Caroline Norbelie har nyligen startat bloggen Stresscoachen på mabra.com. Där delar hon med sig av sitt liv, och skriver om stress och återhämtning ur olika vinklar.
– Många stressar alldeles för mycket. I min blogg vill jag att man ska känna igen sig och förstå att man är långt ifrån ensam, få råd och inspiration.
Caroline utbildar sig även till hälsocoach och driver Prestationspodden där hon och en kompis varvar egna erfarenheter av stress och utmattning med intervjuer med experter
– Det här är mitt sätt att ge vidare av kunskapen och insikterna jag fått från mitt liv och min egen utmattning. Det känns otroligt värdefullt att göra något meningsfullt av allt det jobbiga.
För Caroline kom stressen successivt. Hon märkte det knappt.
– Jag jobbade som AD på en reklambyrå, och var van vid ett högt tempo och stora krav på att leverera. Min styrka är att ta fram idéer, men det ingick inte alls i mina arbetsuppgifter. Jag fick inte använda min fulla potential, fick ingen positiv energi. Ändå tänkte jag att allt var rätt okej. Jag hade ju ett ”bra” jobb. Men i dag vet jag hur farligt det är att vara på fel plats. För man blir dränerad på energi.
Det fanns också ett otydligt ledarskap från chefernas sida.
– Det var mycket konflikter, med offentliga utskällningar. Det var obehagligt. De kunde inte släppa ifrån sig saker heller. Jag skulle ta över en del kunder, men de fortsatte att pilla med en massa detaljer. Det kändes som om de inte litade på mig.
Caroline fick allt svårare att koncentrera sig. Arbetsuppgifterna tog allt längre tid. Hon satt ofta och jobbade till sent på kvällarna – för att hinna.
– Jag fick enorm prestationsångest. Och ju mer pressad jag kände mig, desto svårare blev det att fokusera.
Caroline, som aldrig brukade vara sjuk, åkte på flera öroninflammationer i rad. En morgon när hon vaknade var halva ansiktet förlamat.
– Jag blev livrädd! Min man skjutsade mig till akuten, och där fick jag veta att inflammationen satt sig på nervbanorna och orsakade förlamningen. Det fanns inget att göra, sa läkaren. Antingen skulle det släppa eller så skulle ansiktet vara halvt förlamat under resten av mitt liv …
– Jag förstod att förlamningen hade med stress att göra, på något sätt.
Hon blev sjukskriven, och när inget hände med förlamningen gick hon till en akupunktör. Efter sju behandlingar var hon nästan helt återställd.
– I dag syns ingenting förutom när jag är väldigt trött eller har druckit ett glas vin.
Den gången återhämtade Caroline sig ganska snabbt från stressymtomen. Tiden gick och hon och hennes man fick sitt första barn, Lucas. När Caroline skulle börja jobba igen efter föräldraledigheten kom smällen.
– Jag hade ett nytt jobb då, på en annan reklambyrå. Och jag var inte alls redo att axla det. Lucas var ett och ett halvt år, det kändes jättejobbigt att lämna honom på dagis. Vi hade en problematisk förlossning bakom oss och jag tror inte att vi var redo att lämna varandra än. Dessutom var han en sådan där unge som knappt sov på nätterna, så jag var ganska slut.
Eftersom det ingår i den svenska kulturen att man ”ska” lämna sitt barn på dagis och gå till jobbet så gjorde Caroline det.
– Jag tänkte inte att det kanske fanns andra alternativ.
Redan från start kände hon att det inte funkade. Men hon kämpade ändå på i två månader.
– Jag var helt väck. Kom aldrig ihåg koden för att komma in på jobbet – och när jag väl var inne hade jag svårt att hitta till min plats. Jag hittade inte orden när jag skulle prata. Det var som om jag var i en konstig dröm. Hade ingen verklighetsuppfattning. Men jag blev inte rädd. Kände ingenting.
Den här gången blev Caroline sjukskriven i fyra månader. Och började ta hand om sig själv – på riktigt.
– Till en början överlevde jag bara. Var hemma och tog det lugnt. Sov mycket. Och jag orkade inte träffa folk. Bara min man och mitt barn.
Förstod du att du var utmattad?
– Ja, det gjorde jag. Men jag sökte inte hjälp utan kände att jag ville återhämta mig på egen hand.
Jag bestämde mig också för att aldrig mer jobba som AD. Det passar inte mig. I dag vet jag hur viktigt det är att vara i ett sammanhang där man känner sig trygg och uppskattad. Jag var kroniskt stressad under så många år, utan att jag ens visste om det själv.
Hur mår du i dag?
– Jag mår bra och blir bättre hela tiden, även om det tar tid. Är fortfarande väldigt stress- och ljudkänslig och jag behöver sova en stund på dagarna för att orka. Samtidigt känns det så meningsfullt att få utbilda sig och jobba som hälsocoach. Jag ser det som att livet har gett mig förmågan och erfarenheten att känna in och lyssna på andra människor, som inte alla kan.
Artikel och bild från: http://www.mabra.com/mabras-stresscoach
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar