gick tre steg osv.. i det här läget
önskade jag mig kryckor för att avlasta benen, jag haltade till och
från. Oftast var jag gråtfärdig av förtvivlan, för sjukvården
hittade inga fel fast jag upplevde att flödet i benen hade stannat
upp. Problem med benen har varit med mig till och från hela tiden,
och att motionera/promenera slutade jag upp med pga smärtan.
Idag kopplar jag
ihop detta med att jag var sönderstressad, min kropp fick aldrig
vila och återhämta sig det gjorde att kroppen försökte signalera
att jag behövde stanna upp men jag förstod inte det. Utan pressade
mig ännu mer och stressade vidare både privat och på jobbet. Det
här gjorde att min kropp inte klarade av att ta hand om
slaggprodukter/gifter som lymfsystemet hanterar och det resulterade i
att det fastande i kroppen (framför allt i benen/mage) och vätska
ansamlades. (Min teori)
Men nu efter 2,5
år och med en hel del vila så har jag inte de problemen längre och
mycket tror jag är tack vare healing behandlingarna jag gjort. Den
första gjordes juli 2015, då fick hon igång flödet i kroppen
vilket resulterade i att jag nog bodde på toaletten för att få ur
mig all överflödig vätska. Under en av de senaste behandlingarna
fick hon bort mina blockeringar jag haft i vristerna och redan på
kvällen kände jag hur cirkulationen kom igång och mina fötter
började bli varma igen. (Att jag hade blockeringar i vristerna beror
på att jag trycker ner känslorna i fötterna, jag skriker inte ut
dem utan samlar på mig saker och ting och det sätter sig i kroppen
helt enkelt) Nu känns det i kroppen som att flödet fungerar att det
inte är stopp någonstans. Dessutom hittade jag en lymfterapeut som
jag gått på massage hos och med hennes hjälp har hon fått bort
ytterligare ansamlad vätska jag haft i kroppen.
Det är dessutom
nu jag för första gången någonsin orkar springa längre än
mellan två lyktstolpar utan att benen strejkar eller att energin
dalar. Så min kraft har kommit tillbaka även om det kändes mörkt
där ett tag, och jag har en bit kvar men är på god väg framåt
ändå.
Jag håller tummar och tår för att ni alla ska bli bättre och att ni snart är ute och springer ni med! 💗
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar